Och nyårsafton kommer jag för övrigt spendera på landet med min man och några vänner. Jag kommer njuta av gott sällskap, god mat och spendera större delen av kvällen i en sån här:
Kan det bli bättre än så? =)
onsdag 30 december 2009
Gott nytt år!
Nu är snart 2009 över, och det känns bara bra. Det har varit ett år fyllt av händelser, både positva och negativa. Mestadels positiva måste jag dock säga. Det började ju bra med en resa till Thailand! =) Men det har också varit många jobbiga känslor under året, som varför jag inte lyckas bli gravid och känslan av att inte räcka till, vare sig privat eller på jobbet. Mycket ångest kring min vikt har det varit också, och det känns jättetrist att se tillbaka på året och inse att jag ytterligare ett år i mitt liv har mått dåligt över min vikt... Men snart är det nytt år och mitt nyårslöfte till mig själv är att göra allt jag kan för att må bättre både fysiskt och psykiskt, och fundera ut vad jag egentligen vill göra med mitt liv rent yrkesmässigt. Det kommer bli ett spännande år! =)
Och nyårsafton kommer jag för övrigt spendera på landet med min man och några vänner. Jag kommer njuta av gott sällskap, god mat och spendera större delen av kvällen i en sån här:
Kan det bli bättre än så? =)
Och nyårsafton kommer jag för övrigt spendera på landet med min man och några vänner. Jag kommer njuta av gott sällskap, god mat och spendera större delen av kvällen i en sån här:
Kan det bli bättre än så? =)
lördag 26 december 2009
Fortfarande sjuk
Det blev jobb på både tisdag och onsdag, eftersom jag mådde bättre. Hade knappt nån snuva alls, även om jag fortfarande kände mig lite "tjock" i skallen. Men på julafton drog snuvan igång och sedan igår har jag haft en nästäppa som inte är av denna värld! Har i princip tappat smaksinnet och kan knappt andas. Jag var envis och gick ut på juldagen ändå tillsammans med maken och några till, men fick avbryta vid halv elva, då orkade jag inte längre. Sov ganska dåligt natten till idag och har väl inga större förhoppningar för den kommande natten, men det blor väl som det blir... usch, vad jag tycker synd om mig själv, det var ju inte så här min ledighet skulle vara! Suck...
Jag får glädja mig åt att vi hade en väldigt trevlig jul i alla fall, både med min familj på julafton och makens familj igår. =) Och skönt att det faktiskt återstår mer än en vecka av ledigheten, så jag bara kan ta det lugnt och kurera mig! =) Dessutom lyser mensen fortfarande med sin frånvaro, så nu lär jag kunna börja med pergotime så fort den dyker upp, det känns skönt! =) Med tanke på att det var nästan exakt två månader sen sist så borde den väl dyka upp rätt snart... Håll tummarna för mig!
Jag får glädja mig åt att vi hade en väldigt trevlig jul i alla fall, både med min familj på julafton och makens familj igår. =) Och skönt att det faktiskt återstår mer än en vecka av ledigheten, så jag bara kan ta det lugnt och kurera mig! =) Dessutom lyser mensen fortfarande med sin frånvaro, så nu lär jag kunna börja med pergotime så fort den dyker upp, det känns skönt! =) Med tanke på att det var nästan exakt två månader sen sist så borde den väl dyka upp rätt snart... Håll tummarna för mig!
torsdag 24 december 2009
God jul!
God jul önskar jag er alla! Hoppas ni får en underbar jul tillsammans med nära och kära! =)
måndag 21 december 2009
Förkyld! =(
Igår kväll började jag få lite ont i halsen och blev lite snuvig. Jag bad om ursäkt i förskott till P för mina snarkningar, och snarkade gjorde jag visst med besked... det var nära att han gick ut och la sig på soffan! Sov dåligt gjorde jag också, så jag var riktigt trött imorse när jag gick upp. Men snäll som han är min man så skjutsade han mig till jobbet, det är kärlek det! ♥
Väl på jobbet mådde jag väl inte sådär jättebra, och efter att ha blivit pushad av mina kollegor åkte jag hem efter 2,5 timme. Det var nog lika bra. Hann dock köpa klart julkapp till maken på vägen hem, så var det problemet ur världen! Hoppas han blir nöjd!
Dagen har ägnats åt slappande i soffan för att kurera mig. Halv tolv kom P med kebab till mig, jättegulligt! Annars har jag i princip bara läst, kollat på tv och ätit choklad idag. Hmm... min viktkurva går nog spikrakt uppåt nu, inte bra... men den får väl göra det under några dagar nu, så tar jag tag i det igen efter jul. Orkar inte riktigt nu.
Mensen kommer inte igång heller, och det är ju i och för sig skönt eftersom jag inte vill ha den förrän efter jul men det börjar bli tröttsamt med mensvärk och blodiga flytnignar lite då och då. Vad är det som händer? Suck... Hoppas dock att den håller sig borta en vecka till, så jag kan börja med pergo...
Det blir nog jobb imorgon igen i alla fall, för jag känner mig bättre nu. Får se hur jag sover inatt dock, tänker inte jobba om jag känner mig helt slut, då är det bättre att stanna hemma...
Chattade lite idag med killen som skrev kommentaren på Facebook. Vet inte om budskapet gick fram riktigt, för när jag berättade om vår problematik slängde han ur sig "det är väl inte ditt fel att P har dåliga simmare, haha". Suck. Jag har ingen lust att skämta om det hela, och så vitt vi vet så ligger ju felet bara hos mig vilket gör att såna kommentarer känns ännu jobbigare. Vaddå någons fel liksom? Som om jag kan hjälpa att jag har PCO?
Nä, ska nog krypa ner i sängen med min bok och hoppas på att förkylningen gått över tills imorgon!
Väl på jobbet mådde jag väl inte sådär jättebra, och efter att ha blivit pushad av mina kollegor åkte jag hem efter 2,5 timme. Det var nog lika bra. Hann dock köpa klart julkapp till maken på vägen hem, så var det problemet ur världen! Hoppas han blir nöjd!
Dagen har ägnats åt slappande i soffan för att kurera mig. Halv tolv kom P med kebab till mig, jättegulligt! Annars har jag i princip bara läst, kollat på tv och ätit choklad idag. Hmm... min viktkurva går nog spikrakt uppåt nu, inte bra... men den får väl göra det under några dagar nu, så tar jag tag i det igen efter jul. Orkar inte riktigt nu.
Mensen kommer inte igång heller, och det är ju i och för sig skönt eftersom jag inte vill ha den förrän efter jul men det börjar bli tröttsamt med mensvärk och blodiga flytnignar lite då och då. Vad är det som händer? Suck... Hoppas dock att den håller sig borta en vecka till, så jag kan börja med pergo...
Det blir nog jobb imorgon igen i alla fall, för jag känner mig bättre nu. Får se hur jag sover inatt dock, tänker inte jobba om jag känner mig helt slut, då är det bättre att stanna hemma...
Chattade lite idag med killen som skrev kommentaren på Facebook. Vet inte om budskapet gick fram riktigt, för när jag berättade om vår problematik slängde han ur sig "det är väl inte ditt fel att P har dåliga simmare, haha". Suck. Jag har ingen lust att skämta om det hela, och så vitt vi vet så ligger ju felet bara hos mig vilket gör att såna kommentarer känns ännu jobbigare. Vaddå någons fel liksom? Som om jag kan hjälpa att jag har PCO?
Nä, ska nog krypa ner i sängen med min bok och hoppas på att förkylningen gått över tills imorgon!
söndag 20 december 2009
Folk som inte förstår
Jag kan självklart inte kräva att folk ska förstå exakt vad jag går igenom eller visa hänsyn hela tiden, men ibland blir jag lite ledsen över hur okänsliga eller plumpa vissa kan vara. Jag uppdaterade min status på Facebook igår kväll och skrev något i stil med att jag var glad och nöjd. Någon timme senare när jag kollar min facebook ser jag att jag har fått kommentaren "Grattis!! är du äntligen gravid!!" på min status! Hur tänker personen egentligen? Blev faktiskt lite ledsen... Jag tror inte han vet att vi kämpar och han tänkte sig väl inte för men jag tycker det hör till vett och etikett att inte skriva några såna saker. Även om det nu hade varit sant så hade jag inte velat skriva något om det där. Jag tog bort hans kommentar och skrev ett mail till honom där jag skrev att jag inte var gravid och att det var en känslig punkt som han gärna fick låta bli att skriva om i fortsättningen. Det hela dämpade mitt glada humör en smula, men efter en massa kramar av min man och en bra film så kändes det bättre.
Äntligen på gång!
I fredags var vi äntligen på vårt första besök på fertilitetsenheten. Det första jag fick göra var att väga och mäta mig medan min man satt och väntade. Vågen stannade på 75,8vilket gav ett bmi på 30,8 men sköterskan verkade nöjd ändå. Hon sa bara att det vore bra om jag gick ner 2 kg, men det var inget krav.
Efter det fick vi träffa en läkare som gick igenom vad som skulle ske under mötet, vilket var blodprov på både mig och min man, urinprov för honom samt gynundersökning för mig. Eftersom jag redan hade blivit diagnosticerad med PCO så hade de flesta test redan gjorts och hon tyckte att jag kunde sätta igång med behandling direkt. Även läkaren kommenterade min vikt. Hon sa att det var duktigt att jag hade gått ner så mycket men att jag egentligen vägde 2 kg för mycket, eller 1 kg för mycket eftersom 1 kg antagligen var vad mina kläder vägde. Då föreslog jag att jag skulle väga mig naken nästa gång men det tyckte hon inte var lämpligt. Vilken torr människa… ;-) Det var överhuvudtaget svårt att skämta med henne, men det är väl smällar man får ta, jag är nöjd och glad att vi har fått sätta igång i alla fall!
Nästa steg var som sagt gynundersökning med vaginalt ultraljud. Läkaren tyckte att det såg bra ut och sa att jag inte hade så uttalad PCO, vilket känns skönt att höra. Hon såg inte att det var någon ägglossning på gång utan sa att jag verkade vara i ”den andra halvan” av min cykel, vilket jag antar betyder att mensen är på gång. Och det borde den vara, det är över 1,5 månad sen sist. Efter gynundersökningen var det dags för blodprov för mig och sedan var det klart. Min man hade lämnat sina provet också under tiden så det hela gick väldigt smidigt.
Det enda som egentligen är kvar för oss att göra nu är att min man ska lämna spermaprov i januari och jag ska eventuellt göra en kontraströntgen av mina äggledare. Läkaren skrev dock ut Pergotime och Provera till mig direkt så vi kan påbörja behandlingen. Pergotime används för att stimulera ägglossning och ska tas den femte mensdagen. Hon sa dock att om jag får mens innan jul så måste jag vänta med att börja med Pergotime eftersom jag måste göra ultraljud på dag 13 eller 14 och de har stängt fram till 11 januari. I så fall får jag ta Provera när mensen är slut, den ska nämligen göra så att mensen sätts igång så då kan jag ta den för att inte behöva vänta så länge. Som längst har jag nämligen haft 2,5 månad mellan mensen, så det vore ju tråkigt att behöva vänta så länge på nästa mens nu när vi äntligen är på gång. Men om jag får mens efter jul är det bara att sätta igång med Pergotime och hoppas på det bästa! =) Så håll tummarna för mig nu att den håller sig borta ett tag till! =)
Efter det fick vi träffa en läkare som gick igenom vad som skulle ske under mötet, vilket var blodprov på både mig och min man, urinprov för honom samt gynundersökning för mig. Eftersom jag redan hade blivit diagnosticerad med PCO så hade de flesta test redan gjorts och hon tyckte att jag kunde sätta igång med behandling direkt. Även läkaren kommenterade min vikt. Hon sa att det var duktigt att jag hade gått ner så mycket men att jag egentligen vägde 2 kg för mycket, eller 1 kg för mycket eftersom 1 kg antagligen var vad mina kläder vägde. Då föreslog jag att jag skulle väga mig naken nästa gång men det tyckte hon inte var lämpligt. Vilken torr människa… ;-) Det var överhuvudtaget svårt att skämta med henne, men det är väl smällar man får ta, jag är nöjd och glad att vi har fått sätta igång i alla fall!
Nästa steg var som sagt gynundersökning med vaginalt ultraljud. Läkaren tyckte att det såg bra ut och sa att jag inte hade så uttalad PCO, vilket känns skönt att höra. Hon såg inte att det var någon ägglossning på gång utan sa att jag verkade vara i ”den andra halvan” av min cykel, vilket jag antar betyder att mensen är på gång. Och det borde den vara, det är över 1,5 månad sen sist. Efter gynundersökningen var det dags för blodprov för mig och sedan var det klart. Min man hade lämnat sina provet också under tiden så det hela gick väldigt smidigt.
Det enda som egentligen är kvar för oss att göra nu är att min man ska lämna spermaprov i januari och jag ska eventuellt göra en kontraströntgen av mina äggledare. Läkaren skrev dock ut Pergotime och Provera till mig direkt så vi kan påbörja behandlingen. Pergotime används för att stimulera ägglossning och ska tas den femte mensdagen. Hon sa dock att om jag får mens innan jul så måste jag vänta med att börja med Pergotime eftersom jag måste göra ultraljud på dag 13 eller 14 och de har stängt fram till 11 januari. I så fall får jag ta Provera när mensen är slut, den ska nämligen göra så att mensen sätts igång så då kan jag ta den för att inte behöva vänta så länge. Som längst har jag nämligen haft 2,5 månad mellan mensen, så det vore ju tråkigt att behöva vänta så länge på nästa mens nu när vi äntligen är på gång. Men om jag får mens efter jul är det bara att sätta igång med Pergotime och hoppas på det bästa! =) Så håll tummarna för mig nu att den håller sig borta ett tag till! =)
torsdag 17 december 2009
Imorgon smäller det...
Imorgon är det dags för vårt första möte på fertilitetsenheten. Är inte nervös, men väldigt förväntansfull och glad över att få komma igång! Tyvärr verkar det som om min mens är på g, känns ju lagom kul att göra gyn-undersökning då... men det ska nog gå bra!
Det har varit en händelserik månad sedan jag sist skrev i alla fall... vi köpte ju som sagt hus, och nu har vi även fått lägenheten såld också! 75 000 över utgångspris blev det så vi är väldigt nöjda! Dessutom är mitt arv efter pappa äntligen på gång, efter nästan fyra år... pengar borde komma nästa vecka. Känns skönt att få det avklarat! Och skönt att få en liten buffert. Tråkig anledning att få pengar, men skönt att det blir klart som sagt.
Annars är jag tyvärr rätt stressad. eftersom det är riktigt helvetiskt just nu på jobbet. Vi har haft en dålig bemanning under en längre tid och nu ligger vi alla på gränsen. En tjej fick sjukskriva sig graviditeten ut eftersom hon fick värkar i v29, en annan som ska ha barn i mars är hemma och återhämtar sig nu för att hon har fått problem med sammandragningar och en tredje (som dock inte är gravid) är på väg in i väggen och har också gått hem några dagar. Eventuellt blir hon sjukskriven en längre period också. Själv har jag gråtit på jobbet den senaste veckan pga all press. Känns ju lite sådär... och inte kul att vara stressad nu när vi ska påbörja behandling förhoppningsvis. Tänkte prata om stress med läkaren imorgon och se vad de säger. Hmm.
Jag får försöka bli bättre på att uppdatera och berätta vad som händer, nu har jag ju i alla fall lite grejer att skriva om! =) Blir väl en uppdatering om utredningen under helgen...
Det har varit en händelserik månad sedan jag sist skrev i alla fall... vi köpte ju som sagt hus, och nu har vi även fått lägenheten såld också! 75 000 över utgångspris blev det så vi är väldigt nöjda! Dessutom är mitt arv efter pappa äntligen på gång, efter nästan fyra år... pengar borde komma nästa vecka. Känns skönt att få det avklarat! Och skönt att få en liten buffert. Tråkig anledning att få pengar, men skönt att det blir klart som sagt.
Annars är jag tyvärr rätt stressad. eftersom det är riktigt helvetiskt just nu på jobbet. Vi har haft en dålig bemanning under en längre tid och nu ligger vi alla på gränsen. En tjej fick sjukskriva sig graviditeten ut eftersom hon fick värkar i v29, en annan som ska ha barn i mars är hemma och återhämtar sig nu för att hon har fått problem med sammandragningar och en tredje (som dock inte är gravid) är på väg in i väggen och har också gått hem några dagar. Eventuellt blir hon sjukskriven en längre period också. Själv har jag gråtit på jobbet den senaste veckan pga all press. Känns ju lite sådär... och inte kul att vara stressad nu när vi ska påbörja behandling förhoppningsvis. Tänkte prata om stress med läkaren imorgon och se vad de säger. Hmm.
Jag får försöka bli bättre på att uppdatera och berätta vad som händer, nu har jag ju i alla fall lite grejer att skriva om! =) Blir väl en uppdatering om utredningen under helgen...
lördag 21 november 2009
Nu händer det grejer!
Ojojoj, nu är det mycket som har hänt! De senaste veckorna har bara sprungit förbi så jag har inte hunnit uppdatera något här. Det har varit fullt upp på jobbet och stundvis kaos pga dålig bemanning, så jag har varit helt slut när jag har kommit hem...
Men i alla fall, två riktigt stora grejer har hänt på sistone. Det första är att vi har köpt hus! =) Ett stort hus på 118 kvadrat plus lika mycket källare, så när vi har renoverat gillestugan kommer vi ha 236 kvadrat till vårt förfogande, vilket är nästan exakt tre gånger så mycket som vi har idag! Det känns riktigt kul, jag har bara inte riktigt hängt med för det gick så väldigt fort. Vi kollade på huset på lördagen, bestämde oss på tisdagen och skrev på fredagen, så inom en vecka var vi husägare! =) Flytten blir i februari, så nu har vi redan börjat stöka runt hemma och packa och greja... visning av vår bostadsrätt blir på måndag så imorgon lär vi hålla på hela dagen med att städa, sätta upp lister och greja... hmm.
Det enda stora som har hänt är att vi har fått en kallelse till fertilitetsenheten! Äntligen! Den 18 december ska vi dit, vilket betyder att jag har ganska exakt en månad på mig att gå ner i vikt... vikten har stått stilla sen sist jag skrev så det är ju bra på sätt och vis, det är ju inte plus i alla fall. Men ner måste jag, och det ganska fort... så därför har jag varit iväg och simmat idag. Det var lite tungt i början men sen blev det lättare och det kändes väldigt skönt efteråt när jag satt i bastun! ;-) Det är bara att bita ihop, jag får köra på tills det ryker helt enkelt!
Efter en ganska grå och trist höst då jag har känt mig lite nere verkar det som om det äntligen vänder, underbart! =)
Men i alla fall, två riktigt stora grejer har hänt på sistone. Det första är att vi har köpt hus! =) Ett stort hus på 118 kvadrat plus lika mycket källare, så när vi har renoverat gillestugan kommer vi ha 236 kvadrat till vårt förfogande, vilket är nästan exakt tre gånger så mycket som vi har idag! Det känns riktigt kul, jag har bara inte riktigt hängt med för det gick så väldigt fort. Vi kollade på huset på lördagen, bestämde oss på tisdagen och skrev på fredagen, så inom en vecka var vi husägare! =) Flytten blir i februari, så nu har vi redan börjat stöka runt hemma och packa och greja... visning av vår bostadsrätt blir på måndag så imorgon lär vi hålla på hela dagen med att städa, sätta upp lister och greja... hmm.
Det enda stora som har hänt är att vi har fått en kallelse till fertilitetsenheten! Äntligen! Den 18 december ska vi dit, vilket betyder att jag har ganska exakt en månad på mig att gå ner i vikt... vikten har stått stilla sen sist jag skrev så det är ju bra på sätt och vis, det är ju inte plus i alla fall. Men ner måste jag, och det ganska fort... så därför har jag varit iväg och simmat idag. Det var lite tungt i början men sen blev det lättare och det kändes väldigt skönt efteråt när jag satt i bastun! ;-) Det är bara att bita ihop, jag får köra på tills det ryker helt enkelt!
Efter en ganska grå och trist höst då jag har känt mig lite nere verkar det som om det äntligen vänder, underbart! =)
lördag 7 november 2009
Det går långsamt fram...
Den nystart som jag hade planerat gick i stöpet, enbart pga bristande motivation... blir less på mig själv, men det är väl bara att ta sig i kragen igen...
Har i alla fall gått ner från 76,5 till 76,1 under veckan, men jag har ju fortfarande över 6 kg innan jag når målet, eller 2 kg innan jag har nått delmålet. Blä.
Jag tycker ju att jag har det bästa målet i världen, att min viktminskning kan leda till ett barn! Men ändå hittar jag inte motivationen, ändå sitter jag där och stoppar i mig fet mat och godis... hur går det ihop? Jag fattar inte...
Har i alla fall gått ner från 76,5 till 76,1 under veckan, men jag har ju fortfarande över 6 kg innan jag når målet, eller 2 kg innan jag har nått delmålet. Blä.
Jag tycker ju att jag har det bästa målet i världen, att min viktminskning kan leda till ett barn! Men ändå hittar jag inte motivationen, ändå sitter jag där och stoppar i mig fet mat och godis... hur går det ihop? Jag fattar inte...
söndag 1 november 2009
Nystart
Så var det helt plötsligt november... hur gick det till? Om två månader är det ett nytt år. Jisses... November, hoppas det blir månaden då vi äntligen får komma på utredning...
Helgen har gått alldeles för fort, det blev ett intensivt dygn i Stockholm med god mat och fest. Väldigt kul var det, men det visar sig såklart på vågen. Känner mig riktigt svullen och bara less på min kropp just nu. Har en mens som inte är av denna värld, så jag funderar på att prata med kvinnokliniken och se om det är något man kan göra. Blöder väldigt mycket och det var likadant förra gången också. Sov jättedåligt inatt för att jag var nervös för att det skulle läcka och att jag skulle fläcka ner lakanen, inte kul att sova borta då... Usch.
Men men, mens betydervi inte lyckades den här gången men att det är nya tag och att allt börjar om. En nystart. Känns skönt! Nystart är precis vad det känns som faktiskt, eftersom jag ska börja med Cambridge imorgon igen. Tänkte köra en månad nu med några kortare avbrott för att ta några kilon till. Den här gången tänkte jag kämpa mig ner under 70-strecket och få lite marginal till bmi 30, så de kan stå där med lång näsa på Fertilitetsenheten när det är dags för utredning, haha! ;-)
Helgen har gått alldeles för fort, det blev ett intensivt dygn i Stockholm med god mat och fest. Väldigt kul var det, men det visar sig såklart på vågen. Känner mig riktigt svullen och bara less på min kropp just nu. Har en mens som inte är av denna värld, så jag funderar på att prata med kvinnokliniken och se om det är något man kan göra. Blöder väldigt mycket och det var likadant förra gången också. Sov jättedåligt inatt för att jag var nervös för att det skulle läcka och att jag skulle fläcka ner lakanen, inte kul att sova borta då... Usch.
Men men, mens betydervi inte lyckades den här gången men att det är nya tag och att allt börjar om. En nystart. Känns skönt! Nystart är precis vad det känns som faktiskt, eftersom jag ska börja med Cambridge imorgon igen. Tänkte köra en månad nu med några kortare avbrott för att ta några kilon till. Den här gången tänkte jag kämpa mig ner under 70-strecket och få lite marginal till bmi 30, så de kan stå där med lång näsa på Fertilitetsenheten när det är dags för utredning, haha! ;-)
torsdag 29 oktober 2009
Terapi
Igår träffade jag kuratorn för andra gången. Var lite kaxig innan och tänkte att det behövs väl inte, jag mår ju så bra! Men när jag väl kom dit tog det två minuter innan jag började grina... hmm. Jag var där i en timme och det var en väl använd timme, jag fick ur mig mycket frustration och fick bolla mycket med henne. Kändes väldigt skönt. Vi bokade ingen ny tid utan vi tar det lite som det kommer. Nästa gång kanske jag vet när vi har fått vår första tid.
Något som jag försöker ta till mig är att hon sa att jag ska skaffa mig något att fokusera på, något roligt, gärna en aktivitet. Jag har ju redan börjat med yoga den här terminen, så det har ju varit något annat att tänka på. Vet inte riktigt om det var min grej, men jag funderar om jag ska gå någon annan typ av kurs till våren. Kanske lära mig att göra egna smycken? Vore skönt att få göra något med händerna. Någon som är sugen på att hänga på? =)
Nu väntar sängen i alla fall, är grymt trött efter yogan ikväll...
Något som jag försöker ta till mig är att hon sa att jag ska skaffa mig något att fokusera på, något roligt, gärna en aktivitet. Jag har ju redan börjat med yoga den här terminen, så det har ju varit något annat att tänka på. Vet inte riktigt om det var min grej, men jag funderar om jag ska gå någon annan typ av kurs till våren. Kanske lära mig att göra egna smycken? Vore skönt att få göra något med händerna. Någon som är sugen på att hänga på? =)
Nu väntar sängen i alla fall, är grymt trött efter yogan ikväll...
måndag 26 oktober 2009
Så svenskt...
Imorse skulle jag som vanligt ta bussen till jobbet. Jag kommer iväg lite sent men hinner ändå till busshållsplatsen med ganska god marginal. I busskuren står det två kvinnor, den ena i femtioårsåldern och den andra en tant i sjuttioårsåldern. Vi sneglar lite snabbt på varandra innan vi övergår till att vänta på bussen.
Efter några minuter kommer den. Jag kliver på bussen först av alla och betalar. Det sitter fem andra passagerare i bussen. Jag sneglar på dem och går till bakre delen av bussen och sätter mig, precis bakom "mittendörrarna". Jag sätter mig tillrätta, stoppar headsetet i öronen och fortsätter lyssna på radio. Då börjar den sjuttioåriga tanten prata med mig. Jag tittar förvirrat på henne och tar av mig headsetet.
"Är det här buss nummer X?" frågar tanten.
"Öh, nä, det är länsbuss nr XX" svarar jag.
"Jaha" säger tanten, ler och sätter sig bredvid mig.
Jag kollar mig ännu mer förvirrad omkring. Vi är totalt åtta personer på bussen, varför sätter hon sig bredvid mig för?! Det finns ju massor med andra lediga säten! Herregud människa, det är ju tidigt på morgonen, vem orkar vara social då?!
Men tanten säger inte något mer utan sitter bara och ler lite för sig själv under resten av resan.
Hela dagen har jag gått och funderat över det här. Hur kommer det sig att hon satte sig just bredvid mig? Och varför reagerade jag som jag gjorde? Antagligen för att det är det typiska svenska sättet att reagera. Vi svenskar har ett stort behov av "personal space", antar att det var därför det kändes lite ovant och nästan obehagligt när hon kom så nära. Men skumt är det.
Fast egentligen borde vi alla göra som tanten nästa gång vi åker buss, för att röra om lite i grytan. Undrar vilka nya upplevelser vi råkar ut för då?
Efter några minuter kommer den. Jag kliver på bussen först av alla och betalar. Det sitter fem andra passagerare i bussen. Jag sneglar på dem och går till bakre delen av bussen och sätter mig, precis bakom "mittendörrarna". Jag sätter mig tillrätta, stoppar headsetet i öronen och fortsätter lyssna på radio. Då börjar den sjuttioåriga tanten prata med mig. Jag tittar förvirrat på henne och tar av mig headsetet.
"Är det här buss nummer X?" frågar tanten.
"Öh, nä, det är länsbuss nr XX" svarar jag.
"Jaha" säger tanten, ler och sätter sig bredvid mig.
Jag kollar mig ännu mer förvirrad omkring. Vi är totalt åtta personer på bussen, varför sätter hon sig bredvid mig för?! Det finns ju massor med andra lediga säten! Herregud människa, det är ju tidigt på morgonen, vem orkar vara social då?!
Men tanten säger inte något mer utan sitter bara och ler lite för sig själv under resten av resan.
Hela dagen har jag gått och funderat över det här. Hur kommer det sig att hon satte sig just bredvid mig? Och varför reagerade jag som jag gjorde? Antagligen för att det är det typiska svenska sättet att reagera. Vi svenskar har ett stort behov av "personal space", antar att det var därför det kändes lite ovant och nästan obehagligt när hon kom så nära. Men skumt är det.
Fast egentligen borde vi alla göra som tanten nästa gång vi åker buss, för att röra om lite i grytan. Undrar vilka nya upplevelser vi råkar ut för då?
lördag 24 oktober 2009
Om förväntningar
Alla har vi förväntningar av något slag. Sociala normer och regler, sätt saker "ska vara" på. När man träffar en kille/tjej ska man bli himlastormande kär, man ska flytta ihop, förlova sig, gifta sig och sedan ska man skaffa barn. Kanske köpa hus någonstans däremellan också. Så ska det vara, det är omgivningens förväntningar på en.
När jag träffade min man blev jag jättekär på en gång och vi flyttade ihop efter bara några veckor (fast inte "officiellt" förrän efter ett halvår...), allt kändes så rätt! Men sedan tog det lite stopp. Förlovningen kom först efter fem år. Då hade jag fått många frågor om när det skulle ske som jag tappert försökte svara på. Vi var nämligen inte helt överens, min man och jag. Han var inte redo att ta det steget riktigt än. Men efter fem år tog vi klivet vidare och köpte ringar. Ett drygt år senare blev vi man och hustru. Det var då de verkliga förväntningarna uppstod. För när man har gift sig så ska man väl självklart skaffa barn? Speciellt om man är en kvinna på 30 år, då är det ju hög tid!
Alla var på oss och frågade när det var dags. Vi svarade lite undvikande med ett leende på läpparna. Våra förväntningar var ju också att vi skulle bli gravida snart. Men efter några månader började frågorna bli jobbiga och våra leenden lite stela. Nu, över ett år sedan försöken inleddes vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska svara på frågan. Jag brukar svänga till med att det inte är rätt läge just nu, att vi väntar lite till. Vad ska man svara? Varför måste folk fråga? Ändå vet jag ju att jag är precis likadan... konstigt nog. Jag frågar också folk när de ska skaffa barn, trots att jag vet hur känsligt det kan vara. Hmm.
Men varför är det så? Varför är det så viktigt för oss att veta när någon ska förlova sig, gifta sig eller skaffa barn? Detta kan ju vara ganska känsliga frågor, men ändå så tvekar de flesta inte att ställa frågan rakt ut. Det är ju rätt konstigt egentligen, och ganska respektlöst. Alla vill ju kanske inte prata om allt. Men som sagt, jag är ju likadan... Hmm, tål att tänkas på tycker jag...
Anledningen till att mina funderingar kring detta om förväntan kom upp just nu är att vi fick besök på jobbet tidigare i veckan av en kollega som är mammaledig. Jag gick fram till henne, tittade ner i vagnen och hälsade. Hon kastade en snabb, men märkar, blick på min mage innan hon hälsade tillbaka. Även om jag vet att hon inte menade något illa så blev jag lite ledsen. Varför ska allt kretsa kring om jag är gravid eller inte? Räcker det inte med att jag går och grubblar på vår barnlöshet och analyserar sönder allt, måste jag dessutom bli påmind om det hela tiden av alla andra? Suck...
Jaja, nu har jag gnällt färdigt för idag... snart ska jag och maken ut och äta en god middag och dricka oss smålulliga på lite vin! En helt okej lördagskväll i min värld! =)
När jag träffade min man blev jag jättekär på en gång och vi flyttade ihop efter bara några veckor (fast inte "officiellt" förrän efter ett halvår...), allt kändes så rätt! Men sedan tog det lite stopp. Förlovningen kom först efter fem år. Då hade jag fått många frågor om när det skulle ske som jag tappert försökte svara på. Vi var nämligen inte helt överens, min man och jag. Han var inte redo att ta det steget riktigt än. Men efter fem år tog vi klivet vidare och köpte ringar. Ett drygt år senare blev vi man och hustru. Det var då de verkliga förväntningarna uppstod. För när man har gift sig så ska man väl självklart skaffa barn? Speciellt om man är en kvinna på 30 år, då är det ju hög tid!
Alla var på oss och frågade när det var dags. Vi svarade lite undvikande med ett leende på läpparna. Våra förväntningar var ju också att vi skulle bli gravida snart. Men efter några månader började frågorna bli jobbiga och våra leenden lite stela. Nu, över ett år sedan försöken inleddes vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska svara på frågan. Jag brukar svänga till med att det inte är rätt läge just nu, att vi väntar lite till. Vad ska man svara? Varför måste folk fråga? Ändå vet jag ju att jag är precis likadan... konstigt nog. Jag frågar också folk när de ska skaffa barn, trots att jag vet hur känsligt det kan vara. Hmm.
Men varför är det så? Varför är det så viktigt för oss att veta när någon ska förlova sig, gifta sig eller skaffa barn? Detta kan ju vara ganska känsliga frågor, men ändå så tvekar de flesta inte att ställa frågan rakt ut. Det är ju rätt konstigt egentligen, och ganska respektlöst. Alla vill ju kanske inte prata om allt. Men som sagt, jag är ju likadan... Hmm, tål att tänkas på tycker jag...
Anledningen till att mina funderingar kring detta om förväntan kom upp just nu är att vi fick besök på jobbet tidigare i veckan av en kollega som är mammaledig. Jag gick fram till henne, tittade ner i vagnen och hälsade. Hon kastade en snabb, men märkar, blick på min mage innan hon hälsade tillbaka. Även om jag vet att hon inte menade något illa så blev jag lite ledsen. Varför ska allt kretsa kring om jag är gravid eller inte? Räcker det inte med att jag går och grubblar på vår barnlöshet och analyserar sönder allt, måste jag dessutom bli påmind om det hela tiden av alla andra? Suck...
Jaja, nu har jag gnällt färdigt för idag... snart ska jag och maken ut och äta en god middag och dricka oss smålulliga på lite vin! En helt okej lördagskväll i min värld! =)
onsdag 21 oktober 2009
Denna väntan... vägen till utredning.
Hjärtat fastnade i halsgropen idag när jag pratade med P och han sa att jag hade fått post från sjukhuset. Kunde det vara så att vi redan hade fått en kallelse till utredning? Men nej, så var det inte, utan det var bara en bekräftelse på min tid hos kuratorn nästa vecka. Hmpf. Som om jag inte hade koll på det! Har bara varit där en gång och det var 1,5 månad sen, men nu är det dags igen känner jag. Har så mycket frustration jag behöver få ur mig, så jag hoppas att ett besök hos kuratorn ska få mig att må lite bättre.
Jag är så trött på denna väntan. Först ska man känna sig mogen för att ta det där läskiga steget i livet att skaffa barn. Det tog ett tag för mig bara att nå dit. Sedan slutar man med p-piller och förväntan är stor. Sedan händer ingenting... Ett antal hundralappar fattigare och en massa gravtest senare inser man att något kanske inte stämmer. Vid det här laget så börjar jag prata med en kompis som har PCO och inser att flera symtom stämmer in på mig. Ringer till kvinnokliniken för att göra en undersökning och få ett vaginalt ultraljud (VUL) men råkar då nämna att jag försöker bli gravid. Då blir det nobben, det är Fertilitetsenheten jag ska prata med. Jag gör som jag är tillsagd och ringer dit, men där blir det nobben igen. För det första har vi inte försökt i ett år än, och för det andra så väger jag för mycket. Ett BMI under 30 är det som gäller. Tvärstopp.
Efter många tårar och peptalk med vänner ringer jag till kvinnokliniken igen och kräver en undersökning. Får till slut en tid en månad senare, den 25 juni. Går dit, gör ett VUL och får nästan direkt konstaterat att jag har PCO, dock vill de vänta på resultat efter blodprov innan jag får ett slutgiltigt besked. Tre veckor senare ringer läkaren och bekräftar mina misstankar. Jag får rådet att gå ner i vikt och höra av mig igen när vi har försökt i ett år, dvs i september.
Stegräknare och pulverpåsar inköps och kampen börjar. 83,5 kg blir till slut till 74 kg som var målet, och jag ringer till Fertilitetsenheten. Nu har vi försökt i exakt ett år. Jag får ett vänligt bemötande och barnmorskan säger att hon ska skicka hem papper och hälsodeklarationer som vi ska fylla i och skicka tillbaka. Fem långa dagar passerar innan vi har papprena i brevlådan. Fyller i, skriver under och skickar tillbaka. Ringer en vecka senare och frågar hur det går. Får då beskedet att det är vårdgarantin som gäller och att vi får en kallelse senast i slutet av december. December?! Förstår de inte att varje dag känns som en evighet? Nu när jag vet vad som är fel vill jag ju bara påbörja behandling! Men nej då, allt ska ske efter konstens regler och det är fler saker som ska utredas så det är bara att vänta...
Nu har det gått några veckor till och vikten har börjat leta sig uppåt i takt med att frustrationen växer. Det gäller att sätta stopp innan det går för långt, så det är där jag är nu. Men det är svårt att hitta motivationen när allt bara är en enda lång väntan. Dumma tankar dyker upp som "vad spelar det för roll vad jag väger nu, det är ju när jag kommer på utredning som det är noga med vikten?" och "varför gå ner i vikt när målet ändå är att bli tjock". Jag försöker mota bort dem men det är svårt ibland. Nu är det dock dax att lägga i en högre växel så nu måste jag skärpa mig, vill ju inte att min vikt ska vara ett problem när jag väl får komma på utredning.
Så, ingen äppelpaj imorgon, bara sallad och pulver... eller nåt.
Jag är så trött på denna väntan. Först ska man känna sig mogen för att ta det där läskiga steget i livet att skaffa barn. Det tog ett tag för mig bara att nå dit. Sedan slutar man med p-piller och förväntan är stor. Sedan händer ingenting... Ett antal hundralappar fattigare och en massa gravtest senare inser man att något kanske inte stämmer. Vid det här laget så börjar jag prata med en kompis som har PCO och inser att flera symtom stämmer in på mig. Ringer till kvinnokliniken för att göra en undersökning och få ett vaginalt ultraljud (VUL) men råkar då nämna att jag försöker bli gravid. Då blir det nobben, det är Fertilitetsenheten jag ska prata med. Jag gör som jag är tillsagd och ringer dit, men där blir det nobben igen. För det första har vi inte försökt i ett år än, och för det andra så väger jag för mycket. Ett BMI under 30 är det som gäller. Tvärstopp.
Efter många tårar och peptalk med vänner ringer jag till kvinnokliniken igen och kräver en undersökning. Får till slut en tid en månad senare, den 25 juni. Går dit, gör ett VUL och får nästan direkt konstaterat att jag har PCO, dock vill de vänta på resultat efter blodprov innan jag får ett slutgiltigt besked. Tre veckor senare ringer läkaren och bekräftar mina misstankar. Jag får rådet att gå ner i vikt och höra av mig igen när vi har försökt i ett år, dvs i september.
Stegräknare och pulverpåsar inköps och kampen börjar. 83,5 kg blir till slut till 74 kg som var målet, och jag ringer till Fertilitetsenheten. Nu har vi försökt i exakt ett år. Jag får ett vänligt bemötande och barnmorskan säger att hon ska skicka hem papper och hälsodeklarationer som vi ska fylla i och skicka tillbaka. Fem långa dagar passerar innan vi har papprena i brevlådan. Fyller i, skriver under och skickar tillbaka. Ringer en vecka senare och frågar hur det går. Får då beskedet att det är vårdgarantin som gäller och att vi får en kallelse senast i slutet av december. December?! Förstår de inte att varje dag känns som en evighet? Nu när jag vet vad som är fel vill jag ju bara påbörja behandling! Men nej då, allt ska ske efter konstens regler och det är fler saker som ska utredas så det är bara att vänta...
Nu har det gått några veckor till och vikten har börjat leta sig uppåt i takt med att frustrationen växer. Det gäller att sätta stopp innan det går för långt, så det är där jag är nu. Men det är svårt att hitta motivationen när allt bara är en enda lång väntan. Dumma tankar dyker upp som "vad spelar det för roll vad jag väger nu, det är ju när jag kommer på utredning som det är noga med vikten?" och "varför gå ner i vikt när målet ändå är att bli tjock". Jag försöker mota bort dem men det är svårt ibland. Nu är det dock dax att lägga i en högre växel så nu måste jag skärpa mig, vill ju inte att min vikt ska vara ett problem när jag väl får komma på utredning.
Så, ingen äppelpaj imorgon, bara sallad och pulver... eller nåt.
Snart är det helg!
Eller ja, mer än halva veckan har ju gått i alla fall! ;-) Min käre man är ju dock ledig på fredag så för honom är det verkligen helg snart... inte ett dugg avundsjuk, neeeeej då...
Idag har det varit en helt okej dag på jobbet i alla fall, det flyter på. En kollega bjöd på äppelpaj idag, så vad vikten visar imorgon får vi väl se... huga. Funderar på att dra igång ren kur om några veckor igen för att få en skjuts neråt, vi får se. Det är svårt att hålla motivationen när det inte händer så mycket...
Idag har det varit en helt okej dag på jobbet i alla fall, det flyter på. En kollega bjöd på äppelpaj idag, så vad vikten visar imorgon får vi väl se... huga. Funderar på att dra igång ren kur om några veckor igen för att få en skjuts neråt, vi får se. Det är svårt att hålla motivationen när det inte händer så mycket...
God morgon!
Dagens vikt: 76.3 kg, upp 0.1 mot igår. Dagens humör: trött, men betydligt bättre än igår.
Onsdag, snart har halva veckan gått... längtar efter helgen! Är såååå trött, vill bara sova, sova, sova...
Onsdag, snart har halva veckan gått... längtar efter helgen! Är såååå trött, vill bara sova, sova, sova...
tisdag 20 oktober 2009
Ett glas rött senare...
Efter en lååååång arbetsdag gick jag och M till en tapas-restaurang i stan där vi pratade om allt utom jobbet och åt god mat. Jag unnade mig ett glas vin, till M's stora förtret eftersom hon är gravid och inte får dricka vin... ;-) Det var riktigt gott och precis vad jag behövde! En trevlig kväll i gott sällskap, det är bra medicin...
Tisdagsångest
Vaknade inatt och låg och grubblade en timme. Det är mycket som pågår på jobbet nu och det är lite stressande. Sen gled tankarna in på andra saker och jag känner mig så frustrerad. Frustrerad över jobbet, frustrerad över min vikt, frustrerad över att det inte händer något och frustrerad över att den där kallelsen från sjukhuset aldrig kommer...
Ikväll ska jag och en kollega umgås och försöka muntra upp varandra. Ser fram emot det.
Ikväll ska jag och en kollega umgås och försöka muntra upp varandra. Ser fram emot det.
måndag 19 oktober 2009
Ehh... ok...
Men vad innebär PCO, egentligen (vem orkar läsa det där långa inlägget...)? Kort kan man säga att för mig innebär det att jag har väldigt oregelbunden mens, lätt för att gå upp i vikt, problem med finnar, hår på mindre roliga ställen (läs: skäggväxt, raggarsträng...) plus att jag antagligen inte har någon ägglossning vilket i sin tur gör att jag har svårt att bli gravid. Den bästa behandlingen mot PCO är p-piller, men då det inte är aktuellt i mitt fall så är det bästa jag kan göra att gå ner i vikt. Så det är det jag försöker göra, med blandat resultat... Det går ner några kilo, upp några kilo och så börjar vi om igen... För att få någon hjälp av landstinget måste jag ha ett bmi under 30, vilket i praktiken innebär att jag får väga max 74 kg. Jag nådde ner till det tidigare i höstas men nu har vikten letat sig upp till dryga 76 igen. Suck. Så det är bara att ge sig på det igen, helt enkelt!
Den bantningskur jag har lyckats bäst med genom åren är Cambridgekuren så det är den jag kör med nu. Den ger ett snabbt resultat och jag har lyckats hålla vikten bra förut. Tills jag slutade med p-piller, vill säga... Jag kör dock inte så kallad ren kur just nu utan kör en blandad variant för att hålla kalorierna nere. Det funkar bra, så länge jag håller mig till min plan... ;-) Mitt mål nu är att gå ner till ca 70 kg och stanna där ett tag, för att sedan fortsätta några kilo till. Men det går tröööööögt just nu...
Den bantningskur jag har lyckats bäst med genom åren är Cambridgekuren så det är den jag kör med nu. Den ger ett snabbt resultat och jag har lyckats hålla vikten bra förut. Tills jag slutade med p-piller, vill säga... Jag kör dock inte så kallad ren kur just nu utan kör en blandad variant för att hålla kalorierna nere. Det funkar bra, så länge jag håller mig till min plan... ;-) Mitt mål nu är att gå ner till ca 70 kg och stanna där ett tag, för att sedan fortsätta några kilo till. Men det går tröööööögt just nu...
söndag 18 oktober 2009
Vad är PCO?
PCO
PCO står för polycystiska ovarier och betyder egentligen ”äggstockar med många cystor”. Namnet är inte korrekt eftersom det inte rör sig om cystor utan om äggblåsor (folliklar). När läkaren undersöker med ultraljud kan man se att äggstocken innehåller många små äggblåsor, ofta arrangerade som ett pärlband i kanten av äggstocken. Äggstockar med detta utseende kan vara en normalvariant som många kvinnor, speciellt unga, har och behöver inte betyda problem med att bli gravid.
PCOS
En kvinna som har äggstockar av PCO-typ och som dessutom har ett eller flera symptom, framför allt oregelbundna och glesa menstruationer, bedöms ha så kallat PCO-syndrom (PCOS). Det föreligger då en obalans i hormonerna och innebär svårigheter att bli gravid utan medicinsk hjälp. Man kan också ha ett eller flera andra symptom som hänför sig till ökad produktion av manligt könshormon, testosteron. Den hormonella obalansen fastställs med blodprov och ser olika ut hos olika kvinnor. Främst är halterna av testosteron, SHBG (sexhormonbindande globulin), och insulin påverkade. 7–15% av alla kvinnor i fertil ålder har PCO-S, några så lindrigt att de inte märker av det.
Behandling
I det lindriga fallet kan man själv påverka den hormonella obalansen genom att äta en bra kost med långsamma kolhydrater och nyttiga fetter samt att motionera regelbundet. Om inte detta räcker finns flera behandlingsalternativ beroende på vilka behov som finns hos kvinnan. Det är också bra om din läkare med lämpliga intervall kontrollerar dina hormonvärden, blodsocker, insulin, blodfetter och blodtryck då PCO-S ger ökad risk för utvecklandet av det så kallade metabola syndromet. Detta i sin tur ger ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar samt typ 2-diabetes.
För kvinnor med PCO-S som inte har aktuell graviditetsönskan är den vanligaste behandlingen p-piller som är antiandrogena och blockerar kvinnokroppens egen produktion av manliga hormoner. Äggstockarna får vila under tiden som behandlingen pågår och mängden symptom kan minska eller lindras. P-piller ger också en regelbunden menstruationsblödning vilket minskar risken för cellförändringar i livmoderslemhinnan. Acne och fet hy kan bli bättre och det kan även ge en viss viktnedgång.
Metformin är ett läkemedel som används vid typ 2-diabetes och som verkar genom att göra kroppen känsligare för insulin. På senare tid har metformin även används hos en del kvinnor med PCOS och man har kunnat konstatera att den hormonella obalansen i äggstockarna förbättras och ägglossningen kan komma igång igen. Fettomsättningen förbättras, suget efter sötsaker minskar och en viss viktnedgång kan ses. Behandlingen går att ge till den som önskar att bli gravid och till den som behöver gå ned i vikt. Vill du inte bli gravid kan du få metformin i kombination med p-piller. Eftersom det är en relativt ny behandlingsform vet man ännu inte om alla kvinnor med PCO-S har nytta av metformin.
Generande hårväxt kan behandlas med diatermi eller laserbehandling. Det kan gå att få en remiss och ekonomiskt bidrag från landstinget där du bor. Fråga en hudläkare, endokrinolog eller gynekolog. Man kan också få behandling med läkemedel som innehåller östrogen och antiandrogena substanser.
Källa: http://www.pco-s.com/ompcos.html
PCO står för polycystiska ovarier och betyder egentligen ”äggstockar med många cystor”. Namnet är inte korrekt eftersom det inte rör sig om cystor utan om äggblåsor (folliklar). När läkaren undersöker med ultraljud kan man se att äggstocken innehåller många små äggblåsor, ofta arrangerade som ett pärlband i kanten av äggstocken. Äggstockar med detta utseende kan vara en normalvariant som många kvinnor, speciellt unga, har och behöver inte betyda problem med att bli gravid.
PCOS
En kvinna som har äggstockar av PCO-typ och som dessutom har ett eller flera symptom, framför allt oregelbundna och glesa menstruationer, bedöms ha så kallat PCO-syndrom (PCOS). Det föreligger då en obalans i hormonerna och innebär svårigheter att bli gravid utan medicinsk hjälp. Man kan också ha ett eller flera andra symptom som hänför sig till ökad produktion av manligt könshormon, testosteron. Den hormonella obalansen fastställs med blodprov och ser olika ut hos olika kvinnor. Främst är halterna av testosteron, SHBG (sexhormonbindande globulin), och insulin påverkade. 7–15% av alla kvinnor i fertil ålder har PCO-S, några så lindrigt att de inte märker av det.
Behandling
I det lindriga fallet kan man själv påverka den hormonella obalansen genom att äta en bra kost med långsamma kolhydrater och nyttiga fetter samt att motionera regelbundet. Om inte detta räcker finns flera behandlingsalternativ beroende på vilka behov som finns hos kvinnan. Det är också bra om din läkare med lämpliga intervall kontrollerar dina hormonvärden, blodsocker, insulin, blodfetter och blodtryck då PCO-S ger ökad risk för utvecklandet av det så kallade metabola syndromet. Detta i sin tur ger ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar samt typ 2-diabetes.
För kvinnor med PCO-S som inte har aktuell graviditetsönskan är den vanligaste behandlingen p-piller som är antiandrogena och blockerar kvinnokroppens egen produktion av manliga hormoner. Äggstockarna får vila under tiden som behandlingen pågår och mängden symptom kan minska eller lindras. P-piller ger också en regelbunden menstruationsblödning vilket minskar risken för cellförändringar i livmoderslemhinnan. Acne och fet hy kan bli bättre och det kan även ge en viss viktnedgång.
Metformin är ett läkemedel som används vid typ 2-diabetes och som verkar genom att göra kroppen känsligare för insulin. På senare tid har metformin även används hos en del kvinnor med PCOS och man har kunnat konstatera att den hormonella obalansen i äggstockarna förbättras och ägglossningen kan komma igång igen. Fettomsättningen förbättras, suget efter sötsaker minskar och en viss viktnedgång kan ses. Behandlingen går att ge till den som önskar att bli gravid och till den som behöver gå ned i vikt. Vill du inte bli gravid kan du få metformin i kombination med p-piller. Eftersom det är en relativt ny behandlingsform vet man ännu inte om alla kvinnor med PCO-S har nytta av metformin.
Generande hårväxt kan behandlas med diatermi eller laserbehandling. Det kan gå att få en remiss och ekonomiskt bidrag från landstinget där du bor. Fråga en hudläkare, endokrinolog eller gynekolog. Man kan också få behandling med läkemedel som innehåller östrogen och antiandrogena substanser.
Källa: http://www.pco-s.com/ompcos.html
Varför Popcorn?
Det är alltid svårt det där med vad man ska döpa en blogg till. Det ska gärna vara något catchy, nåt personligt men inte för personligt eftersom åtminstone jag vill vara anonym... och det ska reflektera vad bloggen handlar om. Det var där det landade. Jag kommer skriva mycket om PCO och mina tankar kring det. Därför började jag fundera på vad man kunde göra med förkortningen PCO. Det första ordet som dök upp i huvudet var popcorn, som ju innehåller hela ordet. Och därför blev det popcorn. Helt enkelt.
Tabula rasa
Det är inte den första bloggen jag skapat, och det är säkert inte den sista heller... Jag brukar alltid planera för storslagna projekt och lovar mig själv att skriva varje dag, och sen bara rinner det ut i sanden. Jag kan inte lova att det inte blir så den här gången också, men jag kan ju i alla fall ge det ett försök innan jag ger upp! ;-)
Den här bloggen kommer att handla om mig, mitt liv, PCO och kampen för att få ett litet frö att gro i magen... Nu kör vi! =)
Den här bloggen kommer att handla om mig, mitt liv, PCO och kampen för att få ett litet frö att gro i magen... Nu kör vi! =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)