Vitt på marken och tomtar i hela huset, nu börjar julstämningen komma! Har länge känt det som om jag levt kvar i början av november, jag har tyckt att det har känts tidigt när de har spelat julmusik på radio och har liksom inte alls fattat att det faktiskt bara är några dagar kvar till jul... men nu börjar även jag fatta! ;-)
Dagarna springer iväg och nu är det bara drygt 10 veckor kvar tills grodan beräknas komma. Har även räknat arbetsdagar och kommit fram till att jag har 31 dagar kvar att jobba, en månad kvar i arbetsdagar alltså. Vad fort det har gått! Trivs jättebra med det jag gör nu och skulle gärna vilja fortsätta jobba med samma sak när jag kommer tillbaka, ska verkligen försöka se till att det blir så!
Tog äntligen tag i saken förra veckan och skaffade en gravidförsäkring. Förra gången fick vi ju faktiskt användning för den då vi blev inlagda på neo en vecka. Tio dagar var vi inskrivna, varav vi var hemma de sista dagarna på permission. För detta fick vi 200 kr per dag, dvs 2000 kr, och eftersom försäkringen kostar 1050 så har vi ju egentligen i princip tjänat in denna försäkring redan. Man får även ersättning vid akut kejsarsnitt och det kan det ju kanske bli, blir förlossningen långdragen så kommer jag kräva snitt. Så det känns skönt att äntligen ha tecknat försäkringen nu.
Grodan verkar må bra i alla fall, det bökas och stökas ordentligt därinne. Främst på kvällen, natten och morgonen, men även en hel del på dagen också. En livlig liten krabat! Rasmus var mycket lugnare i magen och är ju även lugn nu så jag är lite nervös för att få en riktig liten vilde den här gången... ;-)
Nu är det bara drygt två och en halv arbetsdag innan lite semester, ska bli skönt med ledighet i mellandagarna! Tänker mysa massor med min familj! =) Och nästa vecka är det dags för tillväxtultraljud igen, ska bli spännande att se vad grodan väger nu!
tisdag 20 december 2011
måndag 12 december 2011
Min lilla ettåring
Hade tänkt skriva ett inlägg på Rasmus ettårsdag, men tiden flyger som vanligt förbi... tänk att han är ett år nu, min lille kille! Världens sötaste, snällaste och goaste lilla unge, jag är så glad att du är här hos oss!
Första gången jag såg honom hade jag svårt att ta honom till mig. Det känns hemskt så här efteråt, men jag var så slut efter den långdragna förlossningen och jag trodde det värsta när han kom ut helt livlös så det var mitt sätt att skydda mig själv tror jag. Andra gången jag såg honom var några timmar senare, på intensiven på neo. Då kom alla känslorna över mig och jag ville bara skydda det stackars lilla pyret som låg där och inte mådde bra. Usch, det var så hemskt att se honom så, uppkopplad med en massa sladdar, se honom ha så ont. Börjar gråta nu när jag skriver... Men han var en riktig kämpe och tog sig igenom det.
För ett år sen var vi fortfarande inlagda på neo. Vi hade haft en tuff vecka men började nu må bättre alla tre. Rasmus hade fått flaska för första gången och slukade maten på tre röda, det var så skönt att han fick mat i sig på det sättet och inte genom sonden. Dagen efter fick vi för första gången komma hem på permission. Vilken känsla att äntligen få åka hem! Att få klä på honom kläer för första gången (på neo får de inte ha kläder utan bara blöja), bära ut honom i babyskyddet och sätta honom i bilen och sen åka hem. Så där som alla andra gör när de får barn, nu var det vår tur att ta med vår bebis hem! Lite läskig känsla var det också att få åka hem och bli ensamma med Rasmus, vi hade ju vant oss vid att vara omgivna av sjukhuspersonal hela tiden... Men allt gick bra, och två dagar senare blev vi äntligen utskrivna. Underbart!
Ett år har gått så fort och han har vuxit upp till en lugn och glad liten kille, och envis precis som sin mor. ;-) Han har en massa roliga saker för sig, som sättet han tar sig fram t ex. Vi trodde länge att han skulle börja krypa eftersom han ofta stod på alla fyra och gungade fram och tillbaka. Men han började åla istället och utvecklade en teknik där det ser ut som om han simmar, det ser jätteroligt ut! =) Sen började han gå längs med möbler så vi tänkte att han hoppar över det där med att krypa helt enkelt. Inte så konstigt, det är ju inte alla barn som kryper. Jag gjorde inte heller det. Men sen, några dagar innan han fyllde ett, så började han plötsligt krypa! Lille killen, vad rolig han är... så dags nu! ;-)
Det roligaste han vet är när han blir hissad i luften och när det blåser i håret på honom. Han blir hysteriskt glad om vi fläktar honom i ansiktet så att håret rör sig i luftdraget. Har aldrig sett något annat barn reagera så, det är så sött! =) Han ger oss så mycket glädje och vi är så lyckligt lottade som har honom. Älskade Rasmus, tack för att du finns och förgyller vårt liv!
Första gången jag såg honom hade jag svårt att ta honom till mig. Det känns hemskt så här efteråt, men jag var så slut efter den långdragna förlossningen och jag trodde det värsta när han kom ut helt livlös så det var mitt sätt att skydda mig själv tror jag. Andra gången jag såg honom var några timmar senare, på intensiven på neo. Då kom alla känslorna över mig och jag ville bara skydda det stackars lilla pyret som låg där och inte mådde bra. Usch, det var så hemskt att se honom så, uppkopplad med en massa sladdar, se honom ha så ont. Börjar gråta nu när jag skriver... Men han var en riktig kämpe och tog sig igenom det.
För ett år sen var vi fortfarande inlagda på neo. Vi hade haft en tuff vecka men började nu må bättre alla tre. Rasmus hade fått flaska för första gången och slukade maten på tre röda, det var så skönt att han fick mat i sig på det sättet och inte genom sonden. Dagen efter fick vi för första gången komma hem på permission. Vilken känsla att äntligen få åka hem! Att få klä på honom kläer för första gången (på neo får de inte ha kläder utan bara blöja), bära ut honom i babyskyddet och sätta honom i bilen och sen åka hem. Så där som alla andra gör när de får barn, nu var det vår tur att ta med vår bebis hem! Lite läskig känsla var det också att få åka hem och bli ensamma med Rasmus, vi hade ju vant oss vid att vara omgivna av sjukhuspersonal hela tiden... Men allt gick bra, och två dagar senare blev vi äntligen utskrivna. Underbart!
Ett år har gått så fort och han har vuxit upp till en lugn och glad liten kille, och envis precis som sin mor. ;-) Han har en massa roliga saker för sig, som sättet han tar sig fram t ex. Vi trodde länge att han skulle börja krypa eftersom han ofta stod på alla fyra och gungade fram och tillbaka. Men han började åla istället och utvecklade en teknik där det ser ut som om han simmar, det ser jätteroligt ut! =) Sen började han gå längs med möbler så vi tänkte att han hoppar över det där med att krypa helt enkelt. Inte så konstigt, det är ju inte alla barn som kryper. Jag gjorde inte heller det. Men sen, några dagar innan han fyllde ett, så började han plötsligt krypa! Lille killen, vad rolig han är... så dags nu! ;-)
Det roligaste han vet är när han blir hissad i luften och när det blåser i håret på honom. Han blir hysteriskt glad om vi fläktar honom i ansiktet så att håret rör sig i luftdraget. Har aldrig sett något annat barn reagera så, det är så sött! =) Han ger oss så mycket glädje och vi är så lyckligt lottade som har honom. Älskade Rasmus, tack för att du finns och förgyller vårt liv!
måndag 5 december 2011
Ettårskalas!
Imorgon blir min älskade lille kille ett år, och det firade vi med kalas i helgen. Hela makens släkt kom igår, nästan i alla fall. Min familj var tyvärr sjuka så de kommer nästa helg istället, men det gör inte så mycket för det blev fullt hus! Tror vi var sexton personer som firade igår, så Rasmus hade fullt upp! =) Han fick flera jättefina presenter, och flera som lät ganska förskräckligt, precis som det ska vara antar jag... ;-) Han hade sovit ganska dåligt på dagen men var på strålande humör hela tiden gästerna var här, men så fort de hade åkt blev han så trött att han mest satt och skrek, stackarn... han slocknade totalt kl sju och sov till nästan tio över åtta imorse! Det är jobbigt att fylla år! ;-)
Dagen till ära hade vi beställt en tårta av en bekant som är helt fenomenal på att göra tårtor. Vi ville ha pirat-tema på tårtan eftersom Rasmus hade smeknamnet Piraten när han låg i magen. Först var det ju pyret, sen pirate (pyret på svengelska) och sen piraten! ;-) Vi är jättenöjda med den fina tårtan, som inte bara var fin att se på utan väldigt god också! =) Bilderna är tagna av Sophia som har gjort tårtan! =)
Dagen till ära hade vi beställt en tårta av en bekant som är helt fenomenal på att göra tårtor. Vi ville ha pirat-tema på tårtan eftersom Rasmus hade smeknamnet Piraten när han låg i magen. Först var det ju pyret, sen pirate (pyret på svengelska) och sen piraten! ;-) Vi är jättenöjda med den fina tårtan, som inte bara var fin att se på utan väldigt god också! =) Bilderna är tagna av Sophia som har gjort tårtan! =)
Jobbiga minnen
Helgen har passerat i raketfart. Vi hade ettårskalas för Rasmus (mer om det senare) och innan dess var det städning på schemat. Men visst är det väl så att lördag och söndag alltid är mycket kortare än vardagarna? Det måste ju vara så, helgerna går ju alltid så otroligt fort!
Helgen har till och från varit ganska psykiskt jobbig för mig. I lördags var det ett år sedan vi åkte in till förlossningen för igångsättning. Det var starten på mitt livs längsta och jobbigaste helg, som fick ett ännu jobbigare slut när Rasmus väl kom ut eftersom han inte mådde bra. Nästan tre dygn tog förlossningen och även om allt ordnade sig till slut, så var det en fruktansvärt jobbig period och nu kommer alla minnen tillbaka. Fick nästan lite panikkänslor i lördags när jag tänkte på förlossningen, och så vill jag inte ha det. Har mailat kuratorn om att få en ny tid, men hon har inte svarat än. Själva förlossningen och smärtan i sig är jag inte så orolig för, det är väl inget jag direkt ser fram emot men det känns rätt okej. Jag är bara rädd för att förlossningen ska få samma slut som förra gången och att grodan ska fara illa. =( Hoppas på att få svar snart från kuratorn så vi kan boka en tid, det känns välbehövligt just nu…
Helgen har till och från varit ganska psykiskt jobbig för mig. I lördags var det ett år sedan vi åkte in till förlossningen för igångsättning. Det var starten på mitt livs längsta och jobbigaste helg, som fick ett ännu jobbigare slut när Rasmus väl kom ut eftersom han inte mådde bra. Nästan tre dygn tog förlossningen och även om allt ordnade sig till slut, så var det en fruktansvärt jobbig period och nu kommer alla minnen tillbaka. Fick nästan lite panikkänslor i lördags när jag tänkte på förlossningen, och så vill jag inte ha det. Har mailat kuratorn om att få en ny tid, men hon har inte svarat än. Själva förlossningen och smärtan i sig är jag inte så orolig för, det är väl inget jag direkt ser fram emot men det känns rätt okej. Jag är bara rädd för att förlossningen ska få samma slut som förra gången och att grodan ska fara illa. =( Hoppas på att få svar snart från kuratorn så vi kan boka en tid, det känns välbehövligt just nu…
fredag 2 december 2011
Gårdagens kontroll
Igår var det dags för kontroll igen. Fick komma in direkt och mäta Hba1c som låg på 4,7 (39 nya systemet) och sedan var det dags för tillväxtultraljud. Det kom som en överraskning, trodde det skulle vara först nästa gång. Allt såg bra ut i alla fall, hon sparkade lite när barnmorskan la på gelen och sen sparkade hon till och från under ultraljudet. Precis innan vi var klara så vinkade hon dessutom åt mig, lilla sötnosen! =) Det verkar vara en normalstor bebis, hon låg på 5,1 % över genomsnittet och allt som är 20% över eller under är normalt, dessutom är felmarginalen ca 10 % så det såg bra ut. Skönt att veta!
Är nu redan i vecka 27+2 och har mindre än 13 veckor kvar… jisses vad tiden går! Jobbar ju heltid nu och dagarna bara springer iväg. Hänger inte riktigt med… snart är det jul och efter det är det ju bara två månader kvar innan lilla grodan kommer, helt galet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)