Min lilla ettåring

Hade tänkt skriva ett inlägg på Rasmus ettårsdag, men tiden flyger som vanligt förbi... tänk att han är ett år nu, min lille kille! Världens sötaste, snällaste och goaste lilla unge, jag är så glad att du är här hos oss!

Första gången jag såg honom hade jag svårt att ta honom till mig. Det känns hemskt så här efteråt, men jag var så slut efter den långdragna förlossningen och jag trodde det värsta när han kom ut helt livlös så det var mitt sätt att skydda mig själv tror jag. Andra gången jag såg honom var några timmar senare, på intensiven på neo. Då kom alla känslorna över mig och jag ville bara skydda det stackars lilla pyret som låg där och inte mådde bra. Usch, det var så hemskt att se honom så, uppkopplad med en massa sladdar, se honom ha så ont. Börjar gråta nu när jag skriver... Men han var en riktig kämpe och tog sig igenom det.

För ett år sen var vi fortfarande inlagda på neo. Vi hade haft en tuff vecka men började nu må bättre alla tre. Rasmus hade fått flaska för första gången och slukade maten på tre röda, det var så skönt att han fick mat i sig på det sättet och inte genom sonden. Dagen efter fick vi för första gången komma hem på permission. Vilken känsla att äntligen få åka hem! Att få klä på honom kläer för första gången (på neo får de inte ha kläder utan bara blöja), bära ut honom i babyskyddet och sätta honom i bilen och sen åka hem. Så där som alla andra gör när de får barn, nu var det vår tur att ta med vår bebis hem! Lite läskig känsla var det också att få åka hem och bli ensamma med Rasmus, vi hade ju vant oss vid att vara omgivna av sjukhuspersonal hela tiden... Men allt gick bra, och två dagar senare blev vi äntligen utskrivna. Underbart!

Ett år har gått så fort och han har vuxit upp till en lugn och glad liten kille, och envis precis som sin mor. ;-) Han har en massa roliga saker för sig, som sättet han tar sig fram t ex. Vi trodde länge att han skulle börja krypa eftersom han ofta stod på alla fyra och gungade fram och tillbaka. Men han började åla istället och utvecklade en teknik där det ser ut som om han simmar, det ser jätteroligt ut! =) Sen började han gå längs med möbler så vi tänkte att han hoppar över det där med att krypa helt enkelt. Inte så konstigt, det är ju inte alla barn som kryper. Jag gjorde inte heller det. Men sen, några dagar innan han fyllde ett, så började han plötsligt krypa! Lille killen, vad rolig han är... så dags nu! ;-)

Det roligaste han vet är när han blir hissad i luften och när det blåser i håret på honom. Han blir hysteriskt glad om vi fläktar honom i ansiktet så att håret rör sig i luftdraget. Har aldrig sett något annat barn reagera så, det är så sött! =) Han ger oss så mycket glädje och vi är så lyckligt lottade som har honom. Älskade Rasmus, tack för att du finns och förgyller vårt liv!