Specialistmödravården

Det känns som om jag är på specialistmödravården hela tiden... Var där på kontroll idag igen, men först kanske jag ska berätta om förra veckans besök...

Det var i torsdags förra veckan. Först var jag där halv nio på Aurora-samtal. Det var jobbigt, men det kändes bra ändå. Vi gick igenom en förlossningsplan tillsammans och jag känner mig lite lugnare, även om förlossningen fortfarande känns jobbig. Känns skönt att bli tagen på allvar och lyssnad på, det blir jag lugnare och tryggare av. Hoppas bara jag inte får panikkänslor när det börjar närma sig...

På eftermiddagen var det dags för diabeteskontroll. Åkte dit så jag var där strax efter två, och åkte därifrån strax efter fem... det tog så sjukt jävla lång tid att vi alla var jätteirriterade och sura. Själva besöket tog väl ca 20 minuter totalt (tillväxtultraljud, blodtryck, urinprov + samtal med förlossningsläkare och diabetesläkare), resten var väntetid. Helt jävla galet och jag var så less på allting när jag åkte hem... Blev dessutom väldigt irriterad på barnmorskan jag träffade där. Har ju hängt på specialistmödravården ganska mycket de senaste åren så jag har lärt känna barnmorskorna väldigt bra. Den här är dock en som jag bara har träffat två gånger, en gång förra graviditeten och så nu idag då.

Förra graviditeten gjorde hon mig jätteorolig, då hon vid ett tillväxtultraljud sa att vi väntade ett stort barn. Allt vi hade hört fram till dess var att vårt barn var normalstort, så det var ju en chock att höra att det hade vänt så på bara några veckor. Det visade sig att hon hade blandat ihop mig med en annan patient som inte var lika långt gången, och att allt såg normalt ut. Tack för det...

Idag var det hon igen som gjorde TUL, och hon sa att allt såg bra ut och att barnet låg +1% mot normalkurvan, dvs helt perfekt egentligen. Sedan tog hon mitt blodtryck som låg på 140/75, också jättebra. Även urinprovet ser bra ut. Sen kommer jag då efter låååååång väntetid in till läkarsamtalet. Där får jag höra att barnet ligger på -1,8%, vilket inte är så stor skillnad mot vad hon sa, men ändå inte alls samma siffra. Vidare får jag höra att hon har skrivit att mitt blodtryck var 140/85, vilket de tycker är lite på gränsen då jag har diabetes. Öhh... varför sa hon nåt helt annat till mig då?? De tar mitt blodtryck igen och mäter två gånger, första gången får jag 140/90 och andra 140/82, så jag får en tid nästa vecka (dvs idag) för att mäta blodtryck och ctg. Jättebra att de kollar upp det om de är oroliga, men VARFÖR sa inte barnmorskan rätt till mig, hur virrig kan man vara?! Blir ju såklart lite orolig, vill ju att allt ska vara bra! Men jag blev ganska lugnad av förlossningsläkaren i alla fall, om de hade varit väldigt oroliga hade jag ju fått en tid tidigare, plus att urinprovet såg ju bra ut så det borde inte vara några problem. Men jag blir så less ändå... vill inte träffa den barnmorskan igen, känns inte alls bra, kommer ju inte kunna lita på nåt hon säger ju...

Idag var jag alltså där igen och fick mäta ctg och blodtryck samt lämna urinprov. Barnmorskan tyckte jag såg lite svullen ut i ansiktet så jag fick väga mig också, men inget nämnvärt hade hänt på vågen (hade även vägt mig hemma på morgonen). Ctg-kurvan såg jättefin ut, urinprovet var rent och blodtrycket var 140/85, dvs fortfarande lite på gränsen men ändå godkänt, så jag ska dit igen på min vanliga kontroll om en vecka. So far so good. Det som inte var så roligt var att promenaden från parkeringen till specialistmödravården tog knäcken på mig, fick så fruktansvärt ont att jag fick gå myrsteg. Väl hemma sen så bröt jag ihop. Har jätteont nu och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Naprapaten säger att det som kan hjälpa är bad i varmvattenbassäng och massage, men att det inte lär bli så mycket bättre förrän efter förlossningen. Sjukgymnasten ringde och bokade om mitt besök till onsdag nästa vecka då hon hade fått förhinder på måndag. Pissigt värre.

Känner mig riktigt deppig, vill bara att det ska ta slut nu men det är ju sex veckor kvar tills grodan ska titta ut så jag lär väl få ha det så här ett tag till... blä.

Smärta

Efter en i stort sett problemfri graviditet så började problemen i torsdags. Kände att jag hade lite ont i ryggslutet och det var jobbigt att lyfta Rasmus, men annars gick det rätt bra. På fredagen kändes det ganska okej, då var jag ju på jobbet hela dagen och behövde inte lyfta Rasmus förrän på kvällen när jag kom hem igen. Sedan blev det ju helg, och blev gradvis värre.

På lördag eftermiddag åkte vi hem till några kompisar och hälsade på, de har en son som är 3 månader äldre än Rasmus och det var kul att se hur fascinerade de var av varandra. =) Det var väldigt trevligt att vara där, men jag kände mer och mer hur ont jag hade och började halta fram.

På söndagen hade jag bjudit hem hela mammagänget som jag lärde känna redan som gravid. Det var jättemysigt! =) Vi fikade och barnen fick busa med varandra. Det populäraste var tydligen att klättra upp och ner för de tre trappsteg vi har i hallen (vårt hus är 1,5-plans med källare), ett tag var det fyra barn samtidigt som försökte klättra där! Jättekul att se hur alla har växt och utvecklats sen de föddes, eller ja, sen de låg i magen helt enkelt! =) Alla barn utom Rasmus går redan, men han är på gång och går runt möbler så det blir nog förhoppningsvis snart. Rasmus är även minst av barnen, trots att han inte är yngst. Min lille plutt!

När alla hade åkt hem så åkte maken iväg för att repa med sitt band. Jag var lite nervös för hur det skulle gå att vara själv med Rasmus med tanke på lyft och så, men jag undvek att lyfta honom så gott det gick och det kändes ganska okej, även om jag hade ont. Fram tills det var dags att sova... Rasmus visade alla tecken på att han var trött, men varje gång jag försökte lägga honom var det hysterisk gråt och skrik. Efter fjärde försöket, när klockan var halv tio, ringde jag till maken och bara grät för att jag hade så ont. Han skyndade sig såklart hem. Rasmus blev jättegosig när han såg att jag var ledsen och försökte trösta mig genom att ge mig sin napp, lille sötungen! Jag tackade dock nej till erbjudandet... =) När maken kom hem så tog han Rasmus direkt och la honom och det var inte ett ljud från honom sen på resten av hela natten, och han sov till halv nio. Man kan ju bli knäckt för mindre...

På måndag morgon hade jag fortfarande ont, men inte lika ont som kvällen före så jag tänkte att det inte var några problem att ta sig till jobbet. Väl där så skulle det ju bli bättre, där är det ju inga lyft. Men redan innan jag kommit fram till busshållsplatsen (en promenad på kanske 500 meter) kände jag att det nog inte var så bra tänkt. Hade riktigt ont men klev på bussen i alla fall. Väl på jobbet hade jag fruktansvärt ont. Det gick bra att sitta ner och att stå en stund, men så fort jag försökte röra mig så gjorde det jätteont. Alla sa till mig att jag borde gå hem, och de hade väl rätt men nu var jag ju på plats så det var väl bara att gilla läget... Pratade med maken och vi bestämde att han skulle komma och hämta mig någon gång efter lunch.

Resten av dagen blev det bara värre och värre och peakade på kvällen, sen har det sakta men säkert blivit lite bättre, men jag har fortfarande väldigt ont när jag rör mig. Har fått tid hos en sjukgymnast på måndag och var hos en naprapat igår. Hoppas att det blir bättre snart. Helt bra förstår jag att jag antagligen inte kommer bli förrän efter förlossningen, men det vore ju skönt om det blir bättre än så här i alla fall... Planen som den ser ut nu är antagligen att jobba hemifrån de sista veckorna, för att ta mig till och från jobbet kommer jag nog inte klara av. Känns lite pissigt, men det är väl det bästa alternativet. Är dock sjukskriven veckan ut på heltid men har regelbunden kontakt med kollegor och chefen för att uppdatera om läget.

Jag får väl vara glad för att jag fick 33 hela veckor utan problem, men det känns såklart väldigt tråkigt att avsluta graviditeten på det här sättet. Men men, det är väl bara att gilla läget antar jag...

Så trött...

Idag har jag jobbat första dagen efter ett års mammaledighet. Det var jättekul att vara tillbaka faktiskt, men jag är såååå trött nu så det bara snurrar i skallen på mig... ska ta mig en macka och sen gå och lägga mig tror jag, så jag är utvilad för morgondagens utmaningar!

Sent omsider

Jahapp, som vanligt blev det ett längre uppehåll mellan inläggen, igen... Antar att det är för att det inte händer så mycket just nu, det knallar på helt enkelt. Fast när jag tänker efter så har det ju hänt lite grejer ändå.

Jag var på diabeteskontroll på smvc i torsdags. Var tre veckor sen jag var där sist och nu hade mitt Hba1c sjunkit från 5,6 till 4,9 så de var supernöjda med mig! =) Fick tid om tre veckor igen, jag som trodde att det skulle bli varannan vecka igen... men glad är jag förstås! =) Inte kul att springa där i tid och otid liksom...

Har en hel del möten inplanerat på smvc den närmaste framtiden. 11 oktober ska jag ju på både RUL och hjärt-ul, den 17 oktober ska jag ha ett möte med förlossningsläkare och aurora för att prata om den kommande förlossningen (som fortfarande känns lååååångt bort... är ju inte ens halvvägs ju!) och så den 20 oktober så är det dags för nästa diabetes-kontroll. Så nog blir det mycket spring på sjukhuset ändå...

Nåt annat som har hänt är att jag hoppade av distanskursen jag läste. Den var faktiskt riktigt intressant, men väldigt krävande och jag kände att det inte var vad jag ville prioritera just nu. Jag får läsa den vid ett senare tillfälle helt enkelt.

En tredje sak som har hänt är att vi har bestämt att jag ska gå tillbaka och jobba den 14 november. Kommer jobba i lite drygt tre månader innan det är dags att gå hem igen. Och i veckan blev det klart att jag inte ska gå tillbaka till mina ordinarie arbetsuppgifter under den här tiden utan istället jobba i ett aktuellt projekt på jobbet, och det känns såååå skönt! Jag kommer jobba på en annan avdelning som jag är intresserad av att jobba på, så jag hoppas att jag genom detta får visa vad jag går för och har en större chans till att få en tjänst där i framtiden! Känns superbra! =) Känner mig riktigt taggad till att gå tillbaka till jobbet nu. Det är klart det kommer kännas tråkigt att lämna Rasmus hemma, men han kommer ju få det superbra med sin pappa, det vet jag ju. =) Det blir nog nyttigt för dem båda att få mer tid tillsammans.

Så nu är det bara 6 veckor kvar som jag är ledig, sen börjar allvaret igen! När jag går tillbaka har jag varit ledig i nästan exakt ett år. Jisses, vad tiden går fort... Och fortare lär den nästan gå när jag börjar jobba igen, så snart är vår lilla tjej här helt enkelt! ;-) Känns overkligt att jag kommer vara tvåbarnsmamma om bara några månader... Hjälp! Har börjat känna lite sparkar nu i alla fall, det är mysigt! =) Men jag har ändå svårt att fatta att det är någon därinne... kommer kanske inte sjunka in förrän jag får se henne på riktigt!

Just ja

Rekryteraren ringde faktiskt igår och berättade att de valt att gå vidare med andra sökanden. Trist, men väntat. Skönt att slippa gå och fundera på det.

Ringde själv

Idag tog jag tag i saken och ringde själv angående jobbet. Hon lät faktiskt riktigt generad när hon hörde att det var jag och bad tusen gånger om ursäkt att det har dragit ut på tiden. Hon sa att det fortfarande var 2 kandidater kvar att intervjua och att hon skulle ringa mig på tisdag. "Jag ringer till dig, men hör du inget ifrån mig får du gärna ringa". Så det låter ju lovande. Not. Känns lite trist, men inget att göra något åt.

Så, det är väl bara att släppa det för resten av veckan och försöka lägga fokus på något annat.

Nähäpp

Inget samtal angående jobbet idag heller... Får ta och ringa dom imorgon och fråga vad de håller på med. Över två veckor sen jag var på intervju, och ingen återkoppling alls. Jag gjorde ju ett personlighetstest inför intervjun som de skulle ringa och ge mig feedback på, eftersom det inte hanns med vid intervjun. Även om de kanske fortfarande inte har bestämt sig vilka de ska gå vidare med så kan de väl åtminstone ge mig återkoppling om testet, eller visade det kanske att jag är ett psycho som ingen vill ta i med tång? Hmm...

Kuratorn

Träffade kuratorn i torsdags. Det var riktigt skönt faktiskt. Hon hade gjort sin läxa och gått igenom vad vi pratade om sist (vilket ju var typ 1,5 år sedan...) så det kändes som att vi tog vid där vi slutade, med lite annan inriktning nu då förstås.

Jag gillar henne, hon förstår mig samtidigt som hon får mig att tänka till lite. Jag sa att jag har svårt att glädjas för graviditeten just nu, och även om jag vet att det egentligen är 62 chanser på 63 att allt är bra så vågar jag inte tänka så för jag vill inte få upp mina förhoppningar. Hon förstod det, men sa samtidigt att om det visar sig att barnet är denna 1 på 63 så tror hon inte att jag kommer bli mer ledsen för att jag har varit glad innan. Ledsen blir jag ju ändå, och då är det väl bättre att försöka vara lite glad nu? Istället för att förlänga lidandet. Och det har hon ju rätt i, även om jag har svårt att tänka så. Men jag börjar se lite mer positivt på det hela, och försöker tänka att det är ju ändå 98,5 % chans att allt är bra.

En dryg vecka kvar till fostervattenprovet nu, tiden har gått fort. OM det nu skulle visa sig att barnet är sjukt så borde vi veta det om två veckor eftersom de ringer så snart de kan om det är ett negativt besked. Och har vi inte hört något om två veckor så borde det ju se bra ut, då är det bara att vänta lite till på att få ett brev hem i brevlådan. Så på ett sätt kan man säga att om två veckor så vet vi hur läget är, och det känns skönt.

Det är snart två veckor sen jag var på KUB, och därmed också snart två veckor sen jag var på intervju. Inte ett pip har jag hört. Jag ringde ju i onsdags och kollade läget, och då sa hon att hon skulle ringa upp mig imorgon igen, dvs torsdag. Men nej, inget samtal. Börjar fundera på om jag hörde fel, om hon sa "på måndag" istället för "imorgon", säger man det snabbt och lite sluddrigt så låter det ju lika! ;-) Än så länge så försöker jag att inte tolka det som något negativt att jag inte har hört nåt, eftersom hon sa att de inte hade hunnit diskutera än. Men vi får väl se. Ni kan väl hålla tummarna för att de ringer i början på nästa vecka i alla fall? Trist att ha två saker att vänta på, även om det känns rätt skönt att det eventuella blivande jobbet tar upp en del av tankarna istället för andra mindre roliga saker...

Besök hos bm

Träffade barnmorskan idag och slutförde det vi påbörjade förra gången. Vi hann inte riktigt klart då eftersom jag hade fått en tid som egentligen inte fanns som hon sa, så vi fick ta det lite snabbt.

Förra gången var det blodtryck, urinprov och en massa blodprover, den här gången var det bara frågor. Hon frågade om alkoholvanor, om jag varit utsatt för våld av någon som stod mig nära och sjukdomar i familjen. Sen pratade vi en del om mina tankar kring KUB-resultatet och det kommande fostervattenprovet. Hon frågade om jag hade några funderingar och det har jag väl, men inget som någon annan kan svara på. Jag vill ju veta vad vi får för resultat, och det vet vi ju inte förrän om några veckor.

Jag var väl där i en halvtimme eller nåt och sen åkte jag hem igen. Jag skulle höra av mig efter RUL och boka en ny tid då, eller tidigare om jag kände behov för det. Vi får väl se hur det känns efter fostervattenprovet, om jag känner nåt behov av att träffas då.

När jag kom hem ringde jag faktiskt till rekryteraren angående jobbet och hon svarade att chefen (min blivande chef alltså ;-)) hade varit bortrest på utbildning och att de därför inte hade hunnit prata igenom allt, men att hon skulle ringa mig under morgondagen. Skönt att få lite återkoppling i alla fall, även om jag kände mig lite tjatig... Vi får se vad hon säger imorgon! Håll tummarna för mig!

På jobbfronten intet nytt

Nope, inget samtal idag heller... De skulle ju ringa i början på veckan! Imorgon är det ju faktiskt mitten på veckan, så det så! Får se om jag slår en signal imorgon eftermiddag, vill ju ha besked ju...

Var förresten på mitt ordinarie jobb idag och hälsade på, det var kul! Skönt att kunna gå dit och ta en lunch, snacka lite skit och sen gå hem igen! ;-) Saknar vissa kollegor en del, så på så vis ska det bli kul att börja jobba igen sen, även om jag hellre skulle vilja vara hemma med min lille plutt...

Ring ring, bara du slog en signal...

Nu är det två veckor kvar till fostervattenprovet, veckan har gått rätt fort ändå! Två veckor kvar, och tre veckor tills vi får resultatet. Hoppas det går fort!

Om två veckor kommer jag INTE vilja att telefonen ringer, då det i så fall skulle kunna vara läkaren som ringer om ett dåligt resultat... men just nu, när jag väntar på besked om jag går vidare till nästa intervju eller inte, så vill jag att telefonen ska ringa. Jag vill ju veta! Jobbigt att gå och vänta på besked... försöker ställa in mig på att det inte blir nåt nytt jobb, men det vore ju skönt att få veta i alla fall. Och det vore ju kul att gå vidare till nästa intervju i alla fall, så man har gjort sitt bästa för att få jobbet. Trist att bli sågad efter första intervjun liksom.

Telefonen har faktiskt ringt, tre gånger idag. Först var det maken, men då jag har en speciell ringsignal för honom så visste jag ju det direkt. De andra gångerna hoppade jag till. Först var det en kollega som ringde för att fråga om jag hade hört nåt om jobbet. Nej, så sluta ring! =P Och andra gången var det faktiskt försäkringskassan som hade lite frågetecken. Det hade jag med, så det var ju bra att vi fick reda ut det.

Men, sen har det varit tyst. På telefonen vill säga. Rasmus har inte varit så tyst. Stackarn har varit förkyld i helgen och är väl i princip frisk nu, men fortfarande lite snuvig och väldigt, väldigt trött. Han har svårt att komma till ro fast han är så trött så det blir långa pass att söva honom, det är jag inte van vid. Men han sov tolv timmar inatt, så det var skönt att ta igen lite sömn. Natten till lördagen vaknade han nämligen en gång i timmen, lagom roligt för mamma. Jag hoppas den sista snuvan ger med sig snart också, tror det är den som gör att han har lite svårt att komma till ro också, det är svårt för honom att ta nappen när han är täppt. Stackarn.

Nähä, om man skulle ta och försöka göra nåt vettigt medan lillkillen fortfarande ligger och sover... Måste ju fördriva tiden på något sätt! =) Håll tummarna för att telefonen ringer snart!

Stor dag imorgon

Nu börjar magen pirra ordentligt... det är ju en stor dag imorgon! Både KUB och en viktig jobbintervju! Känns läskigt värre... vill så gärna ha jobbet, men vågar inte hoppas för mycket, situationen är ju som den är med min växande mage... hoppas att de kan se bortom det och erbjuda mig tjänsten ändå.

Har suttit och tragglat lite intervjufrågor nu på kvällen, men det har gått lite sådär eftersom Rasmus har varit ganska gnällig. Nu sover han dock men nu är det jag som är trött och inte riktigt orkar ta tag i det... Sitter och funderar på det där med lön också. Jag tror ju inte de kommer be om löneanspråk imorgon, men det vet man ju inte. Lönen jag har tänkt att begära är 5000 mer än vad jag har idag, hur läskigt känns inte det?! Men om jag landar på 3000 över vad jag har idag så blir jag nog ändå mer än nöjd. Borde i alla fall få mer än vad jag har idag tycker jag eftersom den nya tjänsten innebär mycket mer ansvar.

Usch, egentligen vill jag bara att morgondagen ska vara över. Kan det inte bara bli tisdag direkt? =) Fast sen kommer ju den långa väntan på besked om jobbet också, om jag förstod det hela rätt så har de inte valt ut några andra kandidater än så de intervjuerna kanske dröjer, och sen ska de ju fatta beslutet också... så det lär väl dröja ett tag. Suck.

Nä, om man skulle ta och "plugga" lite till och sen gå och lägga sig kanske... Håll tummarna för mig imorgon!

Intervju bokad

På måndag eftermiddag ska jag på intervjun. Före det, halv tolv, ska jag göra KUB-test. Spännande dag! Efter det är det väl dags att ringa chefen och berätta läget, tror inte hon kommer bli glad... hon tycker nog att jag borde ha berättat tidigare men jag vill göra KUB först och se hur allt ser ut då. Och om allt går bra på intervjun och jag får jobbet till slut, graviditet till trots, så blir det ju ett roligt andra samtal till chefen sen. "Jo förresten, nu har läget förändrats igen..." Det vore nåt! =)

Grubbleri grubblera...

Dagarna bara springer iväg, nu har maken endast en vecka kvar av sin semester... fast eftersom han är ledig även måndagen så har han ju faktiskt 1,5 vecka kvar, positivt tänkande här!

Måndagen den 22 augusti är det även dags för KUB. Ser fram emot det samtidigt som jag är lite nervös. Vi fick ju ett friskt barn förra gången, hoppas verkligen vi får det den här gången också...

Jag känner inte direkt av graviditeten. Jag har fått lite mage men det skulle lika gärna kunna vara bebismagen som är kvar från förra graviditeten. Det enda som jag märker av är att jag är lite tröttare än vanligt, och en liten blä-känsla vissa kvällar. Inget direkt illamående, men som sagt, en blä-känsla, det är nog bästa sättet att beskriva det! ;-)

Går fortfarande och grubblar lite på framtiden, med jobb och så. Nu blev ju framtiden lite annorlunda i och med denna lite oväntade men högst välkomna graviditet, men ändå ligger tankarna kvar på vad jag vill jobba med. Jag vet ju att jag inte vill vara kvar på mitt nuvarande jobb på sikt, inte den tjänsten i alla fall. Kan däremot tänka mig andra tjänster, beroende på vad som dyker upp. Men apropå dyka upp så fick jag ett oväntat samtal igår, ett tillfälle dök upp helt enkelt. Det var en rekryterare som hade hittat min profil i deras databas och hon ville att jag skulle söka en tjänst och eventuellt komma på intervju nästa vecka när de var i stan. Det är en tjänst som jag har sett legat ute men tänkt dels att tajmingen inte var riktigt rätt och dels att det kanske inte var helt rätt tjänst för mig. Det vet jag fortfarande inte om det är, men efter att hon berättade mer om tjänsten så blev jag intresserad. Det kommer innebära liknande arbetsuppgifter som idag, men jag kommer slippa flera av de jobbiga momenten som gör att jag vill byta tjänst. Däremot kommer jag få större ansvar, vilket känns både utmanande och skrämmande. Rekryteraren sa att hon gärna vill att jag söker tjänsten och kommer på intervju, och om jag inte har sökt tjänsten nästa vecka så kommer hon ringa mig igen. Det låter ju helt klart som att de är intresserade i alla fall!

Men, och det är ju ett stort men, jag nämnde ingenting om min graviditet. Frågan är hur de kommer att se på det? Det är ett stort och välkänt företag så förhoppningsvis sköter de det snyggt, men det handlar å andra sidan om en bransch där jag förstår att detta kan bli ett problem. Jag har i alla fall bestämt mig för att söka tjänsten och hoppas på att allt går bra, sedan kommer jag berätta om graviditeten om eller när jag blir erbjuden tjänsten. Jag vill inte skriva på några papper utan att lägga alla kort på bordet, jag vill ju inte få en provanställning och sedan bli uppsagd med en gång... Jag är för trygghetssökande för det, jag skulle bli alldeles för nervös. Som det ser ut nu så kommer jag bara hinna jobba max 4 månader på jobbet (oavsett om det blir det gamla eller ett nytt) innan det är dags att gå hem igen. Jag är ju beräknad i början på mars, och rekryteringen blir förhoppningsvis klar nu under augusti. Sedan har jag två månaders uppsägningstid, något som visserligen kanske kan diskuteras med min chef eftersom jag ändå är mammaledig för tillfället. Men oavsett så lär nog min man behöva ge 2 månaders varsel till sin chef om han ska gå hem på pappaledighet, så då är vi i samma båt ändå. Det skulle i så fall innebära att jag kan börja jobba tidigast 1 november, och då har jag november, december, januari och förhoppningsvis hela februari kvar innan det är dags. Sen vet man ju inte hur jag kommer må heller, bara för att jag mår bra nu och mådde bra förra graviditeten, vet vi ju inte hur jag kommer må i slutet av denna graviditet.

Hmm, som ni kanske märker så snurrar tankarna rätt rejält här... Hur skulle ni tänka om ni var i samma situation? Jag vet att rent arbetsrättsmässigt så ska inte min graviditet hindra att jag får ett nytt jobb, men jag vet ju att verkligheten kan se lite annorlunda ut...