Ibland kan jag sitta och bara titta på mina fina små barn och bli helt förundrad. Har jag varit med och skapat något så fint? Är det verkligen mina barn? Kan jag ha haft sådan tur?
Den här veckan är P och Rasmus iväg på egen hand, så jag är hemma själv med Alva. Det är riktigt mysigt faktiskt, även om jag såklart saknar dem när de är borta. Men det är mysigt att få lite ensamtid med Alva också, för både hennes och min skull. Vi hade ett jättemysigt moment tidigare ikväll när vi bara låg och tittade på varandra, en lång, lång stund och hon höll hårt i mitt finger. Åh, mitt älskade lilla barn! Kan inte förstå att jag har haft sån tur och fått TVÅ så underbara barn!
Nu ska jag lägga mig bredvid henne och somna till hennes snusningar. Natti natti!
