Terapi

Igår träffade jag kuratorn för andra gången. Var lite kaxig innan och tänkte att det behövs väl inte, jag mår ju så bra! Men när jag väl kom dit tog det två minuter innan jag började grina... hmm. Jag var där i en timme och det var en väl använd timme, jag fick ur mig mycket frustration och fick bolla mycket med henne. Kändes väldigt skönt. Vi bokade ingen ny tid utan vi tar det lite som det kommer. Nästa gång kanske jag vet när vi har fått vår första tid.

Något som jag försöker ta till mig är att hon sa att jag ska skaffa mig något att fokusera på, något roligt, gärna en aktivitet. Jag har ju redan börjat med yoga den här terminen, så det har ju varit något annat att tänka på. Vet inte riktigt om det var min grej, men jag funderar om jag ska gå någon annan typ av kurs till våren. Kanske lära mig att göra egna smycken? Vore skönt att få göra något med händerna. Någon som är sugen på att hänga på? =)

Nu väntar sängen i alla fall, är grymt trött efter yogan ikväll...

Så svenskt...

Imorse skulle jag som vanligt ta bussen till jobbet. Jag kommer iväg lite sent men hinner ändå till busshållsplatsen med ganska god marginal. I busskuren står det två kvinnor, den ena i femtioårsåldern och den andra en tant i sjuttioårsåldern. Vi sneglar lite snabbt på varandra innan vi övergår till att vänta på bussen.

Efter några minuter kommer den. Jag kliver på bussen först av alla och betalar. Det sitter fem andra passagerare i bussen. Jag sneglar på dem och går till bakre delen av bussen och sätter mig, precis bakom "mittendörrarna". Jag sätter mig tillrätta, stoppar headsetet i öronen och fortsätter lyssna på radio. Då börjar den sjuttioåriga tanten prata med mig. Jag tittar förvirrat på henne och tar av mig headsetet.

"Är det här buss nummer X?" frågar tanten.
"Öh, nä, det är länsbuss nr XX" svarar jag.
"Jaha" säger tanten, ler och sätter sig bredvid mig.

Jag kollar mig ännu mer förvirrad omkring. Vi är totalt åtta personer på bussen, varför sätter hon sig bredvid mig för?! Det finns ju massor med andra lediga säten! Herregud människa, det är ju tidigt på morgonen, vem orkar vara social då?!

Men tanten säger inte något mer utan sitter bara och ler lite för sig själv under resten av resan.

Hela dagen har jag gått och funderat över det här. Hur kommer det sig att hon satte sig just bredvid mig? Och varför reagerade jag som jag gjorde? Antagligen för att det är det typiska svenska sättet att reagera. Vi svenskar har ett stort behov av "personal space", antar att det var därför det kändes lite ovant och nästan obehagligt när hon kom så nära. Men skumt är det.

Fast egentligen borde vi alla göra som tanten nästa gång vi åker buss, för att röra om lite i grytan. Undrar vilka nya upplevelser vi råkar ut för då?

Om förväntningar

Alla har vi förväntningar av något slag. Sociala normer och regler, sätt saker "ska vara" på. När man träffar en kille/tjej ska man bli himlastormande kär, man ska flytta ihop, förlova sig, gifta sig och sedan ska man skaffa barn. Kanske köpa hus någonstans däremellan också. Så ska det vara, det är omgivningens förväntningar på en.

När jag träffade min man blev jag jättekär på en gång och vi flyttade ihop efter bara några veckor (fast inte "officiellt" förrän efter ett halvår...), allt kändes så rätt! Men sedan tog det lite stopp. Förlovningen kom först efter fem år. Då hade jag fått många frågor om när det skulle ske som jag tappert försökte svara på. Vi var nämligen inte helt överens, min man och jag. Han var inte redo att ta det steget riktigt än. Men efter fem år tog vi klivet vidare och köpte ringar. Ett drygt år senare blev vi man och hustru. Det var då de verkliga förväntningarna uppstod. För när man har gift sig så ska man väl självklart skaffa barn? Speciellt om man är en kvinna på 30 år, då är det ju hög tid!

Alla var på oss och frågade när det var dags. Vi svarade lite undvikande med ett leende på läpparna. Våra förväntningar var ju också att vi skulle bli gravida snart. Men efter några månader började frågorna bli jobbiga och våra leenden lite stela. Nu, över ett år sedan försöken inleddes vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska svara på frågan. Jag brukar svänga till med att det inte är rätt läge just nu, att vi väntar lite till. Vad ska man svara? Varför måste folk fråga? Ändå vet jag ju att jag är precis likadan... konstigt nog. Jag frågar också folk när de ska skaffa barn, trots att jag vet hur känsligt det kan vara. Hmm.

Men varför är det så? Varför är det så viktigt för oss att veta när någon ska förlova sig, gifta sig eller skaffa barn? Detta kan ju vara ganska känsliga frågor, men ändå så tvekar de flesta inte att ställa frågan rakt ut. Det är ju rätt konstigt egentligen, och ganska respektlöst. Alla vill ju kanske inte prata om allt. Men som sagt, jag är ju likadan... Hmm, tål att tänkas på tycker jag...

Anledningen till att mina funderingar kring detta om förväntan kom upp just nu är att vi fick besök på jobbet tidigare i veckan av en kollega som är mammaledig. Jag gick fram till henne, tittade ner i vagnen och hälsade. Hon kastade en snabb, men märkar, blick på min mage innan hon hälsade tillbaka. Även om jag vet att hon inte menade något illa så blev jag lite ledsen. Varför ska allt kretsa kring om jag är gravid eller inte? Räcker det inte med att jag går och grubblar på vår barnlöshet och analyserar sönder allt, måste jag dessutom bli påmind om det hela tiden av alla andra? Suck...

Jaja, nu har jag gnällt färdigt för idag... snart ska jag och maken ut och äta en god middag och dricka oss smålulliga på lite vin! En helt okej lördagskväll i min värld! =)

Denna väntan... vägen till utredning.

Hjärtat fastnade i halsgropen idag när jag pratade med P och han sa att jag hade fått post från sjukhuset. Kunde det vara så att vi redan hade fått en kallelse till utredning? Men nej, så var det inte, utan det var bara en bekräftelse på min tid hos kuratorn nästa vecka. Hmpf. Som om jag inte hade koll på det! Har bara varit där en gång och det var 1,5 månad sen, men nu är det dags igen känner jag. Har så mycket frustration jag behöver få ur mig, så jag hoppas att ett besök hos kuratorn ska få mig att må lite bättre.

Jag är så trött på denna väntan. Först ska man känna sig mogen för att ta det där läskiga steget i livet att skaffa barn. Det tog ett tag för mig bara att nå dit. Sedan slutar man med p-piller och förväntan är stor. Sedan händer ingenting... Ett antal hundralappar fattigare och en massa gravtest senare inser man att något kanske inte stämmer. Vid det här laget så börjar jag prata med en kompis som har PCO och inser att flera symtom stämmer in på mig. Ringer till kvinnokliniken för att göra en undersökning och få ett vaginalt ultraljud (VUL) men råkar då nämna att jag försöker bli gravid. Då blir det nobben, det är Fertilitetsenheten jag ska prata med. Jag gör som jag är tillsagd och ringer dit, men där blir det nobben igen. För det första har vi inte försökt i ett år än, och för det andra så väger jag för mycket. Ett BMI under 30 är det som gäller. Tvärstopp.

Efter många tårar och peptalk med vänner ringer jag till kvinnokliniken igen och kräver en undersökning. Får till slut en tid en månad senare, den 25 juni. Går dit, gör ett VUL och får nästan direkt konstaterat att jag har PCO, dock vill de vänta på resultat efter blodprov innan jag får ett slutgiltigt besked. Tre veckor senare ringer läkaren och bekräftar mina misstankar. Jag får rådet att gå ner i vikt och höra av mig igen när vi har försökt i ett år, dvs i september.

Stegräknare och pulverpåsar inköps och kampen börjar. 83,5 kg blir till slut till 74 kg som var målet, och jag ringer till Fertilitetsenheten. Nu har vi försökt i exakt ett år. Jag får ett vänligt bemötande och barnmorskan säger att hon ska skicka hem papper och hälsodeklarationer som vi ska fylla i och skicka tillbaka. Fem långa dagar passerar innan vi har papprena i brevlådan. Fyller i, skriver under och skickar tillbaka. Ringer en vecka senare och frågar hur det går. Får då beskedet att det är vårdgarantin som gäller och att vi får en kallelse senast i slutet av december. December?! Förstår de inte att varje dag känns som en evighet? Nu när jag vet vad som är fel vill jag ju bara påbörja behandling! Men nej då, allt ska ske efter konstens regler och det är fler saker som ska utredas så det är bara att vänta...

Nu har det gått några veckor till och vikten har börjat leta sig uppåt i takt med att frustrationen växer. Det gäller att sätta stopp innan det går för långt, så det är där jag är nu. Men det är svårt att hitta motivationen när allt bara är en enda lång väntan. Dumma tankar dyker upp som "vad spelar det för roll vad jag väger nu, det är ju när jag kommer på utredning som det är noga med vikten?" och "varför gå ner i vikt när målet ändå är att bli tjock". Jag försöker mota bort dem men det är svårt ibland. Nu är det dock dax att lägga i en högre växel så nu måste jag skärpa mig, vill ju inte att min vikt ska vara ett problem när jag väl får komma på utredning.

Så, ingen äppelpaj imorgon, bara sallad och pulver... eller nåt.

Snart är det helg!

Eller ja, mer än halva veckan har ju gått i alla fall! ;-) Min käre man är ju dock ledig på fredag så för honom är det verkligen helg snart... inte ett dugg avundsjuk, neeeeej då...

Idag har det varit en helt okej dag på jobbet i alla fall, det flyter på. En kollega bjöd på äppelpaj idag, så vad vikten visar imorgon får vi väl se... huga. Funderar på att dra igång ren kur om några veckor igen för att få en skjuts neråt, vi får se. Det är svårt att hålla motivationen när det inte händer så mycket...

God morgon!

Dagens vikt: 76.3 kg, upp 0.1 mot igår. Dagens humör: trött, men betydligt bättre än igår.

Onsdag, snart har halva veckan gått... längtar efter helgen! Är såååå trött, vill bara sova, sova, sova...

Ett glas rött senare...

Efter en lååååång arbetsdag gick jag och M till en tapas-restaurang i stan där vi pratade om allt utom jobbet och åt god mat. Jag unnade mig ett glas vin, till M's stora förtret eftersom hon är gravid och inte får dricka vin... ;-) Det var riktigt gott och precis vad jag behövde! En trevlig kväll i gott sällskap, det är bra medicin...

Tisdagsångest

Vaknade inatt och låg och grubblade en timme. Det är mycket som pågår på jobbet nu och det är lite stressande. Sen gled tankarna in på andra saker och jag känner mig så frustrerad. Frustrerad över jobbet, frustrerad över min vikt, frustrerad över att det inte händer något och frustrerad över att den där kallelsen från sjukhuset aldrig kommer...

Ikväll ska jag och en kollega umgås och försöka muntra upp varandra. Ser fram emot det.

Ehh... ok...

Men vad innebär PCO, egentligen (vem orkar läsa det där långa inlägget...)? Kort kan man säga att för mig innebär det att jag har väldigt oregelbunden mens, lätt för att gå upp i vikt, problem med finnar, hår på mindre roliga ställen (läs: skäggväxt, raggarsträng...) plus att jag antagligen inte har någon ägglossning vilket i sin tur gör att jag har svårt att bli gravid. Den bästa behandlingen mot PCO är p-piller, men då det inte är aktuellt i mitt fall så är det bästa jag kan göra att gå ner i vikt. Så det är det jag försöker göra, med blandat resultat... Det går ner några kilo, upp några kilo och så börjar vi om igen... För att få någon hjälp av landstinget måste jag ha ett bmi under 30, vilket i praktiken innebär att jag får väga max 74 kg. Jag nådde ner till det tidigare i höstas men nu har vikten letat sig upp till dryga 76 igen. Suck. Så det är bara att ge sig på det igen, helt enkelt!

Den bantningskur jag har lyckats bäst med genom åren är Cambridgekuren så det är den jag kör med nu. Den ger ett snabbt resultat och jag har lyckats hålla vikten bra förut. Tills jag slutade med p-piller, vill säga... Jag kör dock inte så kallad ren kur just nu utan kör en blandad variant för att hålla kalorierna nere. Det funkar bra, så länge jag håller mig till min plan... ;-) Mitt mål nu är att gå ner till ca 70 kg och stanna där ett tag, för att sedan fortsätta några kilo till. Men det går tröööööögt just nu...

Vad är PCO?

PCO
PCO står för polycystiska ovarier och betyder egentligen ”äggstockar med många cystor”. Namnet är inte korrekt eftersom det inte rör sig om cystor utan om äggblåsor (folliklar). När läkaren undersöker med ultraljud kan man se att äggstocken innehåller många små äggblåsor, ofta arrangerade som ett pärlband i kanten av äggstocken. Äggstockar med detta utseende kan vara en normalvariant som många kvinnor, speciellt unga, har och behöver inte betyda problem med att bli gravid.

PCOS
En kvinna som har äggstockar av PCO-typ och som dessutom har ett eller flera symptom, framför allt oregelbundna och glesa menstruationer, bedöms ha så kallat PCO-syndrom (PCOS). Det föreligger då en obalans i hormonerna och innebär svårigheter att bli gravid utan medicinsk hjälp. Man kan också ha ett eller flera andra symptom som hänför sig till ökad produktion av manligt könshormon, testosteron. Den hormonella obalansen fastställs med blodprov och ser olika ut hos olika kvinnor. Främst är halterna av testosteron, SHBG (sexhormonbindande globulin), och insulin påverkade. 7–15% av alla kvinnor i fertil ålder har PCO-S, några så lindrigt att de inte märker av det.

Behandling
I det lindriga fallet kan man själv påverka den hormonella obalansen genom att äta en bra kost med långsamma kolhydrater och nyttiga fetter samt att motionera regelbundet. Om inte detta räcker finns flera behandlingsalternativ beroende på vilka behov som finns hos kvinnan. Det är också bra om din läkare med lämpliga intervall kontrollerar dina hormonvärden, blodsocker, insulin, blodfetter och blodtryck då PCO-S ger ökad risk för utvecklandet av det så kallade metabola syndromet. Detta i sin tur ger ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar samt typ 2-diabetes.

För kvinnor med PCO-S som inte har aktuell graviditetsönskan är den vanligaste behandlingen p-piller som är antiandrogena och blockerar kvinnokroppens egen produktion av manliga hormoner. Äggstockarna får vila under tiden som behandlingen pågår och mängden symptom kan minska eller lindras. P-piller ger också en regelbunden menstruationsblödning vilket minskar risken för cellförändringar i livmoderslemhinnan. Acne och fet hy kan bli bättre och det kan även ge en viss viktnedgång.

Metformin är ett läkemedel som används vid typ 2-diabetes och som verkar genom att göra kroppen känsligare för insulin. På senare tid har metformin även används hos en del kvinnor med PCOS och man har kunnat konstatera att den hormonella obalansen i äggstockarna förbättras och ägglossningen kan komma igång igen. Fettomsättningen förbättras, suget efter sötsaker minskar och en viss viktnedgång kan ses. Behandlingen går att ge till den som önskar att bli gravid och till den som behöver gå ned i vikt. Vill du inte bli gravid kan du få metformin i kombination med p-piller. Eftersom det är en relativt ny behandlingsform vet man ännu inte om alla kvinnor med PCO-S har nytta av metformin.

Generande hårväxt kan behandlas med diatermi eller laserbehandling. Det kan gå att få en remiss och ekonomiskt bidrag från landstinget där du bor. Fråga en hudläkare, endokrinolog eller gynekolog. Man kan också få behandling med läkemedel som innehåller östrogen och antiandrogena substanser.

Källa: http://www.pco-s.com/ompcos.html

Varför Popcorn?

Det är alltid svårt det där med vad man ska döpa en blogg till. Det ska gärna vara något catchy, nåt personligt men inte för personligt eftersom åtminstone jag vill vara anonym... och det ska reflektera vad bloggen handlar om. Det var där det landade. Jag kommer skriva mycket om PCO och mina tankar kring det. Därför började jag fundera på vad man kunde göra med förkortningen PCO. Det första ordet som dök upp i huvudet var popcorn, som ju innehåller hela ordet. Och därför blev det popcorn. Helt enkelt.

Tabula rasa

Det är inte den första bloggen jag skapat, och det är säkert inte den sista heller... Jag brukar alltid planera för storslagna projekt och lovar mig själv att skriva varje dag, och sen bara rinner det ut i sanden. Jag kan inte lova att det inte blir så den här gången också, men jag kan ju i alla fall ge det ett försök innan jag ger upp! ;-)

Den här bloggen kommer att handla om mig, mitt liv, PCO och kampen för att få ett litet frö att gro i magen... Nu kör vi! =)