Alla har vi förväntningar av något slag. Sociala normer och regler, sätt saker "ska vara" på. När man träffar en kille/tjej ska man bli himlastormande kär, man ska flytta ihop, förlova sig, gifta sig och sedan ska man skaffa barn. Kanske köpa hus någonstans däremellan också. Så ska det vara, det är omgivningens förväntningar på en.
När jag träffade min man blev jag jättekär på en gång och vi flyttade ihop efter bara några veckor (fast inte "officiellt" förrän efter ett halvår...), allt kändes så rätt! Men sedan tog det lite stopp. Förlovningen kom först efter fem år. Då hade jag fått många frågor om när det skulle ske som jag tappert försökte svara på. Vi var nämligen inte helt överens, min man och jag. Han var inte redo att ta det steget riktigt än. Men efter fem år tog vi klivet vidare och köpte ringar. Ett drygt år senare blev vi man och hustru. Det var då de verkliga förväntningarna uppstod. För när man har gift sig så ska man väl självklart skaffa barn? Speciellt om man är en kvinna på 30 år, då är det ju hög tid!
Alla var på oss och frågade när det var dags. Vi svarade lite undvikande med ett leende på läpparna. Våra förväntningar var ju också att vi skulle bli gravida snart. Men efter några månader började frågorna bli jobbiga och våra leenden lite stela. Nu, över ett år sedan försöken inleddes vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska svara på frågan. Jag brukar svänga till med att det inte är rätt läge just nu, att vi väntar lite till. Vad ska man svara? Varför måste folk fråga? Ändå vet jag ju att jag är precis likadan... konstigt nog. Jag frågar också folk när de ska skaffa barn, trots att jag vet hur känsligt det kan vara. Hmm.
Men varför är det så? Varför är det så viktigt för oss att veta när någon ska förlova sig, gifta sig eller skaffa barn? Detta kan ju vara ganska känsliga frågor, men ändå så tvekar de flesta inte att ställa frågan rakt ut. Det är ju rätt konstigt egentligen, och ganska respektlöst. Alla vill ju kanske inte prata om allt. Men som sagt, jag är ju likadan... Hmm, tål att tänkas på tycker jag...
Anledningen till att mina funderingar kring detta om förväntan kom upp just nu är att vi fick besök på jobbet tidigare i veckan av en kollega som är mammaledig. Jag gick fram till henne, tittade ner i vagnen och hälsade. Hon kastade en snabb, men märkar, blick på min mage innan hon hälsade tillbaka. Även om jag vet att hon inte menade något illa så blev jag lite ledsen. Varför ska allt kretsa kring om jag är gravid eller inte? Räcker det inte med att jag går och grubblar på vår barnlöshet och analyserar sönder allt, måste jag dessutom bli påmind om det hela tiden av alla andra? Suck...
Jaja, nu har jag gnällt färdigt för idag... snart ska jag och maken ut och äta en god middag och dricka oss smålulliga på lite vin! En helt okej lördagskväll i min värld! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar