Förlossningsberättelse

Jag åkte in till Specialistmödravården på morgonen måndagen den 27 februari för kontroll. Jag gjorde CTG, mätte blodtryck och lämnade urinprov. Beslut togs om igångsättning, och de sa åt mig att komma tillbaka efter lunch.

Sagt och gjort, vi åkte in till sjukhuset för igångsättning kl 13. Vi fick ett rum och jag fick mäta blodtryck och lämna urinprov och sen lägga mig ner i sängen och bli uppkopplad mot ctg. Kvart i tre tog barnmorskan hål på hinnorna. Redan där kändes det jättebra, det kändes som om vi hoppade över två dagar... min förra förlossning tog det ju nämligen två dygn innan vi kom så långt att de kunde ta hål på hinnorna.

Barnmorskan vi fick var trevlig och påläst, hon hade läst igenom mitt förlossningsbrev och var insatt i mina rädslor och funderingar. Värkarna kom smygande men var under kontroll och jag använde mig av dyktekniken och gick in i värkarna. Det gick riktigt bra. Fick även en pilatesboll som jag satt och studsade på, det var rätt skönt. Det blev skiftbyte och den nya barnmorskan, Ami, var jättetrevlig, kände mig trygg med henne. Hon sa att hon skulle se till så att det blev barn i natt, det kändes bra! Även hon hade läst på ordentligt och de hade sett till att hon bara hade ansvar för mig, så det kändes jätteskönt och tryggt.

Framåt kvällen tilltog värkarna i styrka och kom tätare och tätare. Fram till dess hade jag inte använt mig av någon smärtlindring alls förutom varmvattenflaskor (istället för varma rispåsar) och dyktekniken hade funkat bra. Nu började det dock göra rejält ont och jag bad om en epidural. Narkosläkaren kom ganska snabbt, det var en ung tjej som var ST-läkare. Hon försökte flera gånger men fick inte till det utan var tvungen att ringa till en annan läkare. Jag blev nervös och uppgiven och var rädd för en upprepning av förra förlossningen, då epiduralen inte tog som den skulle och inte gav så mycket lindring. Men den andra läkaren lyckades på andra försöket och det var helt underbart! Fick smärtlindring nästan direkt och värkarna kändes mer som sammandragningar. Klockan var då runt midnatt och under natten fick vi vila båda två. P sov och jag slumrade mellan värkarna, helt underbart! Jag var så totalt avslappnad och tyckte bara det var jobbigt när barnmorskan kom in och skulle undersöka mig en gång i timmen, jag ville inte röra mig utan bara ligga där och slumra...

Jag öppnade mig väldigt sakta och bebisen ville inte komma ner, så barnmorskan blev lite bekymrad. Hon tillkallade läkare som undersökte mig och som ville ta ett prov på skalpen för att försäkra sig om att bebisen mådde bra. Då fick jag panik. Min tolkning av det hela var att bebisen inte mådde bra, även om de försökte förklara för mig att hon med största sannolikhet gjorde det, att provet bara var för att säkerställa att allt var bra. Till slut lugnade jag ner mig lite grann och de tog provet. Det tog ganska lång tid, de lyckades först efter ett antal försök eftersom hon låg så högt upp. Provet visade i alla fall att hon mådde bra, så det var skönt att höra.

Vid det här laget hade mina värkar kommit smygande tillbaka och jag började få riktigt ont igen. Eftersom jag inte hade öppnat mig så mycket som de ville och bebisen fortfarande låg högt upp så ville de att jag skulle upp och sätta mig lite på pilatesbollen så att hon kunde sjunka ner lite. De började även prata med mig om kejsarsnitt om jag inte öppnade mig mer snart. Senaste undersökningen visade att jag var öppen sex centimeter, det var klockan halv sju på morgonen. Barnmorskan började prata om att det var skiftbyte snart och att vår nya barnmorska som hette Alva skulle komma strax. Jag och P bara tittade på varandra och sa "Nej, det går ju inte!" Alva var det namnet som stod högst upp på listan, tänk om vi inte skulle gilla barnmorskan, hur skulle det bli då? Man vill ju ha en positiv koppling till namnet! ;-) Men det gick bra ändå, Alva var jättetrevlig som tur var! ;-) Jag var dock ledsen över att behöva byta barnmorska, hade velat bli förlöst av Ami som hade följt mig hela natten.

Jag gick upp ur sängen och ställde mig vid sidan av den. Jag kände hur bebisen sjönk ner och jag fick jätteont. Värkarna blev bara starkare och starkare och jag kände att det tryckte på. Fick panik igen. Förstod inte hur jag skulle klara av smärtan i flera timmar till. Klockan sju hade vi samtal med läkaren igen som frågade om jag kunde hålla ut en timme till, till klockan åtta. Då skulle de göra en ny undersökning och hade det inte hänt något mer då så skulle de göra kejsarsnitt. Jag grät och hade panik och sa att jag inte visste om jag klarade en timme till, jag hade så fruktansvärt ont. Samtidigt ville jag inte göra kejsarsnitt heller. Jag frågade P vad han tyckte och han tyckte jag skulle försöka hålla ut.

Värkarna gjorde fruktansvärt ont och det tryckte på jättemycket. Det kändes som om jag skulle gå av på mitten. Jag kunde inte sätta mig ner på bollen utan stod lite halvt lutad över sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara att det skulle vara över, smärtan var så intensiv.

Klockan 7.16 upptäckte P att hjärtljuden gick ner och larmade. Barnmorskorna kom springande och sa åt mig att jag var tvungen att lägga mig i sängen så de kunde undersöka mig. Jag hade så ont så jag trodde inte jag skulle klara av att komma upp i sängen men med lite hjälp så gick det. Då hör jag hur ena barnmorskan säger "Oj, nu kommer det bebis!" och sa åt mig att krysta. Några minuter senare, kl 7.20, var hon ute! 3545 gram och 50 cm lång.

Jag hände knappt med, fattade inte riktigt vad som hände. Jag hade gått från att vara öppen 6 cm kl halv sju till att krysta ut henne 50 minuter senare, hur hade det gått till?! Jag fattade inte att det var krystvärkar jag hade, trodde inte att det kunde gå så fort. Hade jag vetat det hade jag kanske inte haft lika mycket panik som jag hade, då hade jag ju vetat att det inte var så långt kvar. Nu såg jag framför mig att jag hade flera timmars jobb, först öppna mig fyra cm och sen krysta på det. Det vet jag inte riktigt hur jag hade orkat med, men man orkar ju mer än vad man tror...

Alva skrek inte när hon kom ut och var lite medtagen så de sprang iväg med henne. P följde efter. Precis det jag var rädd för hände, att de var tvungna att gå iväg med henne. Trots det blev jag inte så orolig, det kändes på stämningen i rummet att det inte alls var samma sak som med Rasmus. Jag fick snabbt en uppdatering om att hon hade skrikit och att allt var bra, och det dröjde inte länge förrän P kom tillbaka till rummet med henne så jag fick hålla henne. Vår lilla Alva var äntligen här!

Eftersom det gick så fort på slutet så var barnmorskan lite orolig för att jag hade spruckit mycket men undersökningen visade att allt såg fint ut. Jätteskönt! Vi var kvar på förlossningen några timmar, åt våra smörgåsar och sen bar det av till bb där vi var kvar tre nätter i väntan på att amningen skulle funka och mitt blodtryck skulle gå ner. Alva fick en släng av gulsot också, men vi slapp bli inlagda för det då värdena låg under gränsen.

Tiden efter förlossningen har varit ganska kaotisk. Det är mycket jobb med två småbarn och jag har nog åkt på en lätt förlossningsdepression. Alva vill konstant vara nära och det är svårt när man har en liten 15-månaders hemma också. Första veckan var hon klistrad vid mitt bröst hela tiden, det var amning dygnet runt och hon var aldrig nöjd. Hon sov bara om det var på mig så jag var fastkedjad i soffan både dag och natt. Hon gick ner en del i vikt och förklaringen kom när jag pumpade, jag hade precis som med .Rasmus knappt någon mjölk. Vi började ge ersättning och hon blev mätt och glad och kunde till och med sova lite själv, inte bara på mig. Vi kombinerade amning och flaska och det gick faktiskt riktigt bra. Dock har mitt blodtryck fortfarande inte gått ner efter förlossningen och den amningsvänliga medicinen jag äter hjälper inte, så det i kombination med min dåliga mjölkproduktion har gjorde att jag valde att sluta amma. Är nu inne på tredje dagen utan amning och har en lättare mjölkstockning, men den är på bättringsvägen. Känns lite trist att det inte funkade med amning den här gången heller, men bättre att ha delammat i en månad än inget alls känner jag.

Nu håller vi på och landar lite i att vara fyra i familjen. Hittills har det, kaoset till trots, ändå varit smekmånad då P har varit ledig hela mars, men på måndag börjar han jobba igen och då börjar allvaret... har lite ångest för det, men hoppas att det ska gå bra...

Summa sumarum kan man i alla fall säga att denna förlossning var helt annorlunda från den förra, och en mycket mer positiv upplevelse. Känner mig väldigt lättad över att allt gick så bra och det är skönt att ha Alva på utsidan av magen istället för insidan! ;-)

Snart så...

Livet som tvåbarnsmamma är ganska kaotiskt, och därför har det dröjt med förlossningsberättelse. Sitter och knåpar på den när jag har tid över. Snart kommer den, så håll ut en stund till!

Alva är här!

Den 28 februari kl 7.20 kom hon äntligen, älskade lilla Alva! 3545 gram och 50 cm, en helt perfekt liten varelse! Allt har gått jättebra och vi mår bra allihop. En bild plus förlossningsberättelse kommer så fort vi har fått landa lite till här hemma.