Crazy days...

Ojojoj, vilka dagar det har varit!

Den senaste tiden har jag känt vissa symtom som jag inte riktigt velat kännas vid utan förnekat in i det sista. Jag har varit lite trög i magen, jag har fått akuta hungerattacker, varit känslig för dofter och kanske lite, lite tröttare än vanligt. Mitt blodsocker har också varit lite svajigt. Maken har sagt vid flera tillfällen att han tror jag är gravid, men jag har bara viftat bort det. Vi var ju på ultraljud i juni och då såg det ju ut som vanligt! Så det kändes inte som om det var möjligt.

I tisdags när jag blev sjuk gick jag och la mig ganska tidigt för att få en god natts sömn. En timme senare kände jag hur pulsen bara dunkade och ville kolla blodsockret, så jag bad maken hämta min mätare. Mitt blodsocker landade på 12 någonting, så det var inte så konstigt att jag kände som jag gjorde. P tyckte att det kanske var dags att jag tog ett graviditetstest, och jag hade faktiskt bara minutrarna innan tänkt samma sak. Eftersom jag vet att det är bäst att testa med morgonurin så beslöt jag mig för att göra det nästa dag.

Hela natten sov jag dåligt, jag började gå igenom alla mina symtom och började inse att det faktiskt kanske var så att jag var gravid. Eftersom jag är den jag är så började jag genast grubbla på hur vi skulle lägga upp allting, skulle jag gå tillbaka tidigare till jobbet nu så P kan vara hemma lite med Rasmus, eller hur ska vi göra? Sen blev jag arg på mig själv som antog att jag var gravid, jag ville ju inte bli besviken om jag testade minus.

Jag hade ställt klockan på åtta för att ringa och avbeställa tiden för fasteprovet, så jag vaknade då och ringde dem, sen somnade jag om igen. Halv tio gick jag upp och gick på toaletten. Kissade i en mugg, stoppade i testet i 5 sekunder och TJOFF! så var det ett stort plus på stickan! What?! Det var liksom ingen tvekan där inte, visst var jag gravid!

Jag var helt chockad, det trodde jag verkligen inte. En förutsättning för att bli gravid är ju ägglossning, och det trodde jag ju inte att jag hade! Eftersom senaste mens jag hade var i april så hade vi ingen aning om hur långt gången jag var, så P åkte iväg och köpte ett test med veckoindikator. Här ser ni resultatet:


3+, det skulle betyda att jag är i vecka 5 eller mer. Jag ringde diabetessköterskan och förklarade läget, hon gratulerade och sa att då är det ju specialistmödravården jag ska till och inte henne. Hon pratade med barnmorskan som ringde upp mig och fixade en tid för ultraljud dagen efter.

Så igår var vi iväg till specialistmödravården. Jag skulle få göra ett vanligt ultraljud och blev lite förvånad, jag måste ju ändå vara tidigt gravid så då kan man väl inte se något via magen, då måste man väl göra ett vaginalt ultraljud? Men nej då, direkt hon satte staven på magen så såg jag det, en mörk fläck med något i sig.


Barnmorskan zoomade in och vi fick se det lilla hjärtat slå. Herregud, jag är gravid!!! Och sen kom nästa chock, enligt barnmorskans beräkning var jag i vecka 7+6, dvs idag har jag gått in i vecka 9! Jisses! Jag var helt omtumlad och visste inte riktigt vad jag skulle tro. Beräknat datum för förlossning är 2 mars, så det blir ganska exakt 15 månader emellan Rasmus och hans syskon. Ojojoj... Nog för att vi hade tänkt börja försöka snart, men jag hade ju trott att det skulle ta några försök. Istället blev jag spontant gravid utan behandling, helt otroligt! Vi har ju kört utan skydd för vi tänkte att blir det så blir det, chansen är ju ändå inte så stor. Men det blev! =)

Nästa steg var att kolla Hba1c och träffa diabetesläkare. Mitt Hba1c hade faktiskt sjunkit till 5,3 så det kändes ju jättebra, men jag ligger högt i mina blodsockervärden så jag fick börja med insulin direkt. Så nu är jag igång med sprutor och allt sånt igen. Det känns helt galet, hur gick det här till?

Jag är gravid, helt spontant utan behandling. Rasmus ska få ett syskon! Det kommer nog ta ett tag att smälta...

En riktig följetong...

Självklart missade jag telefontiden på specialistmödravården och fick ringa igår istället. När jag väl kom fram så var det kalla handen där, de tar bara emot gravida och hänvisade mig till vårdcentralen. Där var telefontiderna så klart slut så jag fick ringa idag istället. Och på vårdcentralen säger man bara att diabetespersonalen har semester så jag får vänta tills de är tillbaka. Tydligen har de bara semester i en vecka till så det är ju bra, problemet är ju att jag fattar ju att jag inte kommer få tid direkt i alla fall, det vet man ju hur det brukar se ut när man kommer tillbaka från semestern, allt ligger ju på hög då... och jag vill inte vänta en månad till på att ta ett ynka litet prov! Vill ju egentligen bara mäta Hba1c så jag vet hur mitt långtidsvärde ligger nu, så jag vet om det ser okej ut. Sköterskan på vårdcentralen sa att de inte vill göra ett test eftersom de inte kan förhålla sig till resultatet. Om jag ligger för högt måste de ju göra något åt det, och det kan de inte eftersom diabetespersonalen är på semester. Jag försökte få fram att JAG kan förhålla mig till resultatet, om det är för högt så vet jag att det inte är läge att påbörja syskonförsök, men det funkade inte riktigt så sa hon. Blir så frustrerad! =( Gjorde ju första glukosbelastningen för snart 1,5 månad sedan, och ännu har inget hänt, ingen behandling eller plan för framtiden. Jag vet att det är semestertider nu men tycker ändå att det är riktigt dåligt...

Något annat som är väldigt dåligt är också det här med att få tag på rätt folk. Ringde ju som sagt barnmorskan i onsdags, och fick en telefontid då jag skulle bli uppringd. Blev uppringd halv tolv, och hon hänvisade mig vidare till specialistmödravården. Jag frågade om det var någon speciell telefontid dit men det var bara att ringa sa hon. Ringde kl 13 eftersom jag tänkte att de öppnar efter lunch då, men se då var telefontiden 10.30-12.00 så den hade jag missat. Ringde 10.30 på torsdagen, upptaget. Ringde och ringde och ringde och kom fram kvart över elva. Fick höra att de bara tar emot gravida, och att jag skulle vända mig till vårdcentralen. Ringde dit, telefontiderna för dagen var slut. Ringde imorse och fick en tid 09.15. Blev uppringd av en sköterska som var så färsk att hon fortfarande gick sin introduktion (berättade hon själv), så hon visste ingenting och fick dubbelkolla allt med sin chef. Totalt tre samtal blev det med henne idag, som ändå slutade med att jag får vänta på att diabetessköterskan kommer tillbaka från semestern. Allt detta hade ju varit trevligt att få avklarat redan på onsdagen när jag ringde första samtalet, men det är svenska sjukvården i ett nötskal...

På't igen!

I onsdags var vi iväg till Fertilitetsenheten för att diskutera syskonförsök. Rasmus är ju dryga 6 månader nu och vi har inte bråttom att sätta igång för att försöka få syskon, men vi vill ändå påbörja processen med läkarbesök och sånt så att vi kan börja när det känns rätt. Vi räknar inte med att det går lika fort den här gången. Förra gången tog det sig på andra behandlingen och första ägglossningen, och det känns som en ren lyckoträff. Jag räknar med att det tar minst några månader denna gång, om vi ens lyckas alls, men det hoppas och tror vi på! Men eftersom vi inte blir yngre (även om jag inte direkt skulle kalla oss lastgamla!) så känns det bra att sätta igång till hösten ifall det skulle ta tid.

Vi träffade samma läkare som vi gjorde när vi först kom dit, i december 2009. Jisses, känns som en hel evighet sen... Hon var lika torr och korrekt denna gång, så det kändes tryggt på något vis! ;-) Hon påpekade att jag borde gå ner i vikt, vilket jag var förberedd på och redan jobbar på, men annars sa hon inte så mycket utan skrev ut Provera och dubbelkur Pergotime direkt eftersom det var det som gav resultat förra gången. Fick även göra ett vul och det visade inte några större förändringar sen förut, så min graviditet och förlossning har inte påverkat min pco. Ganska väntat med tanke på att min menscykel fortfarande är väldigt oregelbunden.

Så nu är det egentligen bara att invänta mens och se vad som händer! FE har dock stängt i juli så om mensen kommer innan de öppnar så får vi vänta tills nästa gång, annars kan vi inte gå på vul och få koll på om det blir någon ägglossning eller inte. Så tidigast i augusti kan vi börja. Men det känns helt okej, vi har ju inte jättebråttom direkt. Jag vill försöka gå ner några kilo till och få koll på mitt blodsocker. Jag var ju iväg i måndags och träffade en läkare angående min (troliga) diabetes. Gjorde ett Hba1c (långtidsvärde på blodsocker) då och fick svaret i onsdags att jag låg på 5,5. Det är lite högt och tyder nog även det på diabetes, men det var inte skyhögt i alla fall. Rekommendationen om man vill bli gravid är att man ska hålla sig under 6.0 och det har jag ju lite marginal till så det känns skönt.

Känns lite pirrigt att snart sätta igång igen. Spännande och läskigt på samma gång! =) Jag hade ju dock en helt underbar graviditet så jag längtar efter att få uppleva det igen. Hoppas bara jag mår lika bra nästa gång, så jag inte spyr mig igenom hela graviditeten... eller får foglossning from hell och blir sängliggande eller får sitta i rullstol... ;-) Äsch, ingen idé att oroa sig än, det blir som det blir! =)