Crazy days...

Ojojoj, vilka dagar det har varit!

Den senaste tiden har jag känt vissa symtom som jag inte riktigt velat kännas vid utan förnekat in i det sista. Jag har varit lite trög i magen, jag har fått akuta hungerattacker, varit känslig för dofter och kanske lite, lite tröttare än vanligt. Mitt blodsocker har också varit lite svajigt. Maken har sagt vid flera tillfällen att han tror jag är gravid, men jag har bara viftat bort det. Vi var ju på ultraljud i juni och då såg det ju ut som vanligt! Så det kändes inte som om det var möjligt.

I tisdags när jag blev sjuk gick jag och la mig ganska tidigt för att få en god natts sömn. En timme senare kände jag hur pulsen bara dunkade och ville kolla blodsockret, så jag bad maken hämta min mätare. Mitt blodsocker landade på 12 någonting, så det var inte så konstigt att jag kände som jag gjorde. P tyckte att det kanske var dags att jag tog ett graviditetstest, och jag hade faktiskt bara minutrarna innan tänkt samma sak. Eftersom jag vet att det är bäst att testa med morgonurin så beslöt jag mig för att göra det nästa dag.

Hela natten sov jag dåligt, jag började gå igenom alla mina symtom och började inse att det faktiskt kanske var så att jag var gravid. Eftersom jag är den jag är så började jag genast grubbla på hur vi skulle lägga upp allting, skulle jag gå tillbaka tidigare till jobbet nu så P kan vara hemma lite med Rasmus, eller hur ska vi göra? Sen blev jag arg på mig själv som antog att jag var gravid, jag ville ju inte bli besviken om jag testade minus.

Jag hade ställt klockan på åtta för att ringa och avbeställa tiden för fasteprovet, så jag vaknade då och ringde dem, sen somnade jag om igen. Halv tio gick jag upp och gick på toaletten. Kissade i en mugg, stoppade i testet i 5 sekunder och TJOFF! så var det ett stort plus på stickan! What?! Det var liksom ingen tvekan där inte, visst var jag gravid!

Jag var helt chockad, det trodde jag verkligen inte. En förutsättning för att bli gravid är ju ägglossning, och det trodde jag ju inte att jag hade! Eftersom senaste mens jag hade var i april så hade vi ingen aning om hur långt gången jag var, så P åkte iväg och köpte ett test med veckoindikator. Här ser ni resultatet:


3+, det skulle betyda att jag är i vecka 5 eller mer. Jag ringde diabetessköterskan och förklarade läget, hon gratulerade och sa att då är det ju specialistmödravården jag ska till och inte henne. Hon pratade med barnmorskan som ringde upp mig och fixade en tid för ultraljud dagen efter.

Så igår var vi iväg till specialistmödravården. Jag skulle få göra ett vanligt ultraljud och blev lite förvånad, jag måste ju ändå vara tidigt gravid så då kan man väl inte se något via magen, då måste man väl göra ett vaginalt ultraljud? Men nej då, direkt hon satte staven på magen så såg jag det, en mörk fläck med något i sig.


Barnmorskan zoomade in och vi fick se det lilla hjärtat slå. Herregud, jag är gravid!!! Och sen kom nästa chock, enligt barnmorskans beräkning var jag i vecka 7+6, dvs idag har jag gått in i vecka 9! Jisses! Jag var helt omtumlad och visste inte riktigt vad jag skulle tro. Beräknat datum för förlossning är 2 mars, så det blir ganska exakt 15 månader emellan Rasmus och hans syskon. Ojojoj... Nog för att vi hade tänkt börja försöka snart, men jag hade ju trott att det skulle ta några försök. Istället blev jag spontant gravid utan behandling, helt otroligt! Vi har ju kört utan skydd för vi tänkte att blir det så blir det, chansen är ju ändå inte så stor. Men det blev! =)

Nästa steg var att kolla Hba1c och träffa diabetesläkare. Mitt Hba1c hade faktiskt sjunkit till 5,3 så det kändes ju jättebra, men jag ligger högt i mina blodsockervärden så jag fick börja med insulin direkt. Så nu är jag igång med sprutor och allt sånt igen. Det känns helt galet, hur gick det här till?

Jag är gravid, helt spontant utan behandling. Rasmus ska få ett syskon! Det kommer nog ta ett tag att smälta...