Denna väntan... vägen till utredning.

Hjärtat fastnade i halsgropen idag när jag pratade med P och han sa att jag hade fått post från sjukhuset. Kunde det vara så att vi redan hade fått en kallelse till utredning? Men nej, så var det inte, utan det var bara en bekräftelse på min tid hos kuratorn nästa vecka. Hmpf. Som om jag inte hade koll på det! Har bara varit där en gång och det var 1,5 månad sen, men nu är det dags igen känner jag. Har så mycket frustration jag behöver få ur mig, så jag hoppas att ett besök hos kuratorn ska få mig att må lite bättre.

Jag är så trött på denna väntan. Först ska man känna sig mogen för att ta det där läskiga steget i livet att skaffa barn. Det tog ett tag för mig bara att nå dit. Sedan slutar man med p-piller och förväntan är stor. Sedan händer ingenting... Ett antal hundralappar fattigare och en massa gravtest senare inser man att något kanske inte stämmer. Vid det här laget så börjar jag prata med en kompis som har PCO och inser att flera symtom stämmer in på mig. Ringer till kvinnokliniken för att göra en undersökning och få ett vaginalt ultraljud (VUL) men råkar då nämna att jag försöker bli gravid. Då blir det nobben, det är Fertilitetsenheten jag ska prata med. Jag gör som jag är tillsagd och ringer dit, men där blir det nobben igen. För det första har vi inte försökt i ett år än, och för det andra så väger jag för mycket. Ett BMI under 30 är det som gäller. Tvärstopp.

Efter många tårar och peptalk med vänner ringer jag till kvinnokliniken igen och kräver en undersökning. Får till slut en tid en månad senare, den 25 juni. Går dit, gör ett VUL och får nästan direkt konstaterat att jag har PCO, dock vill de vänta på resultat efter blodprov innan jag får ett slutgiltigt besked. Tre veckor senare ringer läkaren och bekräftar mina misstankar. Jag får rådet att gå ner i vikt och höra av mig igen när vi har försökt i ett år, dvs i september.

Stegräknare och pulverpåsar inköps och kampen börjar. 83,5 kg blir till slut till 74 kg som var målet, och jag ringer till Fertilitetsenheten. Nu har vi försökt i exakt ett år. Jag får ett vänligt bemötande och barnmorskan säger att hon ska skicka hem papper och hälsodeklarationer som vi ska fylla i och skicka tillbaka. Fem långa dagar passerar innan vi har papprena i brevlådan. Fyller i, skriver under och skickar tillbaka. Ringer en vecka senare och frågar hur det går. Får då beskedet att det är vårdgarantin som gäller och att vi får en kallelse senast i slutet av december. December?! Förstår de inte att varje dag känns som en evighet? Nu när jag vet vad som är fel vill jag ju bara påbörja behandling! Men nej då, allt ska ske efter konstens regler och det är fler saker som ska utredas så det är bara att vänta...

Nu har det gått några veckor till och vikten har börjat leta sig uppåt i takt med att frustrationen växer. Det gäller att sätta stopp innan det går för långt, så det är där jag är nu. Men det är svårt att hitta motivationen när allt bara är en enda lång väntan. Dumma tankar dyker upp som "vad spelar det för roll vad jag väger nu, det är ju när jag kommer på utredning som det är noga med vikten?" och "varför gå ner i vikt när målet ändå är att bli tjock". Jag försöker mota bort dem men det är svårt ibland. Nu är det dock dax att lägga i en högre växel så nu måste jag skärpa mig, vill ju inte att min vikt ska vara ett problem när jag väl får komma på utredning.

Så, ingen äppelpaj imorgon, bara sallad och pulver... eller nåt.