Smärta

Efter en i stort sett problemfri graviditet så började problemen i torsdags. Kände att jag hade lite ont i ryggslutet och det var jobbigt att lyfta Rasmus, men annars gick det rätt bra. På fredagen kändes det ganska okej, då var jag ju på jobbet hela dagen och behövde inte lyfta Rasmus förrän på kvällen när jag kom hem igen. Sedan blev det ju helg, och blev gradvis värre.

På lördag eftermiddag åkte vi hem till några kompisar och hälsade på, de har en son som är 3 månader äldre än Rasmus och det var kul att se hur fascinerade de var av varandra. =) Det var väldigt trevligt att vara där, men jag kände mer och mer hur ont jag hade och började halta fram.

På söndagen hade jag bjudit hem hela mammagänget som jag lärde känna redan som gravid. Det var jättemysigt! =) Vi fikade och barnen fick busa med varandra. Det populäraste var tydligen att klättra upp och ner för de tre trappsteg vi har i hallen (vårt hus är 1,5-plans med källare), ett tag var det fyra barn samtidigt som försökte klättra där! Jättekul att se hur alla har växt och utvecklats sen de föddes, eller ja, sen de låg i magen helt enkelt! =) Alla barn utom Rasmus går redan, men han är på gång och går runt möbler så det blir nog förhoppningsvis snart. Rasmus är även minst av barnen, trots att han inte är yngst. Min lille plutt!

När alla hade åkt hem så åkte maken iväg för att repa med sitt band. Jag var lite nervös för hur det skulle gå att vara själv med Rasmus med tanke på lyft och så, men jag undvek att lyfta honom så gott det gick och det kändes ganska okej, även om jag hade ont. Fram tills det var dags att sova... Rasmus visade alla tecken på att han var trött, men varje gång jag försökte lägga honom var det hysterisk gråt och skrik. Efter fjärde försöket, när klockan var halv tio, ringde jag till maken och bara grät för att jag hade så ont. Han skyndade sig såklart hem. Rasmus blev jättegosig när han såg att jag var ledsen och försökte trösta mig genom att ge mig sin napp, lille sötungen! Jag tackade dock nej till erbjudandet... =) När maken kom hem så tog han Rasmus direkt och la honom och det var inte ett ljud från honom sen på resten av hela natten, och han sov till halv nio. Man kan ju bli knäckt för mindre...

På måndag morgon hade jag fortfarande ont, men inte lika ont som kvällen före så jag tänkte att det inte var några problem att ta sig till jobbet. Väl där så skulle det ju bli bättre, där är det ju inga lyft. Men redan innan jag kommit fram till busshållsplatsen (en promenad på kanske 500 meter) kände jag att det nog inte var så bra tänkt. Hade riktigt ont men klev på bussen i alla fall. Väl på jobbet hade jag fruktansvärt ont. Det gick bra att sitta ner och att stå en stund, men så fort jag försökte röra mig så gjorde det jätteont. Alla sa till mig att jag borde gå hem, och de hade väl rätt men nu var jag ju på plats så det var väl bara att gilla läget... Pratade med maken och vi bestämde att han skulle komma och hämta mig någon gång efter lunch.

Resten av dagen blev det bara värre och värre och peakade på kvällen, sen har det sakta men säkert blivit lite bättre, men jag har fortfarande väldigt ont när jag rör mig. Har fått tid hos en sjukgymnast på måndag och var hos en naprapat igår. Hoppas att det blir bättre snart. Helt bra förstår jag att jag antagligen inte kommer bli förrän efter förlossningen, men det vore ju skönt om det blir bättre än så här i alla fall... Planen som den ser ut nu är antagligen att jobba hemifrån de sista veckorna, för att ta mig till och från jobbet kommer jag nog inte klara av. Känns lite pissigt, men det är väl det bästa alternativet. Är dock sjukskriven veckan ut på heltid men har regelbunden kontakt med kollegor och chefen för att uppdatera om läget.

Jag får väl vara glad för att jag fick 33 hela veckor utan problem, men det känns såklart väldigt tråkigt att avsluta graviditeten på det här sättet. Men men, det är väl bara att gilla läget antar jag...