Fostervattenprovet

Då var det gjort. Jag var känslosam hela förmiddagen, grät mycket och var nervös. Grät en skvätt i väntrummet också. Kändes ovanligt tomt på specialistmödravården idag, är van vid att det är fullt med folk när jag är där. Men då är det ju diabetesmottagning också, idag var väl bara en "vanlig" dag.

Läkaren tog emot oss och jag fick lägga mig på sängen direkt. Ännu fler tårar. Läkaren var väldigt saklig hela tiden, kändes nästan som en robot. Jag vet att det är deras jobb, de ska inte visa känslor, speciellt inte i en sån här situation. Men jag som är en känslomänniska, och dessutom i en väldigt känslomässig situation, tyckte det kändes ganska konstigt. Det blev lite av en krock.

Han frågade hur vi ville göra, och vi förstod inte riktigt vad han menade. Vi var ju där för att göra fostervattenprov? Han sa att han ville dubbelkolla med oss, berättade om missfallsrisken och sa att vi hade rätt att ändra oss om vi ville. Men vi hade ju redan bestämt oss, så vi sa att vi kör.

Jag hade såklart googlat en del innan på fostervattenprov, kub-test och bred nackuppklarning, men ville ända höra vad läkaren sa. Jag frågade därför om det kunde finnas andra orsaker till nackuppklarningen. Läkaren sa att det finns en svag koppling mellan bred nackuppklarning och hjärtfel, så de kommer följa upp mig om 4 veckor med ett utökat ultraljud då de undersöker enbart hjärtat.

Sen var det dags för provet. Först gjorde han ultraljud för att säkerställa att jag verkligen hade gått 15 fulla veckor. Först var han tveksam, för huvudmåttet visade på dryga 14 veckor. Måtten på lårbenet indikerade dock dryga 16 veckor, så genomsnittet blev 15+2 och nytt beräknat datum är 3 mars istället för 29 februari. Det var godkänt sa han, så då var det dags.

Jag var jättenervös och låg och stirrade i taket. Ville varken se nålen eller titta på ultraljudsskärmen, det kändes så läskigt. En undersköterska hade kommit in och hon torkade av magen med sprit, läkaren kollade med ultraljudet och sen förde han in nålen. Det gick fort och kändes knappt, det var ett litet stick och sen stramade det lite. De tappade lite vätska och sen var det klart. Istället för vanligt plåster fick jag spray-plåster. Läkaren frågade om vi ville veta könet på barnet, och vi sa ja. Vi kollade aldrig kön när jag var gravid med Rasmus, men den här graviditeten har vi varit nyfikna och det kändes som att det var ett sätt att få nåt roligt ut av fostervattenprovet.

Jag låg kvar tills de sa att jag kunde resa på mig och sen var det dags att åka hem igen. Läkaren sa att det är bra om jag tar det lugnt resten av dagen och att jag undviker samlag och bad de närmaste dagarna, annars var det inte så mycket att tänka på. Maken hade dock redan tagit ledigt både imorgon och på onsdag, så jag ska bosätta mig i soffan under de närmaste dagarna, allt för att minska risken för missfall.

Innan vi gick berättade läkaren att provet skickas till Uppsala för analys. Om vi får ett negativt besked så kommer han få meddelande om det och då kommer han att ringa oss, förhoppningsvis denna vecka. Om vi inte har hört nåt till helgen så är det en indikation, men ingen garanti, för att det ser bra ut sa han. Om vi får ett positivt besked så meddelas det med ett brev, som borde komma på onsdag nästa vecka. Onsdag! Det är ju 1,5 vecka dit! Jag som trodde att vi skulle ha ett svar om en vecka... nu hoppas jag nästan att vi inte har svar då, eftersom det då antagligen betyder något negativt...

Så nu är det bara att vänta. Gissa om jag kommer hoppa högt varje gång telefonen ringer... Hoppas tiden går lika fort nu som den har gjort de senaste veckorna!