Ibland kan jag sitta och bara titta på mina fina små barn och bli helt förundrad. Har jag varit med och skapat något så fint? Är det verkligen mina barn? Kan jag ha haft sådan tur?
Den här veckan är P och Rasmus iväg på egen hand, så jag är hemma själv med Alva. Det är riktigt mysigt faktiskt, även om jag såklart saknar dem när de är borta. Men det är mysigt att få lite ensamtid med Alva också, för både hennes och min skull. Vi hade ett jättemysigt moment tidigare ikväll när vi bara låg och tittade på varandra, en lång, lång stund och hon höll hårt i mitt finger. Åh, mitt älskade lilla barn! Kan inte förstå att jag har haft sån tur och fått TVÅ så underbara barn!
Nu ska jag lägga mig bredvid henne och somna till hennes snusningar. Natti natti!
tisdag 24 juli 2012
måndag 18 juni 2012
Jodå, jag lever ;-)
Inläggen duggar inte direkt tätt här... har nog tänkt att lägga ner bloggen på sikt, det hinns inte med. Men än så länge får den vara kvar så får vi se om jag hittar lite tid och energi till att skriva!
Har i alla fall börjat landa lite nu och det funkar ganska bra. Just nu är vi hemma både jag och maken och ska så vara hela sommaren, så det är ju riktigt skönt! Mycket lättare när man är två hemma... ;-) Och till hösten börjar Rasmus på dagis så då blir det lite lugnare också. Men säkert mer sjukdom, hittills har vi varit väldigt förskonade.
Livet flyter i alla fall på ganska bra nu. Rasmus har äntligen börjat gå och det är underbart att se! Han vinglar omkring som en liten alkis och ramlar lite då och då, det är så sött! ;-) Han älskar att gå och går hela tiden nu, lille plutten! =) Vad som är ännu bättre är också att han har blivit friskförklarad nu! Vi har ju gått på extrakontroller på sjukhuset sen han föddes i och med att han drabbades av syrebrist vid förlossningen, men vid senaste kontrollen sa de att de inte hittar något som tyder på att han har blivit skadad vid förlossningen så nu är han friskförklarad och vi slipper åka dit nåt mer! =) Underbart!
Alva växer så det knakar och har blivit en riktig liten tjockis... Vid två månader vägde hon lika mycket som Rasmus vid tre månader, när hon själv blev tre månader vägde hon lika mycket som honom vid fem månader... Ojojoj, vart ska det sluta! =P Hon är världens goaste, jätteglad nästan hela tiden och ler verkligen med hela ansiktet så fort hon får se en. Sover bra gör hon också, hon somnar oftast runt 21 och vaknar bara en gång per natt och senare och senare dessutom så nu kan hon vakna först framåt morgonen.
Jag är så lyckligt lottad som har två så fina barn. Tänk vad livet kan förändras på bara två år! Från deppig och barnlös till lycklig tvåbarnsmor! Om nån hade sagt det till mig där i januari 2010 när jag tog första tabletten Pergotime så hade jag inte trott på det. Då hade vi ju kämpat i 1,5 år utan resultat. Att sen Alva blev till rent spontant, nä det hade jag verkligen inte trott på. Men så blev det! Jag önskar verkligen att alla ni andra där ute i bloggvärlden får uppleva samma mirakel. Jag tänker på er och håller alla tummar och tår för att ni också ska bli föräldrar snart!
Har i alla fall börjat landa lite nu och det funkar ganska bra. Just nu är vi hemma både jag och maken och ska så vara hela sommaren, så det är ju riktigt skönt! Mycket lättare när man är två hemma... ;-) Och till hösten börjar Rasmus på dagis så då blir det lite lugnare också. Men säkert mer sjukdom, hittills har vi varit väldigt förskonade.
Livet flyter i alla fall på ganska bra nu. Rasmus har äntligen börjat gå och det är underbart att se! Han vinglar omkring som en liten alkis och ramlar lite då och då, det är så sött! ;-) Han älskar att gå och går hela tiden nu, lille plutten! =) Vad som är ännu bättre är också att han har blivit friskförklarad nu! Vi har ju gått på extrakontroller på sjukhuset sen han föddes i och med att han drabbades av syrebrist vid förlossningen, men vid senaste kontrollen sa de att de inte hittar något som tyder på att han har blivit skadad vid förlossningen så nu är han friskförklarad och vi slipper åka dit nåt mer! =) Underbart!
Alva växer så det knakar och har blivit en riktig liten tjockis... Vid två månader vägde hon lika mycket som Rasmus vid tre månader, när hon själv blev tre månader vägde hon lika mycket som honom vid fem månader... Ojojoj, vart ska det sluta! =P Hon är världens goaste, jätteglad nästan hela tiden och ler verkligen med hela ansiktet så fort hon får se en. Sover bra gör hon också, hon somnar oftast runt 21 och vaknar bara en gång per natt och senare och senare dessutom så nu kan hon vakna först framåt morgonen.
Jag är så lyckligt lottad som har två så fina barn. Tänk vad livet kan förändras på bara två år! Från deppig och barnlös till lycklig tvåbarnsmor! Om nån hade sagt det till mig där i januari 2010 när jag tog första tabletten Pergotime så hade jag inte trott på det. Då hade vi ju kämpat i 1,5 år utan resultat. Att sen Alva blev till rent spontant, nä det hade jag verkligen inte trott på. Men så blev det! Jag önskar verkligen att alla ni andra där ute i bloggvärlden får uppleva samma mirakel. Jag tänker på er och håller alla tummar och tår för att ni också ska bli föräldrar snart!
lördag 21 april 2012
Tvåbarnskaoset
Ja, det märks att man helt plötsligt har två barn. Ingenting jag har planerat hinns med känns det som. Städa har väl aldrig varit min starka sida, men med en 16-månaders och en 7.veckors känns det helt omöjligt... först ska man ha tiden att försöka plocka undan, och när man väl gör det så tycker Rasmus att det här var ju en rolig lek och drar fram allt igen... det ser ut som en tornado har dragit fram i vardagsrummet. För att inte tala om köket. Rasmus äter gärna själv, men vägrar ha haklapp och maten ska ju såklart ätas med fingrarna. Sen är det väldigt kul att slänga mat på golvet också. Säger man till honom skrattar han bara och fortsätter slänga maten. Suck.
Som tur är så är han ändå väldigt snäll, om än gnällig. Och han är väldigt förtjust i sin lillasyster och vill gärna hjälpa till att ge henne flaskan eller nappen. Just att stoppa i nappen i syrrans mun är väldigt kul, och när han väl har fått in den måste han ju ta ut den igen för att pröva en gång till, till syrrans stora förtret. Jaja... ;-)
Alva är ganska lugn och snäll hon också, men ganska bökig på nätterna. Även om hon sover kan hon låta massor, grymta och stöna och ha sig så att jag inte kan sova. Inatt somnade hon vid elva, vaknade vid halv två och sen somnade hon om igen först efter tre timmar. Sen låg hon och stönade och stånkade resten av natten, tills vi gick upp vid sju. Jättekul. Not. Inte så mycket sömn för mamma då...
Det har varit en ganska tuff omställning att gå från ett till två barn. Egentligen inte tuffare än vad jag hade trott, eftersom jag var förberedd på att det skulle bli väldigt jobbigt. Men jag var nog inte förberedd på hur sömnbristen skulle påverka mig. Känns som om man går omkring i en dimma, jag glömmer bort saker och har väldigt kort stubin, blir både arg och ledsen väldigt lätt. De första veckorna kändes det även svårt att knyta an till Alva. Jag var så trött och hon var så krävande, precis som små nyfödda är som bara vill äta och sova. Jag kände att jag ibland inte ens tyckte om henne och jag tyckte till och med hon var ful. Hon var ju bara grinig hela tiden, så fort hon var vaken så skrek hon. Hon hade tre lägen i princip; sova, skrika, äta. Hon var aldrig bara tyst och nöjd kändes det som. Det var jättejobbigt att ha såna tankar och känslor, det blev som en ond spiral och jag mådde bara sämre. Jag fick panik över att P snart skulle tillbaka till jobbet, ville inte vara hemma själv med barnen. Till slut brast det och jag kontaktade barnmorskan och berättade att jag trodde jag hade fått en förlossningsdepression. Jag bokade samtal till kurator och blev erbjuden sjukskrivning så att P kunde vara hemma lite till.
Men någonstans där vände det. När jag väl erkände för mig själv att jag faktiskt mådde ganska dåligt så var det som en stor lättnad på något sätt. Jag avböjde sjukskrivning och tänkte att jag försöker i alla fall, så får vi se hur det går. I värsta fall får jag väl sjukskriva mig helt enkelt. Men första veckan själv med barnen gick över förväntan, och sakta började jag må bättre. Nu mår jag riktigt bra, även om sömnbristen är ganska jobbig till och från. Mina känslor för Alva har förändrats och nu tycker jag att hon är jättesöt, precis som sin bror. Hon har ju även blivit lite äldre och nu får jag ett helt annat utbyte av henne. Hon har börjat le och kan ligga ganska länge på en filt och studera omgivningen och bara vara nöjd, till skillnad mot förut.
Jag hade nog tur, tror jag. Många som mår dåligt efter förlossningen faller djupt ner och det tar lång tid att komma tillbaka. Jag mår nog inte hundraprocentigt än, det kommer nog dröja tills jag får sova lite bättre. Men det känns mycket bättre nu, och det är skönt. Det är jobbigt att ha såna känslor för sina egna barn, och jag kommer fortsätta träffa kuratorn några gånger till och bearbeta allt, men det känns i alla fall mycket bättre nu och det är jag glad för.
Inatt tar P barnen så jag ska passa på och lägga mig nu så jag får ordentligt med sömn. Ta hand om er!
Som tur är så är han ändå väldigt snäll, om än gnällig. Och han är väldigt förtjust i sin lillasyster och vill gärna hjälpa till att ge henne flaskan eller nappen. Just att stoppa i nappen i syrrans mun är väldigt kul, och när han väl har fått in den måste han ju ta ut den igen för att pröva en gång till, till syrrans stora förtret. Jaja... ;-)
Alva är ganska lugn och snäll hon också, men ganska bökig på nätterna. Även om hon sover kan hon låta massor, grymta och stöna och ha sig så att jag inte kan sova. Inatt somnade hon vid elva, vaknade vid halv två och sen somnade hon om igen först efter tre timmar. Sen låg hon och stönade och stånkade resten av natten, tills vi gick upp vid sju. Jättekul. Not. Inte så mycket sömn för mamma då...
Det har varit en ganska tuff omställning att gå från ett till två barn. Egentligen inte tuffare än vad jag hade trott, eftersom jag var förberedd på att det skulle bli väldigt jobbigt. Men jag var nog inte förberedd på hur sömnbristen skulle påverka mig. Känns som om man går omkring i en dimma, jag glömmer bort saker och har väldigt kort stubin, blir både arg och ledsen väldigt lätt. De första veckorna kändes det även svårt att knyta an till Alva. Jag var så trött och hon var så krävande, precis som små nyfödda är som bara vill äta och sova. Jag kände att jag ibland inte ens tyckte om henne och jag tyckte till och med hon var ful. Hon var ju bara grinig hela tiden, så fort hon var vaken så skrek hon. Hon hade tre lägen i princip; sova, skrika, äta. Hon var aldrig bara tyst och nöjd kändes det som. Det var jättejobbigt att ha såna tankar och känslor, det blev som en ond spiral och jag mådde bara sämre. Jag fick panik över att P snart skulle tillbaka till jobbet, ville inte vara hemma själv med barnen. Till slut brast det och jag kontaktade barnmorskan och berättade att jag trodde jag hade fått en förlossningsdepression. Jag bokade samtal till kurator och blev erbjuden sjukskrivning så att P kunde vara hemma lite till.
Men någonstans där vände det. När jag väl erkände för mig själv att jag faktiskt mådde ganska dåligt så var det som en stor lättnad på något sätt. Jag avböjde sjukskrivning och tänkte att jag försöker i alla fall, så får vi se hur det går. I värsta fall får jag väl sjukskriva mig helt enkelt. Men första veckan själv med barnen gick över förväntan, och sakta började jag må bättre. Nu mår jag riktigt bra, även om sömnbristen är ganska jobbig till och från. Mina känslor för Alva har förändrats och nu tycker jag att hon är jättesöt, precis som sin bror. Hon har ju även blivit lite äldre och nu får jag ett helt annat utbyte av henne. Hon har börjat le och kan ligga ganska länge på en filt och studera omgivningen och bara vara nöjd, till skillnad mot förut.
Jag hade nog tur, tror jag. Många som mår dåligt efter förlossningen faller djupt ner och det tar lång tid att komma tillbaka. Jag mår nog inte hundraprocentigt än, det kommer nog dröja tills jag får sova lite bättre. Men det känns mycket bättre nu, och det är skönt. Det är jobbigt att ha såna känslor för sina egna barn, och jag kommer fortsätta träffa kuratorn några gånger till och bearbeta allt, men det känns i alla fall mycket bättre nu och det är jag glad för.
Inatt tar P barnen så jag ska passa på och lägga mig nu så jag får ordentligt med sömn. Ta hand om er!
tisdag 3 april 2012
Säg hej till Alva! =)
Här kommer den utlovade bilden, något försenad... Här är vi fortfarande kvar på BB, så hon är ju lite större nu... drygt en månad, stora tösen! =)
onsdag 28 mars 2012
Förlossningsberättelse
Jag åkte in till Specialistmödravården på morgonen måndagen den 27 februari för kontroll. Jag gjorde CTG, mätte blodtryck och lämnade urinprov. Beslut togs om igångsättning, och de sa åt mig att komma tillbaka efter lunch.
Sagt och gjort, vi åkte in till sjukhuset för igångsättning kl 13. Vi fick ett rum och jag fick mäta blodtryck och lämna urinprov och sen lägga mig ner i sängen och bli uppkopplad mot ctg. Kvart i tre tog barnmorskan hål på hinnorna. Redan där kändes det jättebra, det kändes som om vi hoppade över två dagar... min förra förlossning tog det ju nämligen två dygn innan vi kom så långt att de kunde ta hål på hinnorna.
Barnmorskan vi fick var trevlig och påläst, hon hade läst igenom mitt förlossningsbrev och var insatt i mina rädslor och funderingar. Värkarna kom smygande men var under kontroll och jag använde mig av dyktekniken och gick in i värkarna. Det gick riktigt bra. Fick även en pilatesboll som jag satt och studsade på, det var rätt skönt. Det blev skiftbyte och den nya barnmorskan, Ami, var jättetrevlig, kände mig trygg med henne. Hon sa att hon skulle se till så att det blev barn i natt, det kändes bra! Även hon hade läst på ordentligt och de hade sett till att hon bara hade ansvar för mig, så det kändes jätteskönt och tryggt.
Framåt kvällen tilltog värkarna i styrka och kom tätare och tätare. Fram till dess hade jag inte använt mig av någon smärtlindring alls förutom varmvattenflaskor (istället för varma rispåsar) och dyktekniken hade funkat bra. Nu började det dock göra rejält ont och jag bad om en epidural. Narkosläkaren kom ganska snabbt, det var en ung tjej som var ST-läkare. Hon försökte flera gånger men fick inte till det utan var tvungen att ringa till en annan läkare. Jag blev nervös och uppgiven och var rädd för en upprepning av förra förlossningen, då epiduralen inte tog som den skulle och inte gav så mycket lindring. Men den andra läkaren lyckades på andra försöket och det var helt underbart! Fick smärtlindring nästan direkt och värkarna kändes mer som sammandragningar. Klockan var då runt midnatt och under natten fick vi vila båda två. P sov och jag slumrade mellan värkarna, helt underbart! Jag var så totalt avslappnad och tyckte bara det var jobbigt när barnmorskan kom in och skulle undersöka mig en gång i timmen, jag ville inte röra mig utan bara ligga där och slumra...
Jag öppnade mig väldigt sakta och bebisen ville inte komma ner, så barnmorskan blev lite bekymrad. Hon tillkallade läkare som undersökte mig och som ville ta ett prov på skalpen för att försäkra sig om att bebisen mådde bra. Då fick jag panik. Min tolkning av det hela var att bebisen inte mådde bra, även om de försökte förklara för mig att hon med största sannolikhet gjorde det, att provet bara var för att säkerställa att allt var bra. Till slut lugnade jag ner mig lite grann och de tog provet. Det tog ganska lång tid, de lyckades först efter ett antal försök eftersom hon låg så högt upp. Provet visade i alla fall att hon mådde bra, så det var skönt att höra.
Vid det här laget hade mina värkar kommit smygande tillbaka och jag började få riktigt ont igen. Eftersom jag inte hade öppnat mig så mycket som de ville och bebisen fortfarande låg högt upp så ville de att jag skulle upp och sätta mig lite på pilatesbollen så att hon kunde sjunka ner lite. De började även prata med mig om kejsarsnitt om jag inte öppnade mig mer snart. Senaste undersökningen visade att jag var öppen sex centimeter, det var klockan halv sju på morgonen. Barnmorskan började prata om att det var skiftbyte snart och att vår nya barnmorska som hette Alva skulle komma strax. Jag och P bara tittade på varandra och sa "Nej, det går ju inte!" Alva var det namnet som stod högst upp på listan, tänk om vi inte skulle gilla barnmorskan, hur skulle det bli då? Man vill ju ha en positiv koppling till namnet! ;-) Men det gick bra ändå, Alva var jättetrevlig som tur var! ;-) Jag var dock ledsen över att behöva byta barnmorska, hade velat bli förlöst av Ami som hade följt mig hela natten.
Jag gick upp ur sängen och ställde mig vid sidan av den. Jag kände hur bebisen sjönk ner och jag fick jätteont. Värkarna blev bara starkare och starkare och jag kände att det tryckte på. Fick panik igen. Förstod inte hur jag skulle klara av smärtan i flera timmar till. Klockan sju hade vi samtal med läkaren igen som frågade om jag kunde hålla ut en timme till, till klockan åtta. Då skulle de göra en ny undersökning och hade det inte hänt något mer då så skulle de göra kejsarsnitt. Jag grät och hade panik och sa att jag inte visste om jag klarade en timme till, jag hade så fruktansvärt ont. Samtidigt ville jag inte göra kejsarsnitt heller. Jag frågade P vad han tyckte och han tyckte jag skulle försöka hålla ut.
Värkarna gjorde fruktansvärt ont och det tryckte på jättemycket. Det kändes som om jag skulle gå av på mitten. Jag kunde inte sätta mig ner på bollen utan stod lite halvt lutad över sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara att det skulle vara över, smärtan var så intensiv.
Klockan 7.16 upptäckte P att hjärtljuden gick ner och larmade. Barnmorskorna kom springande och sa åt mig att jag var tvungen att lägga mig i sängen så de kunde undersöka mig. Jag hade så ont så jag trodde inte jag skulle klara av att komma upp i sängen men med lite hjälp så gick det. Då hör jag hur ena barnmorskan säger "Oj, nu kommer det bebis!" och sa åt mig att krysta. Några minuter senare, kl 7.20, var hon ute! 3545 gram och 50 cm lång.
Jag hände knappt med, fattade inte riktigt vad som hände. Jag hade gått från att vara öppen 6 cm kl halv sju till att krysta ut henne 50 minuter senare, hur hade det gått till?! Jag fattade inte att det var krystvärkar jag hade, trodde inte att det kunde gå så fort. Hade jag vetat det hade jag kanske inte haft lika mycket panik som jag hade, då hade jag ju vetat att det inte var så långt kvar. Nu såg jag framför mig att jag hade flera timmars jobb, först öppna mig fyra cm och sen krysta på det. Det vet jag inte riktigt hur jag hade orkat med, men man orkar ju mer än vad man tror...
Alva skrek inte när hon kom ut och var lite medtagen så de sprang iväg med henne. P följde efter. Precis det jag var rädd för hände, att de var tvungna att gå iväg med henne. Trots det blev jag inte så orolig, det kändes på stämningen i rummet att det inte alls var samma sak som med Rasmus. Jag fick snabbt en uppdatering om att hon hade skrikit och att allt var bra, och det dröjde inte länge förrän P kom tillbaka till rummet med henne så jag fick hålla henne. Vår lilla Alva var äntligen här!
Eftersom det gick så fort på slutet så var barnmorskan lite orolig för att jag hade spruckit mycket men undersökningen visade att allt såg fint ut. Jätteskönt! Vi var kvar på förlossningen några timmar, åt våra smörgåsar och sen bar det av till bb där vi var kvar tre nätter i väntan på att amningen skulle funka och mitt blodtryck skulle gå ner. Alva fick en släng av gulsot också, men vi slapp bli inlagda för det då värdena låg under gränsen.
Tiden efter förlossningen har varit ganska kaotisk. Det är mycket jobb med två småbarn och jag har nog åkt på en lätt förlossningsdepression. Alva vill konstant vara nära och det är svårt när man har en liten 15-månaders hemma också. Första veckan var hon klistrad vid mitt bröst hela tiden, det var amning dygnet runt och hon var aldrig nöjd. Hon sov bara om det var på mig så jag var fastkedjad i soffan både dag och natt. Hon gick ner en del i vikt och förklaringen kom när jag pumpade, jag hade precis som med .Rasmus knappt någon mjölk. Vi började ge ersättning och hon blev mätt och glad och kunde till och med sova lite själv, inte bara på mig. Vi kombinerade amning och flaska och det gick faktiskt riktigt bra. Dock har mitt blodtryck fortfarande inte gått ner efter förlossningen och den amningsvänliga medicinen jag äter hjälper inte, så det i kombination med min dåliga mjölkproduktion har gjorde att jag valde att sluta amma. Är nu inne på tredje dagen utan amning och har en lättare mjölkstockning, men den är på bättringsvägen. Känns lite trist att det inte funkade med amning den här gången heller, men bättre att ha delammat i en månad än inget alls känner jag.
Nu håller vi på och landar lite i att vara fyra i familjen. Hittills har det, kaoset till trots, ändå varit smekmånad då P har varit ledig hela mars, men på måndag börjar han jobba igen och då börjar allvaret... har lite ångest för det, men hoppas att det ska gå bra...
Summa sumarum kan man i alla fall säga att denna förlossning var helt annorlunda från den förra, och en mycket mer positiv upplevelse. Känner mig väldigt lättad över att allt gick så bra och det är skönt att ha Alva på utsidan av magen istället för insidan! ;-)
Sagt och gjort, vi åkte in till sjukhuset för igångsättning kl 13. Vi fick ett rum och jag fick mäta blodtryck och lämna urinprov och sen lägga mig ner i sängen och bli uppkopplad mot ctg. Kvart i tre tog barnmorskan hål på hinnorna. Redan där kändes det jättebra, det kändes som om vi hoppade över två dagar... min förra förlossning tog det ju nämligen två dygn innan vi kom så långt att de kunde ta hål på hinnorna.
Barnmorskan vi fick var trevlig och påläst, hon hade läst igenom mitt förlossningsbrev och var insatt i mina rädslor och funderingar. Värkarna kom smygande men var under kontroll och jag använde mig av dyktekniken och gick in i värkarna. Det gick riktigt bra. Fick även en pilatesboll som jag satt och studsade på, det var rätt skönt. Det blev skiftbyte och den nya barnmorskan, Ami, var jättetrevlig, kände mig trygg med henne. Hon sa att hon skulle se till så att det blev barn i natt, det kändes bra! Även hon hade läst på ordentligt och de hade sett till att hon bara hade ansvar för mig, så det kändes jätteskönt och tryggt.
Framåt kvällen tilltog värkarna i styrka och kom tätare och tätare. Fram till dess hade jag inte använt mig av någon smärtlindring alls förutom varmvattenflaskor (istället för varma rispåsar) och dyktekniken hade funkat bra. Nu började det dock göra rejält ont och jag bad om en epidural. Narkosläkaren kom ganska snabbt, det var en ung tjej som var ST-läkare. Hon försökte flera gånger men fick inte till det utan var tvungen att ringa till en annan läkare. Jag blev nervös och uppgiven och var rädd för en upprepning av förra förlossningen, då epiduralen inte tog som den skulle och inte gav så mycket lindring. Men den andra läkaren lyckades på andra försöket och det var helt underbart! Fick smärtlindring nästan direkt och värkarna kändes mer som sammandragningar. Klockan var då runt midnatt och under natten fick vi vila båda två. P sov och jag slumrade mellan värkarna, helt underbart! Jag var så totalt avslappnad och tyckte bara det var jobbigt när barnmorskan kom in och skulle undersöka mig en gång i timmen, jag ville inte röra mig utan bara ligga där och slumra...
Jag öppnade mig väldigt sakta och bebisen ville inte komma ner, så barnmorskan blev lite bekymrad. Hon tillkallade läkare som undersökte mig och som ville ta ett prov på skalpen för att försäkra sig om att bebisen mådde bra. Då fick jag panik. Min tolkning av det hela var att bebisen inte mådde bra, även om de försökte förklara för mig att hon med största sannolikhet gjorde det, att provet bara var för att säkerställa att allt var bra. Till slut lugnade jag ner mig lite grann och de tog provet. Det tog ganska lång tid, de lyckades först efter ett antal försök eftersom hon låg så högt upp. Provet visade i alla fall att hon mådde bra, så det var skönt att höra.
Vid det här laget hade mina värkar kommit smygande tillbaka och jag började få riktigt ont igen. Eftersom jag inte hade öppnat mig så mycket som de ville och bebisen fortfarande låg högt upp så ville de att jag skulle upp och sätta mig lite på pilatesbollen så att hon kunde sjunka ner lite. De började även prata med mig om kejsarsnitt om jag inte öppnade mig mer snart. Senaste undersökningen visade att jag var öppen sex centimeter, det var klockan halv sju på morgonen. Barnmorskan började prata om att det var skiftbyte snart och att vår nya barnmorska som hette Alva skulle komma strax. Jag och P bara tittade på varandra och sa "Nej, det går ju inte!" Alva var det namnet som stod högst upp på listan, tänk om vi inte skulle gilla barnmorskan, hur skulle det bli då? Man vill ju ha en positiv koppling till namnet! ;-) Men det gick bra ändå, Alva var jättetrevlig som tur var! ;-) Jag var dock ledsen över att behöva byta barnmorska, hade velat bli förlöst av Ami som hade följt mig hela natten.
Jag gick upp ur sängen och ställde mig vid sidan av den. Jag kände hur bebisen sjönk ner och jag fick jätteont. Värkarna blev bara starkare och starkare och jag kände att det tryckte på. Fick panik igen. Förstod inte hur jag skulle klara av smärtan i flera timmar till. Klockan sju hade vi samtal med läkaren igen som frågade om jag kunde hålla ut en timme till, till klockan åtta. Då skulle de göra en ny undersökning och hade det inte hänt något mer då så skulle de göra kejsarsnitt. Jag grät och hade panik och sa att jag inte visste om jag klarade en timme till, jag hade så fruktansvärt ont. Samtidigt ville jag inte göra kejsarsnitt heller. Jag frågade P vad han tyckte och han tyckte jag skulle försöka hålla ut.
Värkarna gjorde fruktansvärt ont och det tryckte på jättemycket. Det kändes som om jag skulle gå av på mitten. Jag kunde inte sätta mig ner på bollen utan stod lite halvt lutad över sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara att det skulle vara över, smärtan var så intensiv.
Klockan 7.16 upptäckte P att hjärtljuden gick ner och larmade. Barnmorskorna kom springande och sa åt mig att jag var tvungen att lägga mig i sängen så de kunde undersöka mig. Jag hade så ont så jag trodde inte jag skulle klara av att komma upp i sängen men med lite hjälp så gick det. Då hör jag hur ena barnmorskan säger "Oj, nu kommer det bebis!" och sa åt mig att krysta. Några minuter senare, kl 7.20, var hon ute! 3545 gram och 50 cm lång.
Jag hände knappt med, fattade inte riktigt vad som hände. Jag hade gått från att vara öppen 6 cm kl halv sju till att krysta ut henne 50 minuter senare, hur hade det gått till?! Jag fattade inte att det var krystvärkar jag hade, trodde inte att det kunde gå så fort. Hade jag vetat det hade jag kanske inte haft lika mycket panik som jag hade, då hade jag ju vetat att det inte var så långt kvar. Nu såg jag framför mig att jag hade flera timmars jobb, först öppna mig fyra cm och sen krysta på det. Det vet jag inte riktigt hur jag hade orkat med, men man orkar ju mer än vad man tror...
Alva skrek inte när hon kom ut och var lite medtagen så de sprang iväg med henne. P följde efter. Precis det jag var rädd för hände, att de var tvungna att gå iväg med henne. Trots det blev jag inte så orolig, det kändes på stämningen i rummet att det inte alls var samma sak som med Rasmus. Jag fick snabbt en uppdatering om att hon hade skrikit och att allt var bra, och det dröjde inte länge förrän P kom tillbaka till rummet med henne så jag fick hålla henne. Vår lilla Alva var äntligen här!
Eftersom det gick så fort på slutet så var barnmorskan lite orolig för att jag hade spruckit mycket men undersökningen visade att allt såg fint ut. Jätteskönt! Vi var kvar på förlossningen några timmar, åt våra smörgåsar och sen bar det av till bb där vi var kvar tre nätter i väntan på att amningen skulle funka och mitt blodtryck skulle gå ner. Alva fick en släng av gulsot också, men vi slapp bli inlagda för det då värdena låg under gränsen.
Tiden efter förlossningen har varit ganska kaotisk. Det är mycket jobb med två småbarn och jag har nog åkt på en lätt förlossningsdepression. Alva vill konstant vara nära och det är svårt när man har en liten 15-månaders hemma också. Första veckan var hon klistrad vid mitt bröst hela tiden, det var amning dygnet runt och hon var aldrig nöjd. Hon sov bara om det var på mig så jag var fastkedjad i soffan både dag och natt. Hon gick ner en del i vikt och förklaringen kom när jag pumpade, jag hade precis som med .Rasmus knappt någon mjölk. Vi började ge ersättning och hon blev mätt och glad och kunde till och med sova lite själv, inte bara på mig. Vi kombinerade amning och flaska och det gick faktiskt riktigt bra. Dock har mitt blodtryck fortfarande inte gått ner efter förlossningen och den amningsvänliga medicinen jag äter hjälper inte, så det i kombination med min dåliga mjölkproduktion har gjorde att jag valde att sluta amma. Är nu inne på tredje dagen utan amning och har en lättare mjölkstockning, men den är på bättringsvägen. Känns lite trist att det inte funkade med amning den här gången heller, men bättre att ha delammat i en månad än inget alls känner jag.
Nu håller vi på och landar lite i att vara fyra i familjen. Hittills har det, kaoset till trots, ändå varit smekmånad då P har varit ledig hela mars, men på måndag börjar han jobba igen och då börjar allvaret... har lite ångest för det, men hoppas att det ska gå bra...
Summa sumarum kan man i alla fall säga att denna förlossning var helt annorlunda från den förra, och en mycket mer positiv upplevelse. Känner mig väldigt lättad över att allt gick så bra och det är skönt att ha Alva på utsidan av magen istället för insidan! ;-)
fredag 23 mars 2012
Snart så...
Livet som tvåbarnsmamma är ganska kaotiskt, och därför har det dröjt med förlossningsberättelse. Sitter och knåpar på den när jag har tid över. Snart kommer den, så håll ut en stund till!
söndag 4 mars 2012
Alva är här!
Den 28 februari kl 7.20 kom hon äntligen, älskade lilla Alva! 3545 gram och 50 cm, en helt perfekt liten varelse! Allt har gått jättebra och vi mår bra allihop. En bild plus förlossningsberättelse kommer så fort vi har fått landa lite till här hemma.
söndag 26 februari 2012
Ingen groda än...
Kontrollen i torsdags gick bra, alla värden var jättebra (även blodtrycket!) och tillväxtultraljudet visade på ca 3600 gram. Lite större än brorsan alltså, men fortfarande normalstor. Gynundersökningen visade att jag inte var så mogen, var bara öppen 2 cm så de ville vänta till efter helgen med igångsättning. Ska dit på kontroll imorgon kl 8.45 igen.
Blev väldigt ledsen när jag åkte därifrån. Funderade på vad jag blev mest ledsen över. Jag vill ju egentligen att det startar naturligt, jag vill ju inte bli igångsatt egentligen och riskera att hamna i samma sits som förra gången. Men ändå blev jag lite besviken över att inte bli igångsatt, vill att den här graviditeten ska vara över nu... men det jag kom fram till var att jag blev mest ledsen över att jag inte hade mognat mer, trots en hel del förvärkar/sammandragningar. Det hade jag inte alls på samma sätt med Rasmus, så jag trodde jag skulle vara mer mogen nu. När jag inte var det så blev jag genast nervös över en repris av förra förlossningen. Vill verkligen inte gå igenom det en gång till...
Idag har jag haft sammandragningar i princip hela dagen, från åtta imorse och fortfarande nu tio timmar senare. De är ganska regelbundna men inte så starka, så jag vill inte uppgradera dem till värkar än... ;-) Men det känns lovande inför imorgon. Är lite nervös för vad de kommer säga på kontrollen, men hoppas det har hänt något... om det inte händer något under natten, men det vågar jag inte hoppas på...
Blev väldigt ledsen när jag åkte därifrån. Funderade på vad jag blev mest ledsen över. Jag vill ju egentligen att det startar naturligt, jag vill ju inte bli igångsatt egentligen och riskera att hamna i samma sits som förra gången. Men ändå blev jag lite besviken över att inte bli igångsatt, vill att den här graviditeten ska vara över nu... men det jag kom fram till var att jag blev mest ledsen över att jag inte hade mognat mer, trots en hel del förvärkar/sammandragningar. Det hade jag inte alls på samma sätt med Rasmus, så jag trodde jag skulle vara mer mogen nu. När jag inte var det så blev jag genast nervös över en repris av förra förlossningen. Vill verkligen inte gå igenom det en gång till...
Idag har jag haft sammandragningar i princip hela dagen, från åtta imorse och fortfarande nu tio timmar senare. De är ganska regelbundna men inte så starka, så jag vill inte uppgradera dem till värkar än... ;-) Men det känns lovande inför imorgon. Är lite nervös för vad de kommer säga på kontrollen, men hoppas det har hänt något... om det inte händer något under natten, men det vågar jag inte hoppas på...
torsdag 23 februari 2012
Vickan hann före...
Nope, ingen bebis än... Kontrollen i måndags gick bra, blodtrycket låg på 160/85 vilket fortfarande är på gränsen, men det var ingen äggvita i urinen och blodproverna såg bra ut så jag blev hemskickad med ny tid idag torsdag. Så får vi se hur läget ser ut idag. Ska åka dit om en timme ungefär. Känns lite nervöst, jag både vill och inte vill bli igångsatt. Är så trött på magen nu, kan knappt röra mig. Och igår gjorde lillan mig ganska orolig då hon var jättelugn hela dagen. Hon svarade med lite buffar när jag buffade på henne, men hon är ju vanligtvis jättevild i magen så det kändes lite nervöst att det var så lugnt. Men det tog hon igen inatt och idag, nu har det varit full rulle igen! Hon var nog bara lite trött...
Grattis Victoria och Daniel till er lilla prinsessa, hoppas jag får träffa min prinsessa snart jag med!
Grattis Victoria och Daniel till er lilla prinsessa, hoppas jag får träffa min prinsessa snart jag med!
lördag 18 februari 2012
förlossningen tre dagar i rad...
Ja, så har de senaste dagarna sett ut! Fast det är inte riktigt så illa som det låter...
I torsdags var jag iväg på kontroll för att mäta ctg, lämna urinprov och mäta blodtryck. Ctg-kurvan var fin men tog lite tid att få till då lilla grodan tyckte det var skönare att sova än att stöka runt i magen. Efter lite buffande på henne vaknade hon till och kurvan blev godkänd. Det blev däremot inte blodtryck och urinprov. Blodtrycket var 160/85 och urinprovet visade på lite äggvita i urinen (+1). Jag har dessutom svullnat upp lite i ansiktet de senaste dagarna så läkarna valde att gå vidare med blodprov. Jag fick inte åka hem i väntan på svar och eftersom mitt blodsocker började sjunka fick jag gå över till förlossningen för att käka en macka och dricka lite saft. Efter en stunds väntan fick jag höra att proverna såg bra ut så då fick jag åka hem, men fick en tid morgonen efter för ytterligare kontroll.
Igår åkte jag alltså iväg igen och fick göra om hela proceduren. Även denna gång tog ctg sin lilla tid eftersom grodan hellre ville sova. Personalen blev lite stressad eftersom de skulle stänga avdelningen och gå iväg på en disputation, så vi knuffade och buffade på magen tills grodan vaknade och rörde sig som hon skulle. Blodtrycket låg kvar på i princip samma, 165/85, men urinprovet visade på +2 så det var en ökning av äggvitan. Jag fick därför lämna blodprover igen, men fick gå över till förlossningen och göra det så att de kunde stänga avdelningen. Fick även med mig blodtrycksmedicin att ta morgon och kväll samt en plastdunk som jag skulle kissa i det närmaste dygnet. Sedan fick jag åka hem i väntan på resultatet av blodproverna. Några timmar senare ringde läkaren och sa att jag hade lite förhöjda levervärden men att det såg okej ut annars så jag fick en tid idag kl 10 för ytterligare kontroll.
Eftersom specialistmödravården är stängd på helgerna så fick jag gå till... ja gissa, förlossningen såklart! Jag tog med mig urinprov (som jag hade tappat upp i små rör, slapp ta med mig hela dunken till sjukhuset...) och åkte dit imorse och fick gå in på ett av rummen för att mäta ctg. Jag såg direkt att det var samma rum som jag var i när jag födde Rasmus. Kändes helt surrealistiskt att hamna där igen... Barnmorskan vägde mig, tog tempen, mätte blodtryck och tog blodprover innan hon kopplade upp mig för att mäta ctg. Jag hade ingen feber, blodtrycket hade ökat till 155/90, men urinprovet hade minskat till +1 igen, så det såg bra ut. Även denna gång var det svårt att få till en bra kurva på ctg, men nu berodde det på att det var sån full aktivitet i magen att apparaten hela tiden tappade kontakten. Grodan levde verkligen rövare där inne! Till slut, efter typ en timme, var det dock klart och då hade jag nästan somnat där i sängen... Efter en låååång väntan kom läkaren in och sa att blodproverna var helt normala och att jag kunde åka hem. Nästa kontroll är på måndag igen.
En riktig följetong, vi får se hur det slutar... Jag gissar dock att det rör sig om max en vecka innan grodan är här!
I torsdags var jag iväg på kontroll för att mäta ctg, lämna urinprov och mäta blodtryck. Ctg-kurvan var fin men tog lite tid att få till då lilla grodan tyckte det var skönare att sova än att stöka runt i magen. Efter lite buffande på henne vaknade hon till och kurvan blev godkänd. Det blev däremot inte blodtryck och urinprov. Blodtrycket var 160/85 och urinprovet visade på lite äggvita i urinen (+1). Jag har dessutom svullnat upp lite i ansiktet de senaste dagarna så läkarna valde att gå vidare med blodprov. Jag fick inte åka hem i väntan på svar och eftersom mitt blodsocker började sjunka fick jag gå över till förlossningen för att käka en macka och dricka lite saft. Efter en stunds väntan fick jag höra att proverna såg bra ut så då fick jag åka hem, men fick en tid morgonen efter för ytterligare kontroll.
Igår åkte jag alltså iväg igen och fick göra om hela proceduren. Även denna gång tog ctg sin lilla tid eftersom grodan hellre ville sova. Personalen blev lite stressad eftersom de skulle stänga avdelningen och gå iväg på en disputation, så vi knuffade och buffade på magen tills grodan vaknade och rörde sig som hon skulle. Blodtrycket låg kvar på i princip samma, 165/85, men urinprovet visade på +2 så det var en ökning av äggvitan. Jag fick därför lämna blodprover igen, men fick gå över till förlossningen och göra det så att de kunde stänga avdelningen. Fick även med mig blodtrycksmedicin att ta morgon och kväll samt en plastdunk som jag skulle kissa i det närmaste dygnet. Sedan fick jag åka hem i väntan på resultatet av blodproverna. Några timmar senare ringde läkaren och sa att jag hade lite förhöjda levervärden men att det såg okej ut annars så jag fick en tid idag kl 10 för ytterligare kontroll.
Eftersom specialistmödravården är stängd på helgerna så fick jag gå till... ja gissa, förlossningen såklart! Jag tog med mig urinprov (som jag hade tappat upp i små rör, slapp ta med mig hela dunken till sjukhuset...) och åkte dit imorse och fick gå in på ett av rummen för att mäta ctg. Jag såg direkt att det var samma rum som jag var i när jag födde Rasmus. Kändes helt surrealistiskt att hamna där igen... Barnmorskan vägde mig, tog tempen, mätte blodtryck och tog blodprover innan hon kopplade upp mig för att mäta ctg. Jag hade ingen feber, blodtrycket hade ökat till 155/90, men urinprovet hade minskat till +1 igen, så det såg bra ut. Även denna gång var det svårt att få till en bra kurva på ctg, men nu berodde det på att det var sån full aktivitet i magen att apparaten hela tiden tappade kontakten. Grodan levde verkligen rövare där inne! Till slut, efter typ en timme, var det dock klart och då hade jag nästan somnat där i sängen... Efter en låååång väntan kom läkaren in och sa att blodproverna var helt normala och att jag kunde åka hem. Nästa kontroll är på måndag igen.
En riktig följetong, vi får se hur det slutar... Jag gissar dock att det rör sig om max en vecka innan grodan är här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)