lördag 21 april 2012

Tvåbarnskaoset

Ja, det märks att man helt plötsligt har två barn. Ingenting jag har planerat hinns med känns det som. Städa har väl aldrig varit min starka sida, men med en 16-månaders och en 7.veckors känns det helt omöjligt... först ska man ha tiden att försöka plocka undan, och när man väl gör det så tycker Rasmus att det här var ju en rolig lek och drar fram allt igen... det ser ut som en tornado har dragit fram i vardagsrummet. För att inte tala om köket. Rasmus äter gärna själv, men vägrar ha haklapp och maten ska ju såklart ätas med fingrarna. Sen är det väldigt kul att slänga mat på golvet också. Säger man till honom skrattar han bara och fortsätter slänga maten. Suck.

Som tur är så är han ändå väldigt snäll, om än gnällig. Och han är väldigt förtjust i sin lillasyster och vill gärna hjälpa till att ge henne flaskan eller nappen. Just att stoppa i nappen i syrrans mun är väldigt kul, och när han väl har fått in den måste han ju ta ut den igen för att pröva en gång till, till syrrans stora förtret. Jaja... ;-)

Alva är ganska lugn och snäll hon också, men ganska bökig på nätterna. Även om hon sover kan hon låta massor, grymta och stöna och ha sig så att jag inte kan sova. Inatt somnade hon vid elva, vaknade vid halv två och sen somnade hon om igen först efter tre timmar. Sen låg hon och stönade och stånkade resten av natten, tills vi gick upp vid sju. Jättekul. Not. Inte så mycket sömn för mamma då...

Det har varit en ganska tuff omställning att gå från ett till två barn. Egentligen inte tuffare än vad jag hade trott, eftersom jag var förberedd på att det skulle bli väldigt jobbigt. Men jag var nog inte förberedd på hur sömnbristen skulle påverka mig. Känns som om man går omkring i en dimma, jag glömmer bort saker och har väldigt kort stubin, blir både arg och ledsen väldigt lätt. De första veckorna kändes det även svårt att knyta an till Alva. Jag var så trött och hon var så krävande, precis som små nyfödda är som bara vill äta och sova. Jag kände att jag ibland inte ens tyckte om henne och jag tyckte till och med hon var ful. Hon var ju bara grinig hela tiden, så fort hon var vaken så skrek hon. Hon hade tre lägen i princip; sova, skrika, äta. Hon var aldrig bara tyst och nöjd kändes det som. Det var jättejobbigt att ha såna tankar och känslor, det blev som en ond spiral och jag mådde bara sämre. Jag fick panik över att P snart skulle tillbaka till jobbet, ville inte vara hemma själv med barnen. Till slut brast det och jag kontaktade barnmorskan och berättade att jag trodde jag hade fått en förlossningsdepression. Jag bokade samtal till kurator och blev erbjuden sjukskrivning så att P kunde vara hemma lite till.

Men någonstans där vände det. När jag väl erkände för mig själv att jag faktiskt mådde ganska dåligt så var det som en stor lättnad på något sätt. Jag avböjde sjukskrivning och tänkte att jag försöker i alla fall, så får vi se hur det går. I värsta fall får jag väl sjukskriva mig helt enkelt. Men första veckan själv med barnen gick över förväntan, och sakta började jag må bättre. Nu mår jag riktigt bra, även om sömnbristen är ganska jobbig till och från. Mina känslor för Alva har förändrats och nu tycker jag att hon är jättesöt, precis som sin bror. Hon har ju även blivit lite äldre och nu får jag ett helt annat utbyte av henne. Hon har börjat le och kan ligga ganska länge på en filt och studera omgivningen och bara vara nöjd, till skillnad mot förut.

Jag hade nog tur, tror jag. Många som mår dåligt efter förlossningen faller djupt ner och det tar lång tid att komma tillbaka. Jag mår nog inte hundraprocentigt än, det kommer nog dröja tills jag får sova lite bättre. Men det känns mycket bättre nu, och det är skönt. Det är jobbigt att ha såna känslor för sina egna barn, och jag kommer fortsätta träffa kuratorn några gånger till och bearbeta allt, men det känns i alla fall mycket bättre nu och det är jag glad för.

Inatt tar P barnen så jag ska passa på och lägga mig nu så jag får ordentligt med sömn. Ta hand om er!

4 kommentarer:

SOPHIA... sa...

Skönt att du kan skriva så öppet om dina tankar. Jag kände liknande när Miléa föddes. F som var 14 månader krävde sitt och sov inte på dagtid och M som hade kolik och bara skrek och skrek. Emellanåt kände jag bara hat mot denna lilla oskyldiga människa. Skönt att det verkar bli bättre

mammaTEA sa...

Skönt att du så snabbt insåg och erkände vad som var fel.

Sömnbristen är det som skrämmer mig mest med att bli tvåbarnsmamma.

Milla sa...

Du kan kontakta Johanna som gör halsbanden på hennes blogg: johannasfamilj.blogspot.com

:)

mammaTEA sa...

sv;
Det är tur att det är en övergående period! Tack för tipsen.