Grubbleri grubblera...

Dagarna bara springer iväg, nu har maken endast en vecka kvar av sin semester... fast eftersom han är ledig även måndagen så har han ju faktiskt 1,5 vecka kvar, positivt tänkande här!

Måndagen den 22 augusti är det även dags för KUB. Ser fram emot det samtidigt som jag är lite nervös. Vi fick ju ett friskt barn förra gången, hoppas verkligen vi får det den här gången också...

Jag känner inte direkt av graviditeten. Jag har fått lite mage men det skulle lika gärna kunna vara bebismagen som är kvar från förra graviditeten. Det enda som jag märker av är att jag är lite tröttare än vanligt, och en liten blä-känsla vissa kvällar. Inget direkt illamående, men som sagt, en blä-känsla, det är nog bästa sättet att beskriva det! ;-)

Går fortfarande och grubblar lite på framtiden, med jobb och så. Nu blev ju framtiden lite annorlunda i och med denna lite oväntade men högst välkomna graviditet, men ändå ligger tankarna kvar på vad jag vill jobba med. Jag vet ju att jag inte vill vara kvar på mitt nuvarande jobb på sikt, inte den tjänsten i alla fall. Kan däremot tänka mig andra tjänster, beroende på vad som dyker upp. Men apropå dyka upp så fick jag ett oväntat samtal igår, ett tillfälle dök upp helt enkelt. Det var en rekryterare som hade hittat min profil i deras databas och hon ville att jag skulle söka en tjänst och eventuellt komma på intervju nästa vecka när de var i stan. Det är en tjänst som jag har sett legat ute men tänkt dels att tajmingen inte var riktigt rätt och dels att det kanske inte var helt rätt tjänst för mig. Det vet jag fortfarande inte om det är, men efter att hon berättade mer om tjänsten så blev jag intresserad. Det kommer innebära liknande arbetsuppgifter som idag, men jag kommer slippa flera av de jobbiga momenten som gör att jag vill byta tjänst. Däremot kommer jag få större ansvar, vilket känns både utmanande och skrämmande. Rekryteraren sa att hon gärna vill att jag söker tjänsten och kommer på intervju, och om jag inte har sökt tjänsten nästa vecka så kommer hon ringa mig igen. Det låter ju helt klart som att de är intresserade i alla fall!

Men, och det är ju ett stort men, jag nämnde ingenting om min graviditet. Frågan är hur de kommer att se på det? Det är ett stort och välkänt företag så förhoppningsvis sköter de det snyggt, men det handlar å andra sidan om en bransch där jag förstår att detta kan bli ett problem. Jag har i alla fall bestämt mig för att söka tjänsten och hoppas på att allt går bra, sedan kommer jag berätta om graviditeten om eller när jag blir erbjuden tjänsten. Jag vill inte skriva på några papper utan att lägga alla kort på bordet, jag vill ju inte få en provanställning och sedan bli uppsagd med en gång... Jag är för trygghetssökande för det, jag skulle bli alldeles för nervös. Som det ser ut nu så kommer jag bara hinna jobba max 4 månader på jobbet (oavsett om det blir det gamla eller ett nytt) innan det är dags att gå hem igen. Jag är ju beräknad i början på mars, och rekryteringen blir förhoppningsvis klar nu under augusti. Sedan har jag två månaders uppsägningstid, något som visserligen kanske kan diskuteras med min chef eftersom jag ändå är mammaledig för tillfället. Men oavsett så lär nog min man behöva ge 2 månaders varsel till sin chef om han ska gå hem på pappaledighet, så då är vi i samma båt ändå. Det skulle i så fall innebära att jag kan börja jobba tidigast 1 november, och då har jag november, december, januari och förhoppningsvis hela februari kvar innan det är dags. Sen vet man ju inte hur jag kommer må heller, bara för att jag mår bra nu och mådde bra förra graviditeten, vet vi ju inte hur jag kommer må i slutet av denna graviditet.

Hmm, som ni kanske märker så snurrar tankarna rätt rejält här... Hur skulle ni tänka om ni var i samma situation? Jag vet att rent arbetsrättsmässigt så ska inte min graviditet hindra att jag får ett nytt jobb, men jag vet ju att verkligheten kan se lite annorlunda ut...

Inskrivning

Imorse var jag på inskrivning på vårdcentralen. Barnmorskan är själv just nu (de är tre i vanliga fall) så vi hade lite ont om tid, hon hade klämt in mig där hon kunde i princip. Vi pratade lite om mina tankar kring graviditeten, min föregående förlossning och hur jag kände inför att föda igen och lite annat smått och gott. Hon frågade hur det hade gått med amningen och jag berättade att det inte hade funkat alls men att jag ville försöka igen med nästa barn. Däremot kommer jag inte stånga mig blodig för att få det att funka. Hon tyckte det var en bra inställning att ta det som det kommer, det var dumt att lägga för mycket press på sig själv tyckte hon. Jag gillar henne redan! =)

Jag blev tappad på blod, hela fem rör blev det! Alla mina värden såg bra ut förutom blodsockret, men det var ju väntat och jag skulle ju till specialistmödravården senare på eftermiddagen. Mitt blodtryck låg på 130/75, järnvärdet låg på 135 (allt över 115 var tydligen bra, så guldstjärna till mig! ;-)) och urinprovet såg också bra ut. Vikten kommenterade hon också som något positivt, eftersom jag väger några kilo mindre nu än när jag var gravid i samma vecka med Rasmus. Skönt att få några positiva kommentarer kring det, eftersom jag vet att jag väger för mycket...

På eftermiddagen var det som sagt dags för en tur till specialistmödravården igen, men innan dess tog jag en lunch med fina J på stan, mycket trevligt! =) Fick vänta en bra stund på smvc, det var mycket folk där idag... När det var min tur så tyckte de att det såg ganska bra ut, men att jag skulle justera insulinet lite grann, vilket var väntat. Jag fick även byta vecka (går ju dit varannan vecka) för att "grupperna" skulle fördelas lite bättre, men eftersom mina värden såg okej ut så behövde jag inte komma tillbaka förrän om tre veckor igen. Mycket trevligt, det innebar en sak mindre som är bokad under resten av makens semester! =) Skönt att få "ledigt", det blir ju ändå en stund man är där...

Imorgon tänkte jag om jag skulle ringa till Fertilitetsenheten och berätta att jag inte behövde deras hjälp den här gången... =) Känns så skumt. Jag har tänkt en del på det där. Jag har fortfarande inte fattat att jag är gravid igen, och jag tror att det delvis beror på sättet jag blev gravid på. Jag vet ju att de allra flesta blir gravida av egen ägglossning, men eftersom jag blev gravid efter hormonbehandling förra gången så känns det "fel" att bli gravid utan hjälp. Eller inte fel, men jag tror ni förstår vad jag menar. Det känns overkligt helt enkelt. Tänkte även på det här med min förra förlossning. Jag blev ju igångsatt, fick en väldigt utdragen förlossning och komplikationer uppstod med Rasmus så vi fick tillbringa en vecka på neonatal. Det var skitjobbigt, men det är ju den verklighet som jag känner till. Jag vill självklart inte uppleva samma sak igen, men samtidigt skulle det kännas mysko om min förlossning startade av sig själv och allting flöt på bra, utan komplikationer. Det är ju så jag vill ha det såklart, men det känns som "nåt som inte händer mig". Jag måste vara knäpp... ;-)

Semester

Maken har semester så det blir inte så mycket uppdaterat just nu då vi är på resande fot. Jag har märkt att jag är lite tröttare den här graviditeten och att jag har mått lite illa på kvällarna, det gjorde jag inte med Rasmus. Dessutom verkar mitt blodsocker väldigt oförutsägbart, trots att jag insulinbehandlar nu. Har redan höjt insulindoserna på eget bevåg, får se vad de säger när jag ska dit på kontroll på torsdag... men trots detta så ligger jag fortfarande väldigt högt till och från. Känns sådär.

Men vad fort man kommer in i sprutandet igen känner jag... var ju visserligen bara 8 månader sen sist, men nu känns det som om jag aldrig gjort annat! ;-)

Nä, nu ska lillkillen få lite mat, och sen ska vi ut på dagsutflykt! =) Kanske till och med blir ett dopp i sjön i eftermiddag, tog ju årets första dopp igår... Bättre sent än aldrig! ;-)

Uppdateringar om den senaste veckan...

Det har hänt lite saker den senaste veckan, det tydligaste tecknet på det ser ni kanske här till höger... *vink vink* Har skrivit några blogginlägg i smyg som jag lagt publicerat nu, de finns att läsa här nedan! =)

Ringt barnmorskan

På specialistmödravården ville de att jag skulle skriva in mig så fort som möjligt så jag ringde idag för att boka tid för inskrivning. Barnmorskan som jobbade (inte min ordinarie) sa att hon var själv i två veckor och inte hade några tider, men hon lyckades klämma in mig den 4 augusti kl 8.15. Skönt att ha en tid bokad.

Idag har jag gått 8 fulla veckor och är alltså i vecka 9. Jisses....

Vi tänkte berätta för närmaste släkt och vänner redan nu, men om det är någon som läser här som känner mig på Facebook så är jag tacksam om ni inte skriver något om det där, då vi vill vara hemliga ett tag till...

Crazy days...

Ojojoj, vilka dagar det har varit!

Den senaste tiden har jag känt vissa symtom som jag inte riktigt velat kännas vid utan förnekat in i det sista. Jag har varit lite trög i magen, jag har fått akuta hungerattacker, varit känslig för dofter och kanske lite, lite tröttare än vanligt. Mitt blodsocker har också varit lite svajigt. Maken har sagt vid flera tillfällen att han tror jag är gravid, men jag har bara viftat bort det. Vi var ju på ultraljud i juni och då såg det ju ut som vanligt! Så det kändes inte som om det var möjligt.

I tisdags när jag blev sjuk gick jag och la mig ganska tidigt för att få en god natts sömn. En timme senare kände jag hur pulsen bara dunkade och ville kolla blodsockret, så jag bad maken hämta min mätare. Mitt blodsocker landade på 12 någonting, så det var inte så konstigt att jag kände som jag gjorde. P tyckte att det kanske var dags att jag tog ett graviditetstest, och jag hade faktiskt bara minutrarna innan tänkt samma sak. Eftersom jag vet att det är bäst att testa med morgonurin så beslöt jag mig för att göra det nästa dag.

Hela natten sov jag dåligt, jag började gå igenom alla mina symtom och började inse att det faktiskt kanske var så att jag var gravid. Eftersom jag är den jag är så började jag genast grubbla på hur vi skulle lägga upp allting, skulle jag gå tillbaka tidigare till jobbet nu så P kan vara hemma lite med Rasmus, eller hur ska vi göra? Sen blev jag arg på mig själv som antog att jag var gravid, jag ville ju inte bli besviken om jag testade minus.

Jag hade ställt klockan på åtta för att ringa och avbeställa tiden för fasteprovet, så jag vaknade då och ringde dem, sen somnade jag om igen. Halv tio gick jag upp och gick på toaletten. Kissade i en mugg, stoppade i testet i 5 sekunder och TJOFF! så var det ett stort plus på stickan! What?! Det var liksom ingen tvekan där inte, visst var jag gravid!

Jag var helt chockad, det trodde jag verkligen inte. En förutsättning för att bli gravid är ju ägglossning, och det trodde jag ju inte att jag hade! Eftersom senaste mens jag hade var i april så hade vi ingen aning om hur långt gången jag var, så P åkte iväg och köpte ett test med veckoindikator. Här ser ni resultatet:


3+, det skulle betyda att jag är i vecka 5 eller mer. Jag ringde diabetessköterskan och förklarade läget, hon gratulerade och sa att då är det ju specialistmödravården jag ska till och inte henne. Hon pratade med barnmorskan som ringde upp mig och fixade en tid för ultraljud dagen efter.

Så igår var vi iväg till specialistmödravården. Jag skulle få göra ett vanligt ultraljud och blev lite förvånad, jag måste ju ändå vara tidigt gravid så då kan man väl inte se något via magen, då måste man väl göra ett vaginalt ultraljud? Men nej då, direkt hon satte staven på magen så såg jag det, en mörk fläck med något i sig.


Barnmorskan zoomade in och vi fick se det lilla hjärtat slå. Herregud, jag är gravid!!! Och sen kom nästa chock, enligt barnmorskans beräkning var jag i vecka 7+6, dvs idag har jag gått in i vecka 9! Jisses! Jag var helt omtumlad och visste inte riktigt vad jag skulle tro. Beräknat datum för förlossning är 2 mars, så det blir ganska exakt 15 månader emellan Rasmus och hans syskon. Ojojoj... Nog för att vi hade tänkt börja försöka snart, men jag hade ju trott att det skulle ta några försök. Istället blev jag spontant gravid utan behandling, helt otroligt! Vi har ju kört utan skydd för vi tänkte att blir det så blir det, chansen är ju ändå inte så stor. Men det blev! =)

Nästa steg var att kolla Hba1c och träffa diabetesläkare. Mitt Hba1c hade faktiskt sjunkit till 5,3 så det kändes ju jättebra, men jag ligger högt i mina blodsockervärden så jag fick börja med insulin direkt. Så nu är jag igång med sprutor och allt sånt igen. Det känns helt galet, hur gick det här till?

Jag är gravid, helt spontant utan behandling. Rasmus ska få ett syskon! Det kommer nog ta ett tag att smälta...

Kors i taket!

Diabetessköterskan ringde redan i måndags, första dagen tillbaka från semestern! Hon ifrågasatte starkt att jag skulle göra en till glukosbelastning eftersom jag redan hade så höga värden på den första. Tack, det är ju precis det jag har sagt hela tiden! Hon ville att jag skulle komma in på onsdagen, dvs idag, och lämna ett fasteprov och sen ta ett Hba1c så vi såg hur allt låg till. Åh, så skönt att äntligen få prata med en vettig människa! =)

Så imorse skulle jag alltså åkt iväg och tagit lite prover, men igår kväll fick jag huvudvärk och hög feber så det blev inget med det... Lite trist, men jag får åka dit nästa vecka istället. Något annat som är trist är att jag hade en hel grupp med andra mammor + tillhörande bebisar hemma hos mig igår, så jag hoppas verkligen inte att någon av dem blir smittade, det vore ju inte alls kul. =( Men peppar peppar, idag mår jag ganska bra och jag blev feberfri redan imorse, så det verkar ju inte ha varit något allvarligt i alla fall. Skönt det!

En riktig följetong...

Självklart missade jag telefontiden på specialistmödravården och fick ringa igår istället. När jag väl kom fram så var det kalla handen där, de tar bara emot gravida och hänvisade mig till vårdcentralen. Där var telefontiderna så klart slut så jag fick ringa idag istället. Och på vårdcentralen säger man bara att diabetespersonalen har semester så jag får vänta tills de är tillbaka. Tydligen har de bara semester i en vecka till så det är ju bra, problemet är ju att jag fattar ju att jag inte kommer få tid direkt i alla fall, det vet man ju hur det brukar se ut när man kommer tillbaka från semestern, allt ligger ju på hög då... och jag vill inte vänta en månad till på att ta ett ynka litet prov! Vill ju egentligen bara mäta Hba1c så jag vet hur mitt långtidsvärde ligger nu, så jag vet om det ser okej ut. Sköterskan på vårdcentralen sa att de inte vill göra ett test eftersom de inte kan förhålla sig till resultatet. Om jag ligger för högt måste de ju göra något åt det, och det kan de inte eftersom diabetespersonalen är på semester. Jag försökte få fram att JAG kan förhålla mig till resultatet, om det är för högt så vet jag att det inte är läge att påbörja syskonförsök, men det funkade inte riktigt så sa hon. Blir så frustrerad! =( Gjorde ju första glukosbelastningen för snart 1,5 månad sedan, och ännu har inget hänt, ingen behandling eller plan för framtiden. Jag vet att det är semestertider nu men tycker ändå att det är riktigt dåligt...

Något annat som är väldigt dåligt är också det här med att få tag på rätt folk. Ringde ju som sagt barnmorskan i onsdags, och fick en telefontid då jag skulle bli uppringd. Blev uppringd halv tolv, och hon hänvisade mig vidare till specialistmödravården. Jag frågade om det var någon speciell telefontid dit men det var bara att ringa sa hon. Ringde kl 13 eftersom jag tänkte att de öppnar efter lunch då, men se då var telefontiden 10.30-12.00 så den hade jag missat. Ringde 10.30 på torsdagen, upptaget. Ringde och ringde och ringde och kom fram kvart över elva. Fick höra att de bara tar emot gravida, och att jag skulle vända mig till vårdcentralen. Ringde dit, telefontiderna för dagen var slut. Ringde imorse och fick en tid 09.15. Blev uppringd av en sköterska som var så färsk att hon fortfarande gick sin introduktion (berättade hon själv), så hon visste ingenting och fick dubbelkolla allt med sin chef. Totalt tre samtal blev det med henne idag, som ändå slutade med att jag får vänta på att diabetessköterskan kommer tillbaka från semestern. Allt detta hade ju varit trevligt att få avklarat redan på onsdagen när jag ringde första samtalet, men det är svenska sjukvården i ett nötskal...

Pratat med barnmorskan

Nu har barnmorskan ringt upp och hon tyckte jag skulle prata med specialistmödravården direkt... så jag får väl slå en signal dit när de öppnar igen efter lunch. Jag frågade lite försiktigt när hon har semester så jag får försöka ringa när hon är borta och se om jag kan byta...

Blev inget

Jag hamnade på 8.8 i fastevärde och fick inte göra glukosbelastningen, det skulle bli för jobbigt för min kropp om jag förstod dem rätt. Däremot ska jag göra den igen när jag har ett lägre fastevärde? Jaha? Förstår ingenting, har jag diabetes så borde inte fastevärdet gå ner, och jag kan inte springa där i tid och otid. Man får inte ha barn med sig eftersom man ska sitta blick stilla i 2 timmar, och ska jag då boka in en ny tid, fixa barnvakt (som inte är det lättaste!) och sen inte få göra det igen om jag har för högt värde, hur smidigt är det på en skala? Första läkaren sa att man fick diagnosen efter två fastevärden på över 7.0 och det har jag ju fått nu. Det är klart jag inte vill ha diabetes men nu verkar det ju som att jag har det och då vill jag få hjälp med det istället för att göra dumma tester som ändå inte ger någonting eftersom A) man borde redan ha ställt diagnosen och B) jag får ändå inte göra testet?!

Blir så trött... jag vill ju få hjälp nu och gå på regelbundna kontroller så jag vet hur mitt blodsocker ligger om vi ska försöka bli gravida igen, eftersom det är viktigt att man har blodsockret under kontroll då. Känner mig lite motarbetad... Ringde dock till vårdcentralen idag och bokade telefontid med barnmorska för att förklara läget. Läste nämligen på en sida om diabetes och graviditet att man ska kontakta barnmorskan redan när man planerar att bli gravid just pga det här med blodsocker. Om jag förklarar läget för barnmorskan så kanske jag kan komma in i rullarna lite tidigare. Man kan ju hoppas i alla fall... Hon ska ringa upp vid halv tolv, får se vad hon säger då.

Det där med barnmorska är ju en annan sak... jag antar att jag fortfarande kommer träffa samma barnmorska som jag hade under förra graviditeten. Det känns lite sådär. Egentligen är det inga fel på henne och jag tyckte bra om henne när jag träffade henne första gången, men jag har även träffat de två andra barnmorskorna och tycker det känns bättre med dem. Den som jag har är så "mesig", svårt att förklara på ett annat sätt. När jag var orolig över saker under min förra graviditet (som missfall, min diabetes etc) och försökte prata med henne fick jag ingen direkt respons utan hon la bara huvudet på sned och såg medlidande ut. Det är ju snällt, men samtidigt vill jag ju ha någon jag kan få utbyte av. Vill försöka byta barnmorska men som sagt så är det ju inga direkt fel på henne så hur motiverar man det? Tycker det är svårt... Förhoppningsvis har hon semester nu och jag blir uppringd av någon av de andra två, i så fall kommer jag fråga dem direkt om jag kan byta, annars får jag väl vänta lite och klura på vad jag sak säga... hmm.