Vänner

Vänner... det är något jag har gått och tänkt på en del på sistone. När jag fick min möhippa var alla mina vänner där och jag fick en helt underbar dag, den bästa möhippan jag kunde tänka mig. En helt fantastiskt rolig och underbar dag när jag bara njöt. Det var så härligt att få dela den med alla mina vänner (utom en stackare som var magsjuk och inte kunde vara med).

Det var två år sedan, exakt på dagen faktiskt. Och jag undrar, vad var det som hände? Och sedan börjar jag fundera på hur det var innan.

Med några få undantag (varav några av dem läser den här bloggen) så är det alltid jag som ringer till mina vänner. Det är jag som försöker få till en träff. Om inte jag ringde skulle det rinna ut i sanden. Det gör mig himla ledsen faktiskt. När vi träffas så är allt bra och vi säger att vi borde ses oftare. Men sen förblir telefonen tyst, till dess att jag ringer. Och så börjar det om igen.

Varför är det så? Är det mig det är fel på? Varför kan inte de ta första steget någon gång? Eller är det helt enkelt så att de inte vill vara mina vänner, men inte vågar säga något? Men varför har vi då så trevligt när vi träffas? Jag förstår faktiskt inte. Jag vill tro att det är för att de har familj och andra prioriteringar, vilket jag kan förstå. Men så är det inte. De var så här även innan de fick barn, redan för flera år sedan, långt före min möhippa. Det har fortfarande alltid varit jag som har fått höra av mig.

Vad gör man åt något sånt? Jag vill ju inte sluta höra av mig heller, jag vill ju ha kvar mina vänner. Men varför är det jag som måste kämpa för att hålla vänskapen vid liv? Är inte JAG värd att kämpas för?

Jag blir faktiskt riktigt ledsen av att tänka på det här. Alla tankar kom upp till ytan igen pga en jäkla film. Jag vill se Sex and the City på bio, och har försökt få till en bio-dejt med någon. Men alla andra har redan planer med någon annan. Det är väl inte så jäkla viktigt att se den på bio, men varför är det ingen som gör upp planer med mig? =( Smidig som jag är så skickade jag ett klantigt sms till en kompis som inte alls blev som jag menade, jag var bara ledsen över situationen i sin helhet, inte på kompisen. Jag blir bara så jäkla besviken. Det handlar om mer än bara en film på bio, det handlar om att jag inte känner mig sedd. Är jag osynlig, eller vad är det för fel på mig? Jag förstår verkligen inte.

Är det någon som har något tips för hur jag ska bete mig? Jag vill inte förlora de vänner jag har, men ibland undrar jag om de verkligen är mina vänner, i så fall borde de väl också höra av sig? Jag känner mig mycket förvirrad just nu...

Tack i alla fall H och B för att ni finns i mitt liv och visar mig vad vänskap verkligen handlar om! Jag älskar er, hoppas att ni vet det! Ser fram emot att få träffa er båda den här veckan!