I torsdags var det dags att gå på läkarkontroll igen. Som vanligt fick jag vänta en bra stund innan det blev min tur, trots att jag hade bokat tid, men det är väl som det ska vara antar jag... Suck. Läkarna sa att mina värden låg lite över gränsen så jag skulle få börja med insulin. Det var jag förberedd på så det kändes helt ok. De skickade iväg mig till diabetessköterskan som skulle visa mig hur jag gick tillväga. Det var här problemen började.
Självklart hade jag förstått att jag skulle sticka en spruta i mig, men jag har bara hört en massa prat om en penna så jag såg framför mig att jag satte pennan mot magen och tryckte till, så var det klart. Jag trodde inte jag skulle behöva sen någon nål. Men ack, så jag bedrog mig. Visst var det en penna jag fick, men jag var ju tvungen att sticka in nålen i magen INNAN jag tryckte på knappen. Jag skulle alltså själv sticka en jäkla nål i magen. Det hade jag INTE förstått.
Jag fick en total chock, började hyperventilera och störtgråta och bara skakade. Jag är riktigt rädd för sprutor och det kändes helt omöjligt att behöva sticka en spruta i mig själv 4 gånger per dag! Det tog mig säkert 20 min innan jag hade lugnat ner mig, men till slut vågade jag prova på mig själv. Det var superjobbigt och jag grät fortfarande hela tiden, men när jag väl gick därifrån kändes det liiite bättre.
Träffade en kompis direkt efter och gick en långpromenad med henne och hennes dotter, det fick mig att tänka på annat i alla fall. Väl hemma så var det dock jättejobbigt igen, kände mig jätteensam eftersom maken var bortrest hela veckan, och var riktigt deppig. Satt mest och grät hela kvällen. Inte kul alls. Men men, jag fick i mig insulinet i alla fall, till slut. Somnade helt utmattad och sov faktiskt HELA natten, utan att vakna och gå upp och kissa! Det är bara andra natten sen jag blev gravid, så det var ju skönt att äntligen få sova en hel natt igen! ;-) Nu har det gått några dagar till och nu känns det bättre, men det är fortfarande inte roligt. Men jag antar att man vänjer sig till slut. Mitt blodsocker ser i alla fall mycket bättre ut nu, så inget ont som inte får nåt gott med sig antar jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar