Imorgon blir Rasmus 6 veckor. Vart tog tiden vägen? Hänger inte riktigt med... När man kollar på kort så ser man hur han har växt och hur hans ansikte har förändrats, det är häftigt! Nu har han börjat le lite grann och det är helt underbart! Han har även gått igenom sin första utvecklingsfas och varit grinig i flera dagar, det var mindre underbart... ;-) Först förstod vi inte vad det var, han var grinig mest hela tiden och ingenting hjälpte. Vi gav honom mat, bytte blöja och höll om honom, men han var bara grinig och gnällde åt allt. Jag skrev ett inlägg på familjeliv och frågade vad det kunde bero på och fick till svar att det nog var en utvecklingsfas, och det verkar stämma. Denna tråd på Familjeliv beskriver det ganska bra, om någon vill veta mer! =)
Imorgon börjar mitt liv som ensam föräldraledig eftersom P ska gå tillbaka till jobbet. Vi har haft det väldigt lyxigt som har varit lediga tillsammans så länge (även om sista veckan dock var sjukskrivning för P) och jag börjar bli lite nervös för hur jag ska klara det på egen hand. Jag är ju van vid att ha P i närheten hela tiden. Rasmus har dessutom inte sovit mycket alls på dagtid på sistone, han tar några powernaps på 10-15 minuter och sedan vaknar han igen, och när han är vaken vill han helst bli buren och sitta i knät hela tiden, annars skriker han. Det är det som oroar mig mest, jag vill ju gärna hinna göra lite andra saker och framför allt ta igen sömnen på dagen, men det är svårt när han är vaken... Hoppas att det löser sig och att han sover någon längre stund i alla fall...
Ska försöka uppdatera bloggen lite oftare, men som sagt, när han är vaken hela dagarna blir det svårt att hinna med annat! =)
söndag 16 januari 2011
torsdag 30 december 2010
Förlossningen
Eftersom jag vet att ni är nyfikna och jag ser att jag faktiskt fortfarande har några trogna besökare varje dag så tänkte jag skriva en lite mer kortfattad version av förlossningen, eftersom den långa versionen drar ut på tiden... Får se om jag lägger ut den långa versionen senasre eller om jag behåller den för mig själv. Här är i alla fall i stora drag vad som hände.
Jag blev som sagt var igångsatt på fredag förmiddag, och fick värkar vid lunch. Sedan hände inte så mycket mer. Jag hade värkar var 6-10 minut och fick morfin både fredag och lördag natt för att kunna sova lite. Först på söndag eftermiddag efter att de tagit hål på hinnorna - två gånger - så satte det fart med intensiva värkar. Jag fick EDA men den tog inte så de fick göra om det tre (!) gånger, och även den sista gången blev det fel, bedövningen tog bara på höger sida så jag var bortdomnad i höger lår ner till knät. Infarten för dropp var det också strul med och även den fick göras om tre gånger, dock funkade det tredje gången...
Då jag endast hade lustgasen till hjälp tyckte jag att det var riktigt jobbigt, hade hoppats på att få lindring av EDA. Vid 19-tiden var jag på väg att ge upp för att jag hade så ont, jag grät och ville ha en paus men värkarna kom utan pardon. När krystvärkarna kom fick jag veta att jag bara var öppen 9 cm så det var bara att försöka knipa och stå emot, vilket inte var det lättaste. När jag väl fick krysta var det en stor lättnad. Min kropp var dock helt utmattad efter den långa helgen och mitt under krystarbetet dog mina värkar ut och blev glesare och glesare. Barnmorskan märkte att hjärtljuden blev väldigt oregelbundna och pendlade mellan att vara väldigt höga och väldigt låga, så hon kallade på läkare. Rasmus hade kommit ut till näsan ungefär när han fastnade och mina värkar tog slut. Det hela slutade med att två barnmorskor fick trycka mig på magen medan den tredje fick dra ut Rasmus när jag lyckades få en allra sista värk. När han kom ut andades han inte så de la bara upp honom på magen för att klippa navelsträngen och sedan sprang de iväg med honom. P sprang såklart efter. Kvar låg jag, väldigt förvirrad. Jag kände mig helt tom. Jag frågade barnmorskan när han föddes och hon sa "19 över". "19 över vaddå?" frågade jag eftersom jag hade noll koll på tidsperspektivet pga lustgasen. 19 minuter över 3, fick jag till svar då. Så 03.19 kom han, 3315g och 51 cm lång.
Ett helt team av läkare och sköterskor tog hand om Rasmus för att få igång andningen. De fick intubera honom och först efter 20 min andades han på egen hand. Jag fick se honom lite snabbt innan de sprang iväg med honom till intensivavdelningen, de rullade in honom i en kuvös så jag fick åtminstone titta och känna lite på honom. I två timmar fick jag ligga kvar på förlossningen då jag först skulle sys, sedan äta en macka och dricka saft samt till slut var tvungen att kissa innan jag fick gå därifrån. När jag väl hade lyckats kissa rullade de över mig till Neonatal så jag fick se Rasmus igen. Det var jättejobbigt, han låg uppkopplad med en massa sladdar, slangar och elektroder och såg ut att må jättedåligt. Han skrek inte, men han låg och "boxades" och hade väldigt ryckiga rörelser. Det var helt overkligt. Det var ju inte så här det skulle vara! Vi skulle ju ligga och mysa på BB nu!
Vi fick vara kvar på neonatal i en vecka innan vi fick komma hem på permission, och sedan skrevs vi ut. Under tiden på neonatal tog de en massa prover och tester och allt verkar vara bra, så vi håller tummarna för det. Tiden på neonatal var hemsk. Vi var ju väldigt oroliga för Rasmus, och sedan var "schemat" man följde väldigt jobbigt. Rasmus skulle ha mat var tredje timme och för att han skulle få i sig näring och bli starkare så sondmatades han. Varje sondmatning skulle ta 25-30 min och gjordes före eller samtidigt som jag försökte amma. Efter matning låg han kvar en liten stund hos mig eftersom det var viktigt med hud-mot-hud-kontakt, det är en del av "behandlingen". Matning tog därför oftast runt en timme. Efter det skulle jag pumpa för att få igång bröstmjölksproduktionen. Efter det hade vi ca 1,5 timme till att sova, äta, duscha, gå på toaletten och höra av oss till oroliga anhöriga. Sedan började det om igen med matning, pumpning etc. Var tredje timme dygnet runt. Vi blev sönderstressade efter bara några dagar och min mjölk ville inte komma igång, hur mycket jag än pumpade fick jag bara några ynka ml per gång. Till slut gav vi upp och gick över till att mata med flaska. Det kändes jättejobbigt för mig eftersom jag verkligen ville amma, men jag mådde så himla dåligt psykiskt av pressen så jag orkade inte försöka längre. Mjölken kom igång lite mer sen när vi väl kom hem, men då var det försent, då ville han inte ha bröstet längre. Lite tråkigt, men så kan det tyvärr bli.
Huvudsaken är i alla fall att Rasmus mår bra, och enligt senaste kollen på bvc så växer han precis som han ska, på tre veckor har han gått upp till ståtliga 3810g och 54 cm! =) Kan inte fatta att han är här nu och att jag faktiskt är mamma, det är en helt otrolig känsla. Han är det finaste jag har och jag älskar honom så mycket!
Jag blev som sagt var igångsatt på fredag förmiddag, och fick värkar vid lunch. Sedan hände inte så mycket mer. Jag hade värkar var 6-10 minut och fick morfin både fredag och lördag natt för att kunna sova lite. Först på söndag eftermiddag efter att de tagit hål på hinnorna - två gånger - så satte det fart med intensiva värkar. Jag fick EDA men den tog inte så de fick göra om det tre (!) gånger, och även den sista gången blev det fel, bedövningen tog bara på höger sida så jag var bortdomnad i höger lår ner till knät. Infarten för dropp var det också strul med och även den fick göras om tre gånger, dock funkade det tredje gången...
Då jag endast hade lustgasen till hjälp tyckte jag att det var riktigt jobbigt, hade hoppats på att få lindring av EDA. Vid 19-tiden var jag på väg att ge upp för att jag hade så ont, jag grät och ville ha en paus men värkarna kom utan pardon. När krystvärkarna kom fick jag veta att jag bara var öppen 9 cm så det var bara att försöka knipa och stå emot, vilket inte var det lättaste. När jag väl fick krysta var det en stor lättnad. Min kropp var dock helt utmattad efter den långa helgen och mitt under krystarbetet dog mina värkar ut och blev glesare och glesare. Barnmorskan märkte att hjärtljuden blev väldigt oregelbundna och pendlade mellan att vara väldigt höga och väldigt låga, så hon kallade på läkare. Rasmus hade kommit ut till näsan ungefär när han fastnade och mina värkar tog slut. Det hela slutade med att två barnmorskor fick trycka mig på magen medan den tredje fick dra ut Rasmus när jag lyckades få en allra sista värk. När han kom ut andades han inte så de la bara upp honom på magen för att klippa navelsträngen och sedan sprang de iväg med honom. P sprang såklart efter. Kvar låg jag, väldigt förvirrad. Jag kände mig helt tom. Jag frågade barnmorskan när han föddes och hon sa "19 över". "19 över vaddå?" frågade jag eftersom jag hade noll koll på tidsperspektivet pga lustgasen. 19 minuter över 3, fick jag till svar då. Så 03.19 kom han, 3315g och 51 cm lång.
Ett helt team av läkare och sköterskor tog hand om Rasmus för att få igång andningen. De fick intubera honom och först efter 20 min andades han på egen hand. Jag fick se honom lite snabbt innan de sprang iväg med honom till intensivavdelningen, de rullade in honom i en kuvös så jag fick åtminstone titta och känna lite på honom. I två timmar fick jag ligga kvar på förlossningen då jag först skulle sys, sedan äta en macka och dricka saft samt till slut var tvungen att kissa innan jag fick gå därifrån. När jag väl hade lyckats kissa rullade de över mig till Neonatal så jag fick se Rasmus igen. Det var jättejobbigt, han låg uppkopplad med en massa sladdar, slangar och elektroder och såg ut att må jättedåligt. Han skrek inte, men han låg och "boxades" och hade väldigt ryckiga rörelser. Det var helt overkligt. Det var ju inte så här det skulle vara! Vi skulle ju ligga och mysa på BB nu!
Vi fick vara kvar på neonatal i en vecka innan vi fick komma hem på permission, och sedan skrevs vi ut. Under tiden på neonatal tog de en massa prover och tester och allt verkar vara bra, så vi håller tummarna för det. Tiden på neonatal var hemsk. Vi var ju väldigt oroliga för Rasmus, och sedan var "schemat" man följde väldigt jobbigt. Rasmus skulle ha mat var tredje timme och för att han skulle få i sig näring och bli starkare så sondmatades han. Varje sondmatning skulle ta 25-30 min och gjordes före eller samtidigt som jag försökte amma. Efter matning låg han kvar en liten stund hos mig eftersom det var viktigt med hud-mot-hud-kontakt, det är en del av "behandlingen". Matning tog därför oftast runt en timme. Efter det skulle jag pumpa för att få igång bröstmjölksproduktionen. Efter det hade vi ca 1,5 timme till att sova, äta, duscha, gå på toaletten och höra av oss till oroliga anhöriga. Sedan började det om igen med matning, pumpning etc. Var tredje timme dygnet runt. Vi blev sönderstressade efter bara några dagar och min mjölk ville inte komma igång, hur mycket jag än pumpade fick jag bara några ynka ml per gång. Till slut gav vi upp och gick över till att mata med flaska. Det kändes jättejobbigt för mig eftersom jag verkligen ville amma, men jag mådde så himla dåligt psykiskt av pressen så jag orkade inte försöka längre. Mjölken kom igång lite mer sen när vi väl kom hem, men då var det försent, då ville han inte ha bröstet längre. Lite tråkigt, men så kan det tyvärr bli.
Huvudsaken är i alla fall att Rasmus mår bra, och enligt senaste kollen på bvc så växer han precis som han ska, på tre veckor har han gått upp till ståtliga 3810g och 54 cm! =) Kan inte fatta att han är här nu och att jag faktiskt är mamma, det är en helt otrolig känsla. Han är det finaste jag har och jag älskar honom så mycket!
fredag 24 december 2010
God jul! =)
Tänk om jag hade vetat för ett år sedan att vi skulle fira jul såhär. Massa snö, fin gran, eld i brasan, min familj på besök och det viktigaste av allt, att vi skulle ha Rasmus här! Är så lycklig att jag blir tårögd bara jag tänker på det.
God jul allesammans! Hoppas ni får en underbar jul tillsammans med nära och kära!
God jul allesammans! Hoppas ni får en underbar jul tillsammans med nära och kära!
söndag 19 december 2010
Jag lever!
Jag ville bara höra av mig och berätta att jag lever. Tiden räcker bara inte riktigt till för att blogga just nu. Jag har börjat skriva ner förlossningsberättelsen och vad som hände under Rasmus första vecka i livet, men det tar tid så jag hoppas ni kan ge er till tåls lite till. Vi mår i alla fall bra nu hela familjen och det är så mysigt att få vara just det, en riktig liten familj! Rasmus ligger just nu och sover i pappas famn framför teven, de är så söta ihop! Jag älskar det lilla pyret så fruktansvärt mycket och är så glad att han äntligen är här!
torsdag 9 december 2010
Välkommen, älskade Rasmus!
Måndag 6 december kl 03.19 kom äntligen vår älskade son till världen, 3315g och 51 cm lång. Det var en tuff förlossning och en ännu tuffare start för vår lilla kille, men nu verkar läget stabilt. Återkommer med förlossningeberättelse längre fram när allt har landat, till dess får ni nöja er med en bild på vårt lilla underverk. Välkommen till världen Rasmus! 
söndag 5 december 2010
Igångsatt
Befinner mig sedan i fredags förmiddag på förlossningen. Besked togs om igångsättning men kroppen vill inte riktigt hänga med så det har inte hänt så mycket sen dess. Har gått från att vara öppen 1.5 cm i onsdags till ca 3 igår kväll, men livmodertappen är fortfarande ganska omogen. Så just nu känns det ganska frustrerande, eftersom jag har ganska onda värkar samtidigt som det känns som att inget händer. Har iaf fått morfin i två nätter för att kunna sova, vilket har hjälpt bra. Dock blev jag väldigt illamående igår och spydde upp frukosten, vilket förstås var mindre kul. Så nu har jag precis ätit några skorpor och en banan utan att kliva ur sängen, och hoppas jag får behålla dem. Ska slumra lite till nu och hoppas att nästa undersökning visar på större framsteg och att lilla pyret vill titta ut idag! Håll tummarna för mig!
onsdag 1 december 2010
Det närmar sig...
Idag åkte jag och maken iväg till specialistmödravården för ctg och diabeteskontroll. Till min stora förvåning fick vi komma in på en gång, trots att vi var en kvart tidiga. Vi började med att mäta Hba1c eftersom det tar en stund för det att bli klart. Barnmorskan stack mig rejält i fingret så blodet bara rann, hmm...
Efter det var det dags för ctg. Lilla pyret var dock inte så samarbetsvillig idag... Jag fick ingen "godkänd" ctg-kurva, för det var allt eller inget. Antingen sparkade han hela, hela tiden, eller så var han kolugn. Under tiden kom även barnmorskan in för att mäta Hba1c igen, eftersom maskinen strejkade. Så ett nytt stick i fingret, och likadant den här gången, det bara rann. Kände mig nästan lite misshandlad! ;-) Läkarna tyckte att det drog ut på tiden med ctg så de kom in till mig istället! Så vi hade vårt lilla möte där inne. Jag hade ett Hba1c på 5,2 och de tyckte att mina värden såg bra ut och att det rullade på fint.
Efter en dryg timme så var maskinen fortfarande inte nöjd, men då avbröt vi. De sa att de tyckte att pulsen var lite väl hög, men sa att det var nog för att han bökade omkring så mycket så de sa att det var okej ändå. Skönt det, det började bli lite väl tråkigt. Tur att jag inte var själv i alla fall! Barnmorskan mätte blodtryck (130/85) och tog urinprov, båda såg bra ut. Efter det var det dags för gynundersökning.
Den läkare som skulle göra gynundersökningen var tyvärr den läkare jag tycker sämst om, det var bland annat hon som inte ville skriva läkarintyg inför resan eftersom det var "slöseri med läkartid". Jag tyckte hon var ganska brutal, hon bara körde in handen och grävde runt utan att direkt förklara vad hon gjorde. Det hade säkert gjort ont om någon annan hade gjort det också, men jag spände mig nog extra för att det var just hon. Hon sa att jag nog kunde blöda en del så jag fick en binda och mycket riktigt har jag haft lite blödningar efteråt, samt lite mensvärk som inte gick över förrän efter några timmar. Så kanske satte hon fart på nåt, man kan ju hoppas! =)
Gynundersökningen visade i alla fall att jag var öppen ca 1,5 cm, så jag är inte riktigt på gång än. Jag låg på gränsen sa hon, men utvecklade inte sitt uttalande mer så jag vet inte riktigt vad hon menade med det. Hon sa i alla fall att jag inte var riktigt mogen än så jag ska dit på fredag igen för att göra nytt ctg och ny gynundersökning, och då tar de ställning till om det blir igångsättning på fredag eller nästa vecka. Senast på tisdag blir det i alla fall. Hon sa dock att det lutar åt igångsättning på fredag, så hon tyckte vi skulle ta med oss alla grejer utifall att. Jag fick en tid kl 8.15 så vi har hela dagen på oss.
När vi gick därifrån kom alla känslor över mig och jag började gråta. Känns helt overkligt, jag kanske är mamma redan i helgen! Jisses! Det går knappt att ta in, det är för stort. Hela jag kom i gungning. Jag är glad att jag hade P med mig, det kändes skönt att ha honom där. Vi försöker att ta en dag i taget och inte ta för givet att det blir nu på fredag, men samtidigt vill vi ju vara förberedda så nu är bb-väskan packad och klar och P har förvarnat på jobbet att han är borta åtminstone på fredag morgon, men kanske hela dagen. Och blir det så att barnet kommer i helgen så går han inte tillbaka till jobbet förrän i januari! =)
Som sagt, det är många känslor just nu och jag försöker förstå det ofattbara, att jag ska bli mamma och att vi ska bli en familj! Helt fantastiskt! Hoppas jag kommer kunna sova inatt... =)
Efter det var det dags för ctg. Lilla pyret var dock inte så samarbetsvillig idag... Jag fick ingen "godkänd" ctg-kurva, för det var allt eller inget. Antingen sparkade han hela, hela tiden, eller så var han kolugn. Under tiden kom även barnmorskan in för att mäta Hba1c igen, eftersom maskinen strejkade. Så ett nytt stick i fingret, och likadant den här gången, det bara rann. Kände mig nästan lite misshandlad! ;-) Läkarna tyckte att det drog ut på tiden med ctg så de kom in till mig istället! Så vi hade vårt lilla möte där inne. Jag hade ett Hba1c på 5,2 och de tyckte att mina värden såg bra ut och att det rullade på fint.
Efter en dryg timme så var maskinen fortfarande inte nöjd, men då avbröt vi. De sa att de tyckte att pulsen var lite väl hög, men sa att det var nog för att han bökade omkring så mycket så de sa att det var okej ändå. Skönt det, det började bli lite väl tråkigt. Tur att jag inte var själv i alla fall! Barnmorskan mätte blodtryck (130/85) och tog urinprov, båda såg bra ut. Efter det var det dags för gynundersökning.
Den läkare som skulle göra gynundersökningen var tyvärr den läkare jag tycker sämst om, det var bland annat hon som inte ville skriva läkarintyg inför resan eftersom det var "slöseri med läkartid". Jag tyckte hon var ganska brutal, hon bara körde in handen och grävde runt utan att direkt förklara vad hon gjorde. Det hade säkert gjort ont om någon annan hade gjort det också, men jag spände mig nog extra för att det var just hon. Hon sa att jag nog kunde blöda en del så jag fick en binda och mycket riktigt har jag haft lite blödningar efteråt, samt lite mensvärk som inte gick över förrän efter några timmar. Så kanske satte hon fart på nåt, man kan ju hoppas! =)
Gynundersökningen visade i alla fall att jag var öppen ca 1,5 cm, så jag är inte riktigt på gång än. Jag låg på gränsen sa hon, men utvecklade inte sitt uttalande mer så jag vet inte riktigt vad hon menade med det. Hon sa i alla fall att jag inte var riktigt mogen än så jag ska dit på fredag igen för att göra nytt ctg och ny gynundersökning, och då tar de ställning till om det blir igångsättning på fredag eller nästa vecka. Senast på tisdag blir det i alla fall. Hon sa dock att det lutar åt igångsättning på fredag, så hon tyckte vi skulle ta med oss alla grejer utifall att. Jag fick en tid kl 8.15 så vi har hela dagen på oss.
När vi gick därifrån kom alla känslor över mig och jag började gråta. Känns helt overkligt, jag kanske är mamma redan i helgen! Jisses! Det går knappt att ta in, det är för stort. Hela jag kom i gungning. Jag är glad att jag hade P med mig, det kändes skönt att ha honom där. Vi försöker att ta en dag i taget och inte ta för givet att det blir nu på fredag, men samtidigt vill vi ju vara förberedda så nu är bb-väskan packad och klar och P har förvarnat på jobbet att han är borta åtminstone på fredag morgon, men kanske hela dagen. Och blir det så att barnet kommer i helgen så går han inte tillbaka till jobbet förrän i januari! =)
Som sagt, det är många känslor just nu och jag försöker förstå det ofattbara, att jag ska bli mamma och att vi ska bli en familj! Helt fantastiskt! Hoppas jag kommer kunna sova inatt... =)
tisdag 30 november 2010
Pyret trivs bra där inne...
Har nu gått in i vecka 40 (39+0) och pyret trivs fortfarande bra där inne... mindre än en vecka kvar till beräknad förlossning och jag har börjat få lite förvärkar, men har tyvärr inga större förhoppningar om att det startar snart. Suck.
Var iväg igår på ctg och allt såg bra ut. Ska iväg imorgon igen för min vanliga torsdags-kontroll, som den här veckan har blivit flyttad till onsdag pga överbokning. Då ska jag träffa läkarna för sista diabeteskollen, göra ctg och sen ska vi bestämma datum för igångsättning. De sa senast att vi får se om det blir före eller efter helgen. Jag hoppas på efter, så att pyret får några dagar till på sig att komma ut självmant. Jag har ju som sagt lite förvärkar, så med lite tur så kanske det sätter igång av sig självt? Håll tummarna för mig! Har tyvärr läst lite för mycket om igångsättning på familjeliv, så jag har blivit lite uppskrämd... snälla pyret, kan du inte kika ut snart?
Var iväg igår på ctg och allt såg bra ut. Ska iväg imorgon igen för min vanliga torsdags-kontroll, som den här veckan har blivit flyttad till onsdag pga överbokning. Då ska jag träffa läkarna för sista diabeteskollen, göra ctg och sen ska vi bestämma datum för igångsättning. De sa senast att vi får se om det blir före eller efter helgen. Jag hoppas på efter, så att pyret får några dagar till på sig att komma ut självmant. Jag har ju som sagt lite förvärkar, så med lite tur så kanske det sätter igång av sig självt? Håll tummarna för mig! Har tyvärr läst lite för mycket om igångsättning på familjeliv, så jag har blivit lite uppskrämd... snälla pyret, kan du inte kika ut snart?
Vecka fyrtio
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 0 fulla dagar (v39+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 6 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.
Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.
Mina symtom: Ja, nu är det dags för pyret att titta ut! Kom igen pyret, you can do it!!!
Du har gått 39 fulla veckor och 0 fulla dagar (v39+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 6 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.
Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.
Mina symtom: Ja, nu är det dags för pyret att titta ut! Kom igen pyret, you can do it!!!
lördag 27 november 2010
Vecka trettionio
Du är i vecka 39.
Du har gått 38 fulla veckor och 4 fulla dagar (v38+4).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 9 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.
Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.
Mina symtom: Nu har jag faktiskt kommit till det läget att jag känner att det är dags, nu vill jag att pyret tittar ut snart. Så jag är väl så redo som jag kan bli, även om jag säkert kommer bli riktigt nervös när det väl sätter igång... Jag har en del sammandragningar på kvällarna, men annars är det ganska lugnt på den fronten, dock är det inte lugnt i magen eftersom pyret lever om rejält! =) Imorgon ska vi träffa en bebis på några månader, vissa säger att sånt kan sätta igång förlossningen men det återstår väl att se! ;-) Min förhoppning är i alla fall att han vill titta ut av sig själv under nästa vecka så jag slipper igångsättning. Håll tummarna för mig! =)
Du har gått 38 fulla veckor och 4 fulla dagar (v38+4).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 9 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.
Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.
Mina symtom: Nu har jag faktiskt kommit till det läget att jag känner att det är dags, nu vill jag att pyret tittar ut snart. Så jag är väl så redo som jag kan bli, även om jag säkert kommer bli riktigt nervös när det väl sätter igång... Jag har en del sammandragningar på kvällarna, men annars är det ganska lugnt på den fronten, dock är det inte lugnt i magen eftersom pyret lever om rejält! =) Imorgon ska vi träffa en bebis på några månader, vissa säger att sånt kan sätta igång förlossningen men det återstår väl att se! ;-) Min förhoppning är i alla fall att han vill titta ut av sig själv under nästa vecka så jag slipper igångsättning. Håll tummarna för mig! =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)