Ja, inte är det bättre idag heller...
Jobbade lite på förmiddagen och sedan åkte jag till sjukhuset för kontroll. Tror det tog mig nästan en kvart att gå från bilen till väntrummet, en promenad på kanske 100 meter plus sträckan inne i själva sjukhuset då. Fy fan... och i dagsläget har jag ungefär 3 läkartider i veckan, det känns hur kul som helst... eller inte.
Väl där så såg allt bra ut i alla fall. Grodan väger ca 2,7 kg och ligger på +3,6%, dvs normalstor. Känns skönt! Mitt Hba1c låg på 38, så det var ju också jättebra. Blodtrycket låg kvar på 140/85 och urinprovet var även det bra, så de hade inget att klaga på. Ska dit nästa vecka igen för ctg, och sen blir det diabeteskontroll om två veckor igen.
Hade tänkt åka förbi och köpa glidlakan när jag ändå var iväg, men jag orkade bara inte. Åkte hemifrån kvart över tolv och kom hem vid halv fem. Även om läkarbesöket inte tog lika lång tid som förra gången så tog det en evighet att ta sig till och från bilen, och sen var jag dessutom tvungen att åka förbi apoteket och hämta ut mer insulin, och där fick jag vänta en dryg timme. Typ halva stan var där idag... plus promenad till och från apoteket, som tog lika lång tid som när jag skulle på kontrollen. Blä.
Apropå apoteket så blev jag något irriterad på en ung kille som var där. Han hade lagt beslag på en av de få stolarna, trots att han inte verkade ha några fysiska hinder. Det var ganska många tanter och gubbar där som verkade ha svårt att gå, men han satt helt ogenerat kvar och pratade i mobilen och gnällde över att han fick vänta så länge på sin tur. När det sedan var hans tur studsade han upp och nästan sprang till luckan. Inga funktionshinder där inte, men ändå skulle han ta upp en plats! Jäkla snorunge... Jag hade tänkt ställa mig och stirra på honom men så fort jag närmade mig stolarna hoppade en snäll dam upp och gav mig sin plats, så jag orkade inte hetsa upp mig för mycket. Borde kanske ha gjort det ändå, tycker det är oförskämt att inte erbjuda sin plats till bättre behövande...
torsdag 26 januari 2012
onsdag 25 januari 2012
Kryckor
Ryggen har inte blivit bättre utan snarare sämre dag för dag känns det som. I måndags var jag iväg och hämtade dator och telefon på jobbet, ska försöka jobba hemifrån 50% den sista tiden. Det var jättejobbigt att åka dit, trots att jag fick skjuts nästan till dörren. Det hugger som knivar i mig när jag försöker gå. Bröt ihop i bilen på väg hem sen, fy fan för denna smärta... =(
Igår var jag iväg och träffade en läkare och fick läkarintyg på min sjukskrivning. Hon var tveksam till att jag skulle jobba 50%, hon tror inte jag kommer klara av det. Men det var bara att höra av sig till henne igen om jag behövde nytt läkarintyg, så det känns skönt. Och idag var jag äntligen iväg till sjukgymnasten. Hon försedde mig med både kryckor och TENS, förhoppningsvis gör det lite skillnad. Ska se om jag ska köpa ett glidlakan också, eftersom det är ett helt företag att vända sig om i sängen på nätterna.
Imorgon är det dags för specialistmödravården igen, då blir det tillväxtultraljud, blodtryck, urinprov och Hba1c. Är lite orolig över hur mitt blodsocker ligger, det har skjutit i höjden på sistone tycker jag. Speciellt nu när jag i princip inte rör mig alls. Tycker jag har svullnat upp lite också, och har haft ont i huvudet idag. Har dock inte gått upp något enligt vågen, så det bådar ju gott i alla fall. Vill ju inte få havandeskapsförgiftning direkt... =/ Inatt fick jag lite förvärkar för första gången också, det var rejäla sammandragningar med molvärk nere i ryggslutet. De gjorde inte så ont direkt, men det var stor skillnad mot de andra sammandragningarna jag brukar få. De kom ganska regelbundet med typ fem minuters mellanrum i någon timme inatt, och sen har jag känt av det till och från under kvällen idag också. Tycker dock det känns skönt att kroppen "övar" lite, hoppas ju på en smidigare förlossning den här gången...
Nu blir det lite mer wordfeud och sedan sängen! Natti natti!
Igår var jag iväg och träffade en läkare och fick läkarintyg på min sjukskrivning. Hon var tveksam till att jag skulle jobba 50%, hon tror inte jag kommer klara av det. Men det var bara att höra av sig till henne igen om jag behövde nytt läkarintyg, så det känns skönt. Och idag var jag äntligen iväg till sjukgymnasten. Hon försedde mig med både kryckor och TENS, förhoppningsvis gör det lite skillnad. Ska se om jag ska köpa ett glidlakan också, eftersom det är ett helt företag att vända sig om i sängen på nätterna.
Imorgon är det dags för specialistmödravården igen, då blir det tillväxtultraljud, blodtryck, urinprov och Hba1c. Är lite orolig över hur mitt blodsocker ligger, det har skjutit i höjden på sistone tycker jag. Speciellt nu när jag i princip inte rör mig alls. Tycker jag har svullnat upp lite också, och har haft ont i huvudet idag. Har dock inte gått upp något enligt vågen, så det bådar ju gott i alla fall. Vill ju inte få havandeskapsförgiftning direkt... =/ Inatt fick jag lite förvärkar för första gången också, det var rejäla sammandragningar med molvärk nere i ryggslutet. De gjorde inte så ont direkt, men det var stor skillnad mot de andra sammandragningarna jag brukar få. De kom ganska regelbundet med typ fem minuters mellanrum i någon timme inatt, och sen har jag känt av det till och från under kvällen idag också. Tycker dock det känns skönt att kroppen "övar" lite, hoppas ju på en smidigare förlossning den här gången...
Nu blir det lite mer wordfeud och sedan sängen! Natti natti!
torsdag 19 januari 2012
Specialistmödravården
Det känns som om jag är på specialistmödravården hela tiden... Var där på kontroll idag igen, men först kanske jag ska berätta om förra veckans besök...
Det var i torsdags förra veckan. Först var jag där halv nio på Aurora-samtal. Det var jobbigt, men det kändes bra ändå. Vi gick igenom en förlossningsplan tillsammans och jag känner mig lite lugnare, även om förlossningen fortfarande känns jobbig. Känns skönt att bli tagen på allvar och lyssnad på, det blir jag lugnare och tryggare av. Hoppas bara jag inte får panikkänslor när det börjar närma sig...
På eftermiddagen var det dags för diabeteskontroll. Åkte dit så jag var där strax efter två, och åkte därifrån strax efter fem... det tog så sjukt jävla lång tid att vi alla var jätteirriterade och sura. Själva besöket tog väl ca 20 minuter totalt (tillväxtultraljud, blodtryck, urinprov + samtal med förlossningsläkare och diabetesläkare), resten var väntetid. Helt jävla galet och jag var så less på allting när jag åkte hem... Blev dessutom väldigt irriterad på barnmorskan jag träffade där. Har ju hängt på specialistmödravården ganska mycket de senaste åren så jag har lärt känna barnmorskorna väldigt bra. Den här är dock en som jag bara har träffat två gånger, en gång förra graviditeten och så nu idag då.
Förra graviditeten gjorde hon mig jätteorolig, då hon vid ett tillväxtultraljud sa att vi väntade ett stort barn. Allt vi hade hört fram till dess var att vårt barn var normalstort, så det var ju en chock att höra att det hade vänt så på bara några veckor. Det visade sig att hon hade blandat ihop mig med en annan patient som inte var lika långt gången, och att allt såg normalt ut. Tack för det...
Idag var det hon igen som gjorde TUL, och hon sa att allt såg bra ut och att barnet låg +1% mot normalkurvan, dvs helt perfekt egentligen. Sedan tog hon mitt blodtryck som låg på 140/75, också jättebra. Även urinprovet ser bra ut. Sen kommer jag då efter låååååång väntetid in till läkarsamtalet. Där får jag höra att barnet ligger på -1,8%, vilket inte är så stor skillnad mot vad hon sa, men ändå inte alls samma siffra. Vidare får jag höra att hon har skrivit att mitt blodtryck var 140/85, vilket de tycker är lite på gränsen då jag har diabetes. Öhh... varför sa hon nåt helt annat till mig då?? De tar mitt blodtryck igen och mäter två gånger, första gången får jag 140/90 och andra 140/82, så jag får en tid nästa vecka (dvs idag) för att mäta blodtryck och ctg. Jättebra att de kollar upp det om de är oroliga, men VARFÖR sa inte barnmorskan rätt till mig, hur virrig kan man vara?! Blir ju såklart lite orolig, vill ju att allt ska vara bra! Men jag blev ganska lugnad av förlossningsläkaren i alla fall, om de hade varit väldigt oroliga hade jag ju fått en tid tidigare, plus att urinprovet såg ju bra ut så det borde inte vara några problem. Men jag blir så less ändå... vill inte träffa den barnmorskan igen, känns inte alls bra, kommer ju inte kunna lita på nåt hon säger ju...
Idag var jag alltså där igen och fick mäta ctg och blodtryck samt lämna urinprov. Barnmorskan tyckte jag såg lite svullen ut i ansiktet så jag fick väga mig också, men inget nämnvärt hade hänt på vågen (hade även vägt mig hemma på morgonen). Ctg-kurvan såg jättefin ut, urinprovet var rent och blodtrycket var 140/85, dvs fortfarande lite på gränsen men ändå godkänt, så jag ska dit igen på min vanliga kontroll om en vecka. So far so good. Det som inte var så roligt var att promenaden från parkeringen till specialistmödravården tog knäcken på mig, fick så fruktansvärt ont att jag fick gå myrsteg. Väl hemma sen så bröt jag ihop. Har jätteont nu och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Naprapaten säger att det som kan hjälpa är bad i varmvattenbassäng och massage, men att det inte lär bli så mycket bättre förrän efter förlossningen. Sjukgymnasten ringde och bokade om mitt besök till onsdag nästa vecka då hon hade fått förhinder på måndag. Pissigt värre.
Känner mig riktigt deppig, vill bara att det ska ta slut nu men det är ju sex veckor kvar tills grodan ska titta ut så jag lär väl få ha det så här ett tag till... blä.
Det var i torsdags förra veckan. Först var jag där halv nio på Aurora-samtal. Det var jobbigt, men det kändes bra ändå. Vi gick igenom en förlossningsplan tillsammans och jag känner mig lite lugnare, även om förlossningen fortfarande känns jobbig. Känns skönt att bli tagen på allvar och lyssnad på, det blir jag lugnare och tryggare av. Hoppas bara jag inte får panikkänslor när det börjar närma sig...
På eftermiddagen var det dags för diabeteskontroll. Åkte dit så jag var där strax efter två, och åkte därifrån strax efter fem... det tog så sjukt jävla lång tid att vi alla var jätteirriterade och sura. Själva besöket tog väl ca 20 minuter totalt (tillväxtultraljud, blodtryck, urinprov + samtal med förlossningsläkare och diabetesläkare), resten var väntetid. Helt jävla galet och jag var så less på allting när jag åkte hem... Blev dessutom väldigt irriterad på barnmorskan jag träffade där. Har ju hängt på specialistmödravården ganska mycket de senaste åren så jag har lärt känna barnmorskorna väldigt bra. Den här är dock en som jag bara har träffat två gånger, en gång förra graviditeten och så nu idag då.
Förra graviditeten gjorde hon mig jätteorolig, då hon vid ett tillväxtultraljud sa att vi väntade ett stort barn. Allt vi hade hört fram till dess var att vårt barn var normalstort, så det var ju en chock att höra att det hade vänt så på bara några veckor. Det visade sig att hon hade blandat ihop mig med en annan patient som inte var lika långt gången, och att allt såg normalt ut. Tack för det...
Idag var det hon igen som gjorde TUL, och hon sa att allt såg bra ut och att barnet låg +1% mot normalkurvan, dvs helt perfekt egentligen. Sedan tog hon mitt blodtryck som låg på 140/75, också jättebra. Även urinprovet ser bra ut. Sen kommer jag då efter låååååång väntetid in till läkarsamtalet. Där får jag höra att barnet ligger på -1,8%, vilket inte är så stor skillnad mot vad hon sa, men ändå inte alls samma siffra. Vidare får jag höra att hon har skrivit att mitt blodtryck var 140/85, vilket de tycker är lite på gränsen då jag har diabetes. Öhh... varför sa hon nåt helt annat till mig då?? De tar mitt blodtryck igen och mäter två gånger, första gången får jag 140/90 och andra 140/82, så jag får en tid nästa vecka (dvs idag) för att mäta blodtryck och ctg. Jättebra att de kollar upp det om de är oroliga, men VARFÖR sa inte barnmorskan rätt till mig, hur virrig kan man vara?! Blir ju såklart lite orolig, vill ju att allt ska vara bra! Men jag blev ganska lugnad av förlossningsläkaren i alla fall, om de hade varit väldigt oroliga hade jag ju fått en tid tidigare, plus att urinprovet såg ju bra ut så det borde inte vara några problem. Men jag blir så less ändå... vill inte träffa den barnmorskan igen, känns inte alls bra, kommer ju inte kunna lita på nåt hon säger ju...
Idag var jag alltså där igen och fick mäta ctg och blodtryck samt lämna urinprov. Barnmorskan tyckte jag såg lite svullen ut i ansiktet så jag fick väga mig också, men inget nämnvärt hade hänt på vågen (hade även vägt mig hemma på morgonen). Ctg-kurvan såg jättefin ut, urinprovet var rent och blodtrycket var 140/85, dvs fortfarande lite på gränsen men ändå godkänt, så jag ska dit igen på min vanliga kontroll om en vecka. So far so good. Det som inte var så roligt var att promenaden från parkeringen till specialistmödravården tog knäcken på mig, fick så fruktansvärt ont att jag fick gå myrsteg. Väl hemma sen så bröt jag ihop. Har jätteont nu och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Naprapaten säger att det som kan hjälpa är bad i varmvattenbassäng och massage, men att det inte lär bli så mycket bättre förrän efter förlossningen. Sjukgymnasten ringde och bokade om mitt besök till onsdag nästa vecka då hon hade fått förhinder på måndag. Pissigt värre.
Känner mig riktigt deppig, vill bara att det ska ta slut nu men det är ju sex veckor kvar tills grodan ska titta ut så jag lär väl få ha det så här ett tag till... blä.
onsdag 18 januari 2012
Smärta
Efter en i stort sett problemfri graviditet så började problemen i torsdags. Kände att jag hade lite ont i ryggslutet och det var jobbigt att lyfta Rasmus, men annars gick det rätt bra. På fredagen kändes det ganska okej, då var jag ju på jobbet hela dagen och behövde inte lyfta Rasmus förrän på kvällen när jag kom hem igen. Sedan blev det ju helg, och blev gradvis värre.
På lördag eftermiddag åkte vi hem till några kompisar och hälsade på, de har en son som är 3 månader äldre än Rasmus och det var kul att se hur fascinerade de var av varandra. =) Det var väldigt trevligt att vara där, men jag kände mer och mer hur ont jag hade och började halta fram.
På söndagen hade jag bjudit hem hela mammagänget som jag lärde känna redan som gravid. Det var jättemysigt! =) Vi fikade och barnen fick busa med varandra. Det populäraste var tydligen att klättra upp och ner för de tre trappsteg vi har i hallen (vårt hus är 1,5-plans med källare), ett tag var det fyra barn samtidigt som försökte klättra där! Jättekul att se hur alla har växt och utvecklats sen de föddes, eller ja, sen de låg i magen helt enkelt! =) Alla barn utom Rasmus går redan, men han är på gång och går runt möbler så det blir nog förhoppningsvis snart. Rasmus är även minst av barnen, trots att han inte är yngst. Min lille plutt!
När alla hade åkt hem så åkte maken iväg för att repa med sitt band. Jag var lite nervös för hur det skulle gå att vara själv med Rasmus med tanke på lyft och så, men jag undvek att lyfta honom så gott det gick och det kändes ganska okej, även om jag hade ont. Fram tills det var dags att sova... Rasmus visade alla tecken på att han var trött, men varje gång jag försökte lägga honom var det hysterisk gråt och skrik. Efter fjärde försöket, när klockan var halv tio, ringde jag till maken och bara grät för att jag hade så ont. Han skyndade sig såklart hem. Rasmus blev jättegosig när han såg att jag var ledsen och försökte trösta mig genom att ge mig sin napp, lille sötungen! Jag tackade dock nej till erbjudandet... =) När maken kom hem så tog han Rasmus direkt och la honom och det var inte ett ljud från honom sen på resten av hela natten, och han sov till halv nio. Man kan ju bli knäckt för mindre...
På måndag morgon hade jag fortfarande ont, men inte lika ont som kvällen före så jag tänkte att det inte var några problem att ta sig till jobbet. Väl där så skulle det ju bli bättre, där är det ju inga lyft. Men redan innan jag kommit fram till busshållsplatsen (en promenad på kanske 500 meter) kände jag att det nog inte var så bra tänkt. Hade riktigt ont men klev på bussen i alla fall. Väl på jobbet hade jag fruktansvärt ont. Det gick bra att sitta ner och att stå en stund, men så fort jag försökte röra mig så gjorde det jätteont. Alla sa till mig att jag borde gå hem, och de hade väl rätt men nu var jag ju på plats så det var väl bara att gilla läget... Pratade med maken och vi bestämde att han skulle komma och hämta mig någon gång efter lunch.
Resten av dagen blev det bara värre och värre och peakade på kvällen, sen har det sakta men säkert blivit lite bättre, men jag har fortfarande väldigt ont när jag rör mig. Har fått tid hos en sjukgymnast på måndag och var hos en naprapat igår. Hoppas att det blir bättre snart. Helt bra förstår jag att jag antagligen inte kommer bli förrän efter förlossningen, men det vore ju skönt om det blir bättre än så här i alla fall... Planen som den ser ut nu är antagligen att jobba hemifrån de sista veckorna, för att ta mig till och från jobbet kommer jag nog inte klara av. Känns lite pissigt, men det är väl det bästa alternativet. Är dock sjukskriven veckan ut på heltid men har regelbunden kontakt med kollegor och chefen för att uppdatera om läget.
Jag får väl vara glad för att jag fick 33 hela veckor utan problem, men det känns såklart väldigt tråkigt att avsluta graviditeten på det här sättet. Men men, det är väl bara att gilla läget antar jag...
På lördag eftermiddag åkte vi hem till några kompisar och hälsade på, de har en son som är 3 månader äldre än Rasmus och det var kul att se hur fascinerade de var av varandra. =) Det var väldigt trevligt att vara där, men jag kände mer och mer hur ont jag hade och började halta fram.
På söndagen hade jag bjudit hem hela mammagänget som jag lärde känna redan som gravid. Det var jättemysigt! =) Vi fikade och barnen fick busa med varandra. Det populäraste var tydligen att klättra upp och ner för de tre trappsteg vi har i hallen (vårt hus är 1,5-plans med källare), ett tag var det fyra barn samtidigt som försökte klättra där! Jättekul att se hur alla har växt och utvecklats sen de föddes, eller ja, sen de låg i magen helt enkelt! =) Alla barn utom Rasmus går redan, men han är på gång och går runt möbler så det blir nog förhoppningsvis snart. Rasmus är även minst av barnen, trots att han inte är yngst. Min lille plutt!
När alla hade åkt hem så åkte maken iväg för att repa med sitt band. Jag var lite nervös för hur det skulle gå att vara själv med Rasmus med tanke på lyft och så, men jag undvek att lyfta honom så gott det gick och det kändes ganska okej, även om jag hade ont. Fram tills det var dags att sova... Rasmus visade alla tecken på att han var trött, men varje gång jag försökte lägga honom var det hysterisk gråt och skrik. Efter fjärde försöket, när klockan var halv tio, ringde jag till maken och bara grät för att jag hade så ont. Han skyndade sig såklart hem. Rasmus blev jättegosig när han såg att jag var ledsen och försökte trösta mig genom att ge mig sin napp, lille sötungen! Jag tackade dock nej till erbjudandet... =) När maken kom hem så tog han Rasmus direkt och la honom och det var inte ett ljud från honom sen på resten av hela natten, och han sov till halv nio. Man kan ju bli knäckt för mindre...
På måndag morgon hade jag fortfarande ont, men inte lika ont som kvällen före så jag tänkte att det inte var några problem att ta sig till jobbet. Väl där så skulle det ju bli bättre, där är det ju inga lyft. Men redan innan jag kommit fram till busshållsplatsen (en promenad på kanske 500 meter) kände jag att det nog inte var så bra tänkt. Hade riktigt ont men klev på bussen i alla fall. Väl på jobbet hade jag fruktansvärt ont. Det gick bra att sitta ner och att stå en stund, men så fort jag försökte röra mig så gjorde det jätteont. Alla sa till mig att jag borde gå hem, och de hade väl rätt men nu var jag ju på plats så det var väl bara att gilla läget... Pratade med maken och vi bestämde att han skulle komma och hämta mig någon gång efter lunch.
Resten av dagen blev det bara värre och värre och peakade på kvällen, sen har det sakta men säkert blivit lite bättre, men jag har fortfarande väldigt ont när jag rör mig. Har fått tid hos en sjukgymnast på måndag och var hos en naprapat igår. Hoppas att det blir bättre snart. Helt bra förstår jag att jag antagligen inte kommer bli förrän efter förlossningen, men det vore ju skönt om det blir bättre än så här i alla fall... Planen som den ser ut nu är antagligen att jobba hemifrån de sista veckorna, för att ta mig till och från jobbet kommer jag nog inte klara av. Känns lite pissigt, men det är väl det bästa alternativet. Är dock sjukskriven veckan ut på heltid men har regelbunden kontakt med kollegor och chefen för att uppdatera om läget.
Jag får väl vara glad för att jag fick 33 hela veckor utan problem, men det känns såklart väldigt tråkigt att avsluta graviditeten på det här sättet. Men men, det är väl bara att gilla läget antar jag...
söndag 8 januari 2012
Läckande bröst och sammandragningar
Det märks att det börjar närma sig... mina bröst har börjat läcka, inga stora mängder men bröstvårtorna är ömma och det kommer några droppar då och då under dagen. Sen har jag börjat få sammandragningar lite oftare, främst på kvällen och då får jag lite ont i ryggslutet också. Känns lovande! Det är ju fortfarande lite tidigt för grodan att kika ut, men om det fortsätter så här så kanske jag slipper igångsättning och det vore väldigt skönt...
måndag 2 januari 2012
Välkommen 2012!
Så var då 2011 slut, och ett nytt år har börjat. Det har varit ett händelserikt år, med både glädje och oro. Mest glädje faktiskt.
Det har varit mitt första hela år som mamma, och det har varit helt fantastiskt! Tänk att jag har en liten underbar kille i mitt liv nu, det hade jag inte kunnat föreställa mig för några år sen. Skrev ett ganska hoppfullt inlägg i början av januari 2010 där jag önskade att jag skulle bli gravid snart, tänk om jag då hade vetat att jag bara två år senare skulle vara blivande tvåbarnsmor? Helt otroligt.
2010 bestod av graviditetsförsök, graviditet och så till slut förlossningen när Rasmus kom. 2011 har bestått av att hitta mig själv i mammarollen, och sen det oväntade beskedet att vi väntade barn nummer två. Denna graviditet har jag inte gått upp i lika mycket som den första, dels pga att jag har haft en liten kille att lägga koncentrationen på, och dels för att jag inte riktigt vågade känns glädje i början då allt kändes så overkligt och vi fick dåligt resultat på kuben. Nu njuter jag dock för fullt av min graviditet och bökandet i magen! =) Försöker klämma ut det mesta jag kan av det nu, då det antagligen är min sista graviditet. Tiden går så fort bara. Om bara drygt 8 veckor är hon här!
Den stundande förlossningen känns jobbig. Jag har fått börja gå på Aurorasamtal, var där första gången för några veckor sen och ska dit igen den 12:e. Det var ett bra första samtal, men väldigt jobbigt också. Fick en återbudstid kl 7.15 på morgonen, och det var verkligen jättejobbigt att komma dit då. Pga årstiden var det ju så mörkt så det kändes som mitt i natten, vilket bara förstärktes av att det var helt tomt på folk. Jag kände mig helt ensam och utlämnad och slungades tillbaka till natten när Rasmus föddes och jag inte visste om han levde eller var död. Fruktansvärt jobbig känsla.
Första samtalet koncentrerade vi oss på vad som har varit, för att få ett utgångsläge. Nästa samtal ska vi blicka framåt, och jag har fått som läxa att skriva om min "idealiska" förlossning, om jag fick välja själv, samt att läsa en bok som heter Att föda utan rädsla. Känns skönt att få gå på samtal, hoppas att det kommer göra att det känns bättre inför förlossningen. Om inte så har jag möjlighet att göra kejsarsnitt, vilket känns väldigt skönt. Läkarna är väldigt tydliga med det att jag utan problem får välja det. Känns bra när man har hört om många som har velat göra kejsarsnitt men inte fått för läkarna.
Senaste kontrollen visade att mitt Hba1c hade sjunkit ytterligare, till 38, och både blodtryck och urin såg bra ut. Grodan har redan lagt sig med huvudet neråt och de tror inte att hon kommer vända sig nåt mer. Tillväxtultraljudet visade att hon är helt normalstor, hon ligger på +0.9 från normalkurvan så det var så medel som det kunde bli tyckte dom. =) känns skönt! Det ökar väl chansen att jag ska få gå tiden ut och inte bli igångsatt före utsatt datum i alla fall.
Imorgon är det dags för barnmorskebesök igen, då blir det väl SF-mått och vägning. Huga. Ska bli intressant att se vad jul och nyår har åstadkommit på vågen! ;-)
Det har varit mitt första hela år som mamma, och det har varit helt fantastiskt! Tänk att jag har en liten underbar kille i mitt liv nu, det hade jag inte kunnat föreställa mig för några år sen. Skrev ett ganska hoppfullt inlägg i början av januari 2010 där jag önskade att jag skulle bli gravid snart, tänk om jag då hade vetat att jag bara två år senare skulle vara blivande tvåbarnsmor? Helt otroligt.
2010 bestod av graviditetsförsök, graviditet och så till slut förlossningen när Rasmus kom. 2011 har bestått av att hitta mig själv i mammarollen, och sen det oväntade beskedet att vi väntade barn nummer två. Denna graviditet har jag inte gått upp i lika mycket som den första, dels pga att jag har haft en liten kille att lägga koncentrationen på, och dels för att jag inte riktigt vågade känns glädje i början då allt kändes så overkligt och vi fick dåligt resultat på kuben. Nu njuter jag dock för fullt av min graviditet och bökandet i magen! =) Försöker klämma ut det mesta jag kan av det nu, då det antagligen är min sista graviditet. Tiden går så fort bara. Om bara drygt 8 veckor är hon här!
Den stundande förlossningen känns jobbig. Jag har fått börja gå på Aurorasamtal, var där första gången för några veckor sen och ska dit igen den 12:e. Det var ett bra första samtal, men väldigt jobbigt också. Fick en återbudstid kl 7.15 på morgonen, och det var verkligen jättejobbigt att komma dit då. Pga årstiden var det ju så mörkt så det kändes som mitt i natten, vilket bara förstärktes av att det var helt tomt på folk. Jag kände mig helt ensam och utlämnad och slungades tillbaka till natten när Rasmus föddes och jag inte visste om han levde eller var död. Fruktansvärt jobbig känsla.
Första samtalet koncentrerade vi oss på vad som har varit, för att få ett utgångsläge. Nästa samtal ska vi blicka framåt, och jag har fått som läxa att skriva om min "idealiska" förlossning, om jag fick välja själv, samt att läsa en bok som heter Att föda utan rädsla. Känns skönt att få gå på samtal, hoppas att det kommer göra att det känns bättre inför förlossningen. Om inte så har jag möjlighet att göra kejsarsnitt, vilket känns väldigt skönt. Läkarna är väldigt tydliga med det att jag utan problem får välja det. Känns bra när man har hört om många som har velat göra kejsarsnitt men inte fått för läkarna.
Senaste kontrollen visade att mitt Hba1c hade sjunkit ytterligare, till 38, och både blodtryck och urin såg bra ut. Grodan har redan lagt sig med huvudet neråt och de tror inte att hon kommer vända sig nåt mer. Tillväxtultraljudet visade att hon är helt normalstor, hon ligger på +0.9 från normalkurvan så det var så medel som det kunde bli tyckte dom. =) känns skönt! Det ökar väl chansen att jag ska få gå tiden ut och inte bli igångsatt före utsatt datum i alla fall.
Imorgon är det dags för barnmorskebesök igen, då blir det väl SF-mått och vägning. Huga. Ska bli intressant att se vad jul och nyår har åstadkommit på vågen! ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)