Det var en jobbig dag igår. Många känslor, många tårar. Av de två saker jag hade inbokade igår trodde jag väl kanske att intervjun var det som inte skulle gå bra, men det var tvärtom. Intervjun kändes jättebra. Däremot var det KUBen som gick åt skogen.
När jag väntade Rasmus fick vi en riskbedömning på 1:20 000. Igår var siffrorna 1:63. Hög risk. Det kom som en chock. Fast ändå inte.
Ända sen jag upptäckte att jag var gravid har jag känt mig distansierad till magen. Jag har svårt att tro att jag faktiskt blev gravid spontant när vi försökte så länge förra gången utan resultat. Jag känner ju dessutom knappt några symtom, precis som med Rasmus. Jag har haft lite av känslan att "det är för bra för att vara sant". Igår var det som om jag fick den känslan bekräftad.
Vi har pratat mycket här hemma och kommit fram till att göra fostervattenprov. Det får man göra tidigast efter 15 fulla veckor, och sedan tar det en vecka till innan man får resultatet, så nu börjar den låååånga väntan på besked. Känns riktigt tufft.
Drömde mardrömmar inatt. Drömde att jag var iväg på konferens med jobbet och vaknade upp i en sovsal och insåg att Rasmus inte var där. Jag hade hört honom rapa i sömnen (i drömmen) och det brukar indikera att han är hungrig. Jag letade helt hysteriskt efter honom, sprang runt som en galning på hela hotellet. Jag hann inte hitta honom innan jag vaknade, men det var skönt att vakna igen i alla fall. Förstår inte riktigt varför man har med sig sitt barn på en konferens, men tydligen så hade jag det. Läskig dröm var det i alla fall.
Men gårdagen var ju inte helt åt skogen ändå eftersom intervjun kändes bra. Fick en bra känsla och mådde rätt bra när jag gick därifrån, tills jag satte mig i bilen på väg hem och verkligheten kom ikapp. Men jag lyckades i alla fall förtränga allt under intervjun. Nästa vecka får jag besked om jag går vidare eller inte. Ännu mer väntan. Får se till att fylla dagarna med mycket bus med Rasmus så kanske tiden går fortare.
Nu har han vaknat efter sin tupplur så nu ska jag gå och krama om honom ordentligt!
8 kommentarer:
Förstår att det är jobbigt.
Hoppas verkligen att fostervattenprovet visar att allt är ok!
Det är drygt med lång väntan men du har lilla gubben att gosa & leka med så länge=)
Kram// Marre
Tack, håll tummarna för mig! 12 september blev vi inbokade, försöker tänka att det inte ens är tre veckor kvar... då låter det lite bättre. Kram!
Åh, vad jobbigt! Även om man VET att KUB-testet är en fosterdiagnostisk undersökning så är det lätt att bara tänka på det som att man ska få tjuvkika på sin bebis. Så var det i alla fall för mig.
I samband med att jag skulle göra KUB skrev en av min favoritbloggare KattaKvack ett inlägg om hur det var för henne. Det gav mig ett lugn att läsa. Inte bara för att det gick bra för henne i slutänden, utan också för att hon beskriver tankar och känslor utan att vara slisksentimental.
Hoppas att jag lyckas länka ordentligt.
Kram och lycka till!
Tack Ella för länken, det var jättegulligt av dig! Visst vet jag också att det är fosterdiagnostik men med så bra siffror med Rasmus så fanns inte tankarna på att det kunde bli SÅ dåligt den här gången... det blir som sagt en lång månads väntan på svar nu...
Förstår att det blir mycket tankar och känns tufft. Hoppas att allt ändå blir bra till slut. Kramar
Vad jobbigt att få sådana siffror. Hoppas att fostervattensprovet går bra och att ni inte lider för länge under den långa väntan.
Hoppas allt går bra för dig. Och som jag skrivit i min blogg om KUB så hade jag 1:185 och min vän hade 1:1900 och hon fick ett barn med DS. Även om du har låg siffra så finns det inget som säger att det barnet inte skulle vara friskt. Jag hade låg siffra tror jag pga diabetesen och ett högre BMI och min ålder. Man får inte stirra sig blind på siffrorna men jag hade också gjort ett Fostervattensprov med dessa siffror men enbart för att veta vad som väntar mig. Om testet görs i v 15 och det sen dröjer någon vecka innan man får svaret så är ändå frågan, klarar man av att avsluta graviditeten och föda fram det döda barnet? Jag skulle inte kunna göra det. Det är så jobbigt innan man vet och många funderingar. Jag tog inget fostervattensprov utan släppte min oro och tänkte bara, är det så, så är det meningen.
Men jag håller tummarna för dig och att det går bra med testet och jobbet. Kram tjejen!
Det är stora frågor du ställer och självklart ställer jag dem till mig själv också. Det är inget jag tar lätt på. Jag har inga svar än, utan grubblar vidare och hoppas innerligt på ett bra resultat på fostervattenprovet.
Skicka en kommentar