Vul nr 2

Idag var det dags för återbesök och vul nr 2. Träffade den ende manliga läkaren på avdelningen. Hade hört innan att han var jättebra, fantastisk tror jag till och med var ordet, men sååå imponerad blev jag inte. Han var visserligen mycket trevligare än den förra läkaren, men han verkade också stressad och hade lite svårt för mitt gråtande tror jag. För gråter, det gör jag varje gång jag kommer till Fertilitetsenheten. Det är som att någon trycker på en knapp. Jag vet att jag är en väldigt känslig person, men jag brukar ändå inte reagera så starkt tycker jag. Men jag antar att det är så mycket känslor i det här och att det påverkar mig.

I alla fall, jag gjorde mitt vul och han började med att säga att min slemhinna såg fin ut. Den var på ca 7mm nu mot 4,5 i måndags (hade visst missförstått vad hon sa då), så det tyckte han var bra. Däremot hade mina äggblåsor inte växt något mer, så någon ägglossning var inte på gång. Hans ordination var därför att ta en ny kur provera och sedan dubbelkur med pergo. Sedan sa han också att eftersom jag var "åt det runda hållet" så skulle det kanske bli bättre om jag gick ner lite i vikt, typ 4-5 kg. Varpå jag började grina ännu mer, såklart. Jag är så trött på min kropp och vad den gör mot mig, och jag tycker det är tillräckligt svårt redan att försöka hålla vikten, att gå ner känns därför som en smärre omöjlighet. Men men, jag får bita ihop och försöka, jag vet ju att jag skulle må bättre även på andra plan om jag gick ner i vikt.

Efter besöket gick jag direkt till apoteket för att hämta ut provera och pergotime. Provera var inga problem, men pergo var tydligen slut på lager! Jag frågade när det skulle komma en ny beställning och de sa tidigast på måndag men kunde inte lämna några garantier. Så nu är jag lite villrådig över hur jag ska göra. Om jag börjar med provera imorgon så innebär det rent teoretiskt att min mens borde komma om ca 2 veckor, vilket skulle ge mig ganska god tid att få tag på pergo. Men om apoteket fortfarande inte har fått in någon pergo då så har jag tagit en hel provera-kur i onödan, och med tanke på hur jag mådde av provera förra gången känns det inte direkt lockande... Så det jag har kommit fram till är nog helt enkelt att jag väntar tills på måndag med att börja med provera, så ringer jag till apoteket då och ser hur status är då.

Imorgon är jag ledig från jobbet och ska åka iväg till Stockholm tillsammans med maken. Ska bli skönt med långhelg, jag behöver det känner jag. Skönt att få komma iväg lite och få något annat att tänka på.

Deppdag

Vet inte om det är hormonerna eller något annat, men har känt mig riktigt ledsen till och från de senaste dagarna. Jag vågar inte riktigt tro att det är sant att jag ska börja med tabletterna nu, de som kan, om vi har tur, göra så att jag blir gravid. Istället försöker jag skydda mig och tänka att vi inte kommer lyckas i alla fall, och så blir jag deppig. Jag är så trött på att alltid få kämpa i motvind! Inte bara gällande det här utan även en massa andra grejer. Det tar så mycket energi. En nära vän har sagt till mig flera gånger att jag är stark, men jag känner mig inte så stark. Snarare tvärtom.

Nu ska jag gå och gråta och krama om min man och hoppas på att allt känns bättre snart...

Bitter? Inte jag inte...

Jag fick ett graviditetsbesked på jobbet idag. En kollega är gravid i 13:e veckan. En kollega som jag tycker mycket om. Men samtidigt en kollega som i alla år har sagt att hon inte vill ha barn, en kollega som är 39 år som i princip blev övertalad av sin man och som lyckades efter bara några månaders försök.

Hon är 39 år, inte jätteförtjust i barn och lyckades direkt. Jag är 30, vill inget hellre än att bli gravid och har försökt i 1,5 år. Var finns rättvisan i det? Hon satt till och med på fikat idag och sa att hon nästan hade ångrat sig eftersom hon mått så dåligt, spytt massor och svimmat flera gånger. Och jag förstår att det känns tungt att må så dåligt, men det känns som ett hån mot mig och mot alla andra som så förtvivlat gärna vill ha barn.

Bitter? Nej, inte jag inte...