Jag åkte in till Specialistmödravården på morgonen måndagen den 27 februari för kontroll. Jag gjorde CTG, mätte blodtryck och lämnade urinprov. Beslut togs om igångsättning, och de sa åt mig att komma tillbaka efter lunch.
Sagt och gjort, vi åkte in till sjukhuset för igångsättning kl 13. Vi fick ett rum och jag fick mäta blodtryck och lämna urinprov och sen lägga mig ner i sängen och bli uppkopplad mot ctg. Kvart i tre tog barnmorskan hål på hinnorna. Redan där kändes det jättebra, det kändes som om vi hoppade över två dagar... min förra förlossning tog det ju nämligen två dygn innan vi kom så långt att de kunde ta hål på hinnorna.
Barnmorskan vi fick var trevlig och påläst, hon hade läst igenom mitt förlossningsbrev och var insatt i mina rädslor och funderingar. Värkarna kom smygande men var under kontroll och jag använde mig av dyktekniken och gick in i värkarna. Det gick riktigt bra. Fick även en pilatesboll som jag satt och studsade på, det var rätt skönt. Det blev skiftbyte och den nya barnmorskan, Ami, var jättetrevlig, kände mig trygg med henne. Hon sa att hon skulle se till så att det blev barn i natt, det kändes bra! Även hon hade läst på ordentligt och de hade sett till att hon bara hade ansvar för mig, så det kändes jätteskönt och tryggt.
Framåt kvällen tilltog värkarna i styrka och kom tätare och tätare. Fram till dess hade jag inte använt mig av någon smärtlindring alls förutom varmvattenflaskor (istället för varma rispåsar) och dyktekniken hade funkat bra. Nu började det dock göra rejält ont och jag bad om en epidural. Narkosläkaren kom ganska snabbt, det var en ung tjej som var ST-läkare. Hon försökte flera gånger men fick inte till det utan var tvungen att ringa till en annan läkare. Jag blev nervös och uppgiven och var rädd för en upprepning av förra förlossningen, då epiduralen inte tog som den skulle och inte gav så mycket lindring. Men den andra läkaren lyckades på andra försöket och det var helt underbart! Fick smärtlindring nästan direkt och värkarna kändes mer som sammandragningar. Klockan var då runt midnatt och under natten fick vi vila båda två. P sov och jag slumrade mellan värkarna, helt underbart! Jag var så totalt avslappnad och tyckte bara det var jobbigt när barnmorskan kom in och skulle undersöka mig en gång i timmen, jag ville inte röra mig utan bara ligga där och slumra...
Jag öppnade mig väldigt sakta och bebisen ville inte komma ner, så barnmorskan blev lite bekymrad. Hon tillkallade läkare som undersökte mig och som ville ta ett prov på skalpen för att försäkra sig om att bebisen mådde bra. Då fick jag panik. Min tolkning av det hela var att bebisen inte mådde bra, även om de försökte förklara för mig att hon med största sannolikhet gjorde det, att provet bara var för att säkerställa att allt var bra. Till slut lugnade jag ner mig lite grann och de tog provet. Det tog ganska lång tid, de lyckades först efter ett antal försök eftersom hon låg så högt upp. Provet visade i alla fall att hon mådde bra, så det var skönt att höra.
Vid det här laget hade mina värkar kommit smygande tillbaka och jag började få riktigt ont igen. Eftersom jag inte hade öppnat mig så mycket som de ville och bebisen fortfarande låg högt upp så ville de att jag skulle upp och sätta mig lite på pilatesbollen så att hon kunde sjunka ner lite. De började även prata med mig om kejsarsnitt om jag inte öppnade mig mer snart. Senaste undersökningen visade att jag var öppen sex centimeter, det var klockan halv sju på morgonen. Barnmorskan började prata om att det var skiftbyte snart och att vår nya barnmorska som hette Alva skulle komma strax. Jag och P bara tittade på varandra och sa "Nej, det går ju inte!" Alva var det namnet som stod högst upp på listan, tänk om vi inte skulle gilla barnmorskan, hur skulle det bli då? Man vill ju ha en positiv koppling till namnet! ;-) Men det gick bra ändå, Alva var jättetrevlig som tur var! ;-) Jag var dock ledsen över att behöva byta barnmorska, hade velat bli förlöst av Ami som hade följt mig hela natten.
Jag gick upp ur sängen och ställde mig vid sidan av den. Jag kände hur bebisen sjönk ner och jag fick jätteont. Värkarna blev bara starkare och starkare och jag kände att det tryckte på. Fick panik igen. Förstod inte hur jag skulle klara av smärtan i flera timmar till. Klockan sju hade vi samtal med läkaren igen som frågade om jag kunde hålla ut en timme till, till klockan åtta. Då skulle de göra en ny undersökning och hade det inte hänt något mer då så skulle de göra kejsarsnitt. Jag grät och hade panik och sa att jag inte visste om jag klarade en timme till, jag hade så fruktansvärt ont. Samtidigt ville jag inte göra kejsarsnitt heller. Jag frågade P vad han tyckte och han tyckte jag skulle försöka hålla ut.
Värkarna gjorde fruktansvärt ont och det tryckte på jättemycket. Det kändes som om jag skulle gå av på mitten. Jag kunde inte sätta mig ner på bollen utan stod lite halvt lutad över sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara att det skulle vara över, smärtan var så intensiv.
Klockan 7.16 upptäckte P att hjärtljuden gick ner och larmade. Barnmorskorna kom springande och sa åt mig att jag var tvungen att lägga mig i sängen så de kunde undersöka mig. Jag hade så ont så jag trodde inte jag skulle klara av att komma upp i sängen men med lite hjälp så gick det. Då hör jag hur ena barnmorskan säger "Oj, nu kommer det bebis!" och sa åt mig att krysta. Några minuter senare, kl 7.20, var hon ute! 3545 gram och 50 cm lång.
Jag hände knappt med, fattade inte riktigt vad som hände. Jag hade gått från att vara öppen 6 cm kl halv sju till att krysta ut henne 50 minuter senare, hur hade det gått till?! Jag fattade inte att det var krystvärkar jag hade, trodde inte att det kunde gå så fort. Hade jag vetat det hade jag kanske inte haft lika mycket panik som jag hade, då hade jag ju vetat att det inte var så långt kvar. Nu såg jag framför mig att jag hade flera timmars jobb, först öppna mig fyra cm och sen krysta på det. Det vet jag inte riktigt hur jag hade orkat med, men man orkar ju mer än vad man tror...
Alva skrek inte när hon kom ut och var lite medtagen så de sprang iväg med henne. P följde efter. Precis det jag var rädd för hände, att de var tvungna att gå iväg med henne. Trots det blev jag inte så orolig, det kändes på stämningen i rummet att det inte alls var samma sak som med Rasmus. Jag fick snabbt en uppdatering om att hon hade skrikit och att allt var bra, och det dröjde inte länge förrän P kom tillbaka till rummet med henne så jag fick hålla henne. Vår lilla Alva var äntligen här!
Eftersom det gick så fort på slutet så var barnmorskan lite orolig för att jag hade spruckit mycket men undersökningen visade att allt såg fint ut. Jätteskönt! Vi var kvar på förlossningen några timmar, åt våra smörgåsar och sen bar det av till bb där vi var kvar tre nätter i väntan på att amningen skulle funka och mitt blodtryck skulle gå ner. Alva fick en släng av gulsot också, men vi slapp bli inlagda för det då värdena låg under gränsen.
Tiden efter förlossningen har varit ganska kaotisk. Det är mycket jobb med två småbarn och jag har nog åkt på en lätt förlossningsdepression. Alva vill konstant vara nära och det är svårt när man har en liten 15-månaders hemma också. Första veckan var hon klistrad vid mitt bröst hela tiden, det var amning dygnet runt och hon var aldrig nöjd. Hon sov bara om det var på mig så jag var fastkedjad i soffan både dag och natt. Hon gick ner en del i vikt och förklaringen kom när jag pumpade, jag hade precis som med .Rasmus knappt någon mjölk. Vi började ge ersättning och hon blev mätt och glad och kunde till och med sova lite själv, inte bara på mig. Vi kombinerade amning och flaska och det gick faktiskt riktigt bra. Dock har mitt blodtryck fortfarande inte gått ner efter förlossningen och den amningsvänliga medicinen jag äter hjälper inte, så det i kombination med min dåliga mjölkproduktion har gjorde att jag valde att sluta amma. Är nu inne på tredje dagen utan amning och har en lättare mjölkstockning, men den är på bättringsvägen. Känns lite trist att det inte funkade med amning den här gången heller, men bättre att ha delammat i en månad än inget alls känner jag.
Nu håller vi på och landar lite i att vara fyra i familjen. Hittills har det, kaoset till trots, ändå varit smekmånad då P har varit ledig hela mars, men på måndag börjar han jobba igen och då börjar allvaret... har lite ångest för det, men hoppas att det ska gå bra...
Summa sumarum kan man i alla fall säga att denna förlossning var helt annorlunda från den förra, och en mycket mer positiv upplevelse. Känner mig väldigt lättad över att allt gick så bra och det är skönt att ha Alva på utsidan av magen istället för insidan! ;-)
Visar inlägg med etikett förlossning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förlossning. Visa alla inlägg
onsdag 28 mars 2012
söndag 4 mars 2012
Alva är här!
Den 28 februari kl 7.20 kom hon äntligen, älskade lilla Alva! 3545 gram och 50 cm, en helt perfekt liten varelse! Allt har gått jättebra och vi mår bra allihop. En bild plus förlossningsberättelse kommer så fort vi har fått landa lite till här hemma.
söndag 26 februari 2012
Ingen groda än...
Kontrollen i torsdags gick bra, alla värden var jättebra (även blodtrycket!) och tillväxtultraljudet visade på ca 3600 gram. Lite större än brorsan alltså, men fortfarande normalstor. Gynundersökningen visade att jag inte var så mogen, var bara öppen 2 cm så de ville vänta till efter helgen med igångsättning. Ska dit på kontroll imorgon kl 8.45 igen.
Blev väldigt ledsen när jag åkte därifrån. Funderade på vad jag blev mest ledsen över. Jag vill ju egentligen att det startar naturligt, jag vill ju inte bli igångsatt egentligen och riskera att hamna i samma sits som förra gången. Men ändå blev jag lite besviken över att inte bli igångsatt, vill att den här graviditeten ska vara över nu... men det jag kom fram till var att jag blev mest ledsen över att jag inte hade mognat mer, trots en hel del förvärkar/sammandragningar. Det hade jag inte alls på samma sätt med Rasmus, så jag trodde jag skulle vara mer mogen nu. När jag inte var det så blev jag genast nervös över en repris av förra förlossningen. Vill verkligen inte gå igenom det en gång till...
Idag har jag haft sammandragningar i princip hela dagen, från åtta imorse och fortfarande nu tio timmar senare. De är ganska regelbundna men inte så starka, så jag vill inte uppgradera dem till värkar än... ;-) Men det känns lovande inför imorgon. Är lite nervös för vad de kommer säga på kontrollen, men hoppas det har hänt något... om det inte händer något under natten, men det vågar jag inte hoppas på...
Blev väldigt ledsen när jag åkte därifrån. Funderade på vad jag blev mest ledsen över. Jag vill ju egentligen att det startar naturligt, jag vill ju inte bli igångsatt egentligen och riskera att hamna i samma sits som förra gången. Men ändå blev jag lite besviken över att inte bli igångsatt, vill att den här graviditeten ska vara över nu... men det jag kom fram till var att jag blev mest ledsen över att jag inte hade mognat mer, trots en hel del förvärkar/sammandragningar. Det hade jag inte alls på samma sätt med Rasmus, så jag trodde jag skulle vara mer mogen nu. När jag inte var det så blev jag genast nervös över en repris av förra förlossningen. Vill verkligen inte gå igenom det en gång till...
Idag har jag haft sammandragningar i princip hela dagen, från åtta imorse och fortfarande nu tio timmar senare. De är ganska regelbundna men inte så starka, så jag vill inte uppgradera dem till värkar än... ;-) Men det känns lovande inför imorgon. Är lite nervös för vad de kommer säga på kontrollen, men hoppas det har hänt något... om det inte händer något under natten, men det vågar jag inte hoppas på...
söndag 8 januari 2012
Läckande bröst och sammandragningar
Det märks att det börjar närma sig... mina bröst har börjat läcka, inga stora mängder men bröstvårtorna är ömma och det kommer några droppar då och då under dagen. Sen har jag börjat få sammandragningar lite oftare, främst på kvällen och då får jag lite ont i ryggslutet också. Känns lovande! Det är ju fortfarande lite tidigt för grodan att kika ut, men om det fortsätter så här så kanske jag slipper igångsättning och det vore väldigt skönt...
måndag 2 januari 2012
Välkommen 2012!
Så var då 2011 slut, och ett nytt år har börjat. Det har varit ett händelserikt år, med både glädje och oro. Mest glädje faktiskt.
Det har varit mitt första hela år som mamma, och det har varit helt fantastiskt! Tänk att jag har en liten underbar kille i mitt liv nu, det hade jag inte kunnat föreställa mig för några år sen. Skrev ett ganska hoppfullt inlägg i början av januari 2010 där jag önskade att jag skulle bli gravid snart, tänk om jag då hade vetat att jag bara två år senare skulle vara blivande tvåbarnsmor? Helt otroligt.
2010 bestod av graviditetsförsök, graviditet och så till slut förlossningen när Rasmus kom. 2011 har bestått av att hitta mig själv i mammarollen, och sen det oväntade beskedet att vi väntade barn nummer två. Denna graviditet har jag inte gått upp i lika mycket som den första, dels pga att jag har haft en liten kille att lägga koncentrationen på, och dels för att jag inte riktigt vågade känns glädje i början då allt kändes så overkligt och vi fick dåligt resultat på kuben. Nu njuter jag dock för fullt av min graviditet och bökandet i magen! =) Försöker klämma ut det mesta jag kan av det nu, då det antagligen är min sista graviditet. Tiden går så fort bara. Om bara drygt 8 veckor är hon här!
Den stundande förlossningen känns jobbig. Jag har fått börja gå på Aurorasamtal, var där första gången för några veckor sen och ska dit igen den 12:e. Det var ett bra första samtal, men väldigt jobbigt också. Fick en återbudstid kl 7.15 på morgonen, och det var verkligen jättejobbigt att komma dit då. Pga årstiden var det ju så mörkt så det kändes som mitt i natten, vilket bara förstärktes av att det var helt tomt på folk. Jag kände mig helt ensam och utlämnad och slungades tillbaka till natten när Rasmus föddes och jag inte visste om han levde eller var död. Fruktansvärt jobbig känsla.
Första samtalet koncentrerade vi oss på vad som har varit, för att få ett utgångsläge. Nästa samtal ska vi blicka framåt, och jag har fått som läxa att skriva om min "idealiska" förlossning, om jag fick välja själv, samt att läsa en bok som heter Att föda utan rädsla. Känns skönt att få gå på samtal, hoppas att det kommer göra att det känns bättre inför förlossningen. Om inte så har jag möjlighet att göra kejsarsnitt, vilket känns väldigt skönt. Läkarna är väldigt tydliga med det att jag utan problem får välja det. Känns bra när man har hört om många som har velat göra kejsarsnitt men inte fått för läkarna.
Senaste kontrollen visade att mitt Hba1c hade sjunkit ytterligare, till 38, och både blodtryck och urin såg bra ut. Grodan har redan lagt sig med huvudet neråt och de tror inte att hon kommer vända sig nåt mer. Tillväxtultraljudet visade att hon är helt normalstor, hon ligger på +0.9 från normalkurvan så det var så medel som det kunde bli tyckte dom. =) känns skönt! Det ökar väl chansen att jag ska få gå tiden ut och inte bli igångsatt före utsatt datum i alla fall.
Imorgon är det dags för barnmorskebesök igen, då blir det väl SF-mått och vägning. Huga. Ska bli intressant att se vad jul och nyår har åstadkommit på vågen! ;-)
Det har varit mitt första hela år som mamma, och det har varit helt fantastiskt! Tänk att jag har en liten underbar kille i mitt liv nu, det hade jag inte kunnat föreställa mig för några år sen. Skrev ett ganska hoppfullt inlägg i början av januari 2010 där jag önskade att jag skulle bli gravid snart, tänk om jag då hade vetat att jag bara två år senare skulle vara blivande tvåbarnsmor? Helt otroligt.
2010 bestod av graviditetsförsök, graviditet och så till slut förlossningen när Rasmus kom. 2011 har bestått av att hitta mig själv i mammarollen, och sen det oväntade beskedet att vi väntade barn nummer två. Denna graviditet har jag inte gått upp i lika mycket som den första, dels pga att jag har haft en liten kille att lägga koncentrationen på, och dels för att jag inte riktigt vågade känns glädje i början då allt kändes så overkligt och vi fick dåligt resultat på kuben. Nu njuter jag dock för fullt av min graviditet och bökandet i magen! =) Försöker klämma ut det mesta jag kan av det nu, då det antagligen är min sista graviditet. Tiden går så fort bara. Om bara drygt 8 veckor är hon här!
Den stundande förlossningen känns jobbig. Jag har fått börja gå på Aurorasamtal, var där första gången för några veckor sen och ska dit igen den 12:e. Det var ett bra första samtal, men väldigt jobbigt också. Fick en återbudstid kl 7.15 på morgonen, och det var verkligen jättejobbigt att komma dit då. Pga årstiden var det ju så mörkt så det kändes som mitt i natten, vilket bara förstärktes av att det var helt tomt på folk. Jag kände mig helt ensam och utlämnad och slungades tillbaka till natten när Rasmus föddes och jag inte visste om han levde eller var död. Fruktansvärt jobbig känsla.
Första samtalet koncentrerade vi oss på vad som har varit, för att få ett utgångsläge. Nästa samtal ska vi blicka framåt, och jag har fått som läxa att skriva om min "idealiska" förlossning, om jag fick välja själv, samt att läsa en bok som heter Att föda utan rädsla. Känns skönt att få gå på samtal, hoppas att det kommer göra att det känns bättre inför förlossningen. Om inte så har jag möjlighet att göra kejsarsnitt, vilket känns väldigt skönt. Läkarna är väldigt tydliga med det att jag utan problem får välja det. Känns bra när man har hört om många som har velat göra kejsarsnitt men inte fått för läkarna.
Senaste kontrollen visade att mitt Hba1c hade sjunkit ytterligare, till 38, och både blodtryck och urin såg bra ut. Grodan har redan lagt sig med huvudet neråt och de tror inte att hon kommer vända sig nåt mer. Tillväxtultraljudet visade att hon är helt normalstor, hon ligger på +0.9 från normalkurvan så det var så medel som det kunde bli tyckte dom. =) känns skönt! Det ökar väl chansen att jag ska få gå tiden ut och inte bli igångsatt före utsatt datum i alla fall.
Imorgon är det dags för barnmorskebesök igen, då blir det väl SF-mått och vägning. Huga. Ska bli intressant att se vad jul och nyår har åstadkommit på vågen! ;-)
måndag 5 december 2011
Jobbiga minnen
Helgen har passerat i raketfart. Vi hade ettårskalas för Rasmus (mer om det senare) och innan dess var det städning på schemat. Men visst är det väl så att lördag och söndag alltid är mycket kortare än vardagarna? Det måste ju vara så, helgerna går ju alltid så otroligt fort!
Helgen har till och från varit ganska psykiskt jobbig för mig. I lördags var det ett år sedan vi åkte in till förlossningen för igångsättning. Det var starten på mitt livs längsta och jobbigaste helg, som fick ett ännu jobbigare slut när Rasmus väl kom ut eftersom han inte mådde bra. Nästan tre dygn tog förlossningen och även om allt ordnade sig till slut, så var det en fruktansvärt jobbig period och nu kommer alla minnen tillbaka. Fick nästan lite panikkänslor i lördags när jag tänkte på förlossningen, och så vill jag inte ha det. Har mailat kuratorn om att få en ny tid, men hon har inte svarat än. Själva förlossningen och smärtan i sig är jag inte så orolig för, det är väl inget jag direkt ser fram emot men det känns rätt okej. Jag är bara rädd för att förlossningen ska få samma slut som förra gången och att grodan ska fara illa. =( Hoppas på att få svar snart från kuratorn så vi kan boka en tid, det känns välbehövligt just nu…
Helgen har till och från varit ganska psykiskt jobbig för mig. I lördags var det ett år sedan vi åkte in till förlossningen för igångsättning. Det var starten på mitt livs längsta och jobbigaste helg, som fick ett ännu jobbigare slut när Rasmus väl kom ut eftersom han inte mådde bra. Nästan tre dygn tog förlossningen och även om allt ordnade sig till slut, så var det en fruktansvärt jobbig period och nu kommer alla minnen tillbaka. Fick nästan lite panikkänslor i lördags när jag tänkte på förlossningen, och så vill jag inte ha det. Har mailat kuratorn om att få en ny tid, men hon har inte svarat än. Själva förlossningen och smärtan i sig är jag inte så orolig för, det är väl inget jag direkt ser fram emot men det känns rätt okej. Jag är bara rädd för att förlossningen ska få samma slut som förra gången och att grodan ska fara illa. =( Hoppas på att få svar snart från kuratorn så vi kan boka en tid, det känns välbehövligt just nu…
måndag 17 oktober 2011
En tur till förlossningen
Idag har jag varit en sväng på förlossningen! Det var dock inte så allvarligt som det låter... =)
Jag hade tid idag kl 11 för att träffa förlossningsläkare och aurora och börja prata lite om den kommande förlossningen. Jag kom till smvc fem i elva, anmälde mig i receptionen och satte mig och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Frågade halv tolv om de visste hur länge till det skulle dröja, men det gjorde de inte. Väntade lite till. Och lite till. Strax före tolv kom läkaren ut, beklagade och sa att det skulle dröja ytterligare lite till. Då hade jag börjat känna mig hungrig och att blodsockret var på väg ner, så jag frågade hur länge till. Cirka 15-20 min svarade hon. Jag frågade om jag då hann gå iväg och köpa en frukt eller nåt, men då blev jag faktiskt erbjuden att få en smörgås! =) Jag antar att jag blev lite särbehandlad eftersom jag ändå är där typ varannan vecka, så liiiite VIP kände jag mig faktiskt! ;-) Fick följa med min favvo-barnmorska över till förlossningen där jag fick en macka och ett glas svartvinbärsdryck (som jag levde på när jag var på förlossningen förra gången...), väldigt gott! =) Kändes lite märkligt att vara på förlossningen igen, mina minnen därifrån är ju väldigt blandade... och det kändes både så nära och så långt bort sen jag var där sist, men det var ju faktiskt bara 10,5 månad sen jag var där.
Stannade bara i fem minuter på förlossningen innan jag gick tillbaka till smvc. Fick vänta ytterligare ett tag men till slut, halv ett, fick jag träffa läkaren. "Bara" 1,5 timme för sent... Det var ett bra möte i alla fall. Hon frågade mig hur jag mådde och hur jag kände inför förlossningen, och jag sa som det var, att nu när jag har slutat oroa mig för graviditeten så börjar oron inför förlossningen... Har ju gått mer än halva tiden nu, och denna första halva har ju gått otroligt fort! Vi gick igenom min förra förlossning, hon svarade på lite frågor som jag hade och sen la vi upp en första plan för förlossningen.
* Vi ska avvakta och se om vi kan skjuta upp ev igångsättning till några dagar efter beräknat datum. Vi ska följa bebisens tillväxt noga med tillväxtultraljud varannan vecka från vecka 27-28 och bestämma datum för igångsättning baserat på bebisens storlek.
* Jag kommer att tilldelas en erfaren barnmorska under förlossningen.
* Barnmorskan kommer vara hos mig och enbart mig i den mån det är möjligt, för att jag ska slippa oron med flera olika barnmorskor.
* Om förlossningen inte fortskrider i jämn takt får jag kejsarsnitt.
Jag känner mig nöjd med detta första samtal och vi kommer inte boka något nytt som det ser ut just nu, utan det gör vi om jag känner att det behövs längre fram. Känns jätteskönt att hon lyssnade på mig angående igångsättning. Jag vet att jag som diabetiker "ska" sättas igång om jag inte har fått barn till beräknat datum, men eventuellt kan vi gå över några dagar som det ser ut, så det känns jättebra. Känns också jättebra att jag kan få kejsarsnitt om förlossningen inte fortskrider. Med Rasmus så tog det ju nästan 3 dygn från att jag sattes igång tills han var ute, och det var väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Läkaren sa dock att hon tror att detta kommer gå mycket fortare. Hon sa att som andragångsföderska så kan jag nästan räkna med att om jag sätts igång på morgonen så kommer barnet på kvällen! Det känns ju helt otroligt, det låter för bra för att vara sant tycker jag... vi får se när vi är där helt enkelt!
Jag hade tid idag kl 11 för att träffa förlossningsläkare och aurora och börja prata lite om den kommande förlossningen. Jag kom till smvc fem i elva, anmälde mig i receptionen och satte mig och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Frågade halv tolv om de visste hur länge till det skulle dröja, men det gjorde de inte. Väntade lite till. Och lite till. Strax före tolv kom läkaren ut, beklagade och sa att det skulle dröja ytterligare lite till. Då hade jag börjat känna mig hungrig och att blodsockret var på väg ner, så jag frågade hur länge till. Cirka 15-20 min svarade hon. Jag frågade om jag då hann gå iväg och köpa en frukt eller nåt, men då blev jag faktiskt erbjuden att få en smörgås! =) Jag antar att jag blev lite särbehandlad eftersom jag ändå är där typ varannan vecka, så liiiite VIP kände jag mig faktiskt! ;-) Fick följa med min favvo-barnmorska över till förlossningen där jag fick en macka och ett glas svartvinbärsdryck (som jag levde på när jag var på förlossningen förra gången...), väldigt gott! =) Kändes lite märkligt att vara på förlossningen igen, mina minnen därifrån är ju väldigt blandade... och det kändes både så nära och så långt bort sen jag var där sist, men det var ju faktiskt bara 10,5 månad sen jag var där.
Stannade bara i fem minuter på förlossningen innan jag gick tillbaka till smvc. Fick vänta ytterligare ett tag men till slut, halv ett, fick jag träffa läkaren. "Bara" 1,5 timme för sent... Det var ett bra möte i alla fall. Hon frågade mig hur jag mådde och hur jag kände inför förlossningen, och jag sa som det var, att nu när jag har slutat oroa mig för graviditeten så börjar oron inför förlossningen... Har ju gått mer än halva tiden nu, och denna första halva har ju gått otroligt fort! Vi gick igenom min förra förlossning, hon svarade på lite frågor som jag hade och sen la vi upp en första plan för förlossningen.
* Vi ska avvakta och se om vi kan skjuta upp ev igångsättning till några dagar efter beräknat datum. Vi ska följa bebisens tillväxt noga med tillväxtultraljud varannan vecka från vecka 27-28 och bestämma datum för igångsättning baserat på bebisens storlek.
* Jag kommer att tilldelas en erfaren barnmorska under förlossningen.
* Barnmorskan kommer vara hos mig och enbart mig i den mån det är möjligt, för att jag ska slippa oron med flera olika barnmorskor.
* Om förlossningen inte fortskrider i jämn takt får jag kejsarsnitt.
Jag känner mig nöjd med detta första samtal och vi kommer inte boka något nytt som det ser ut just nu, utan det gör vi om jag känner att det behövs längre fram. Känns jätteskönt att hon lyssnade på mig angående igångsättning. Jag vet att jag som diabetiker "ska" sättas igång om jag inte har fått barn till beräknat datum, men eventuellt kan vi gå över några dagar som det ser ut, så det känns jättebra. Känns också jättebra att jag kan få kejsarsnitt om förlossningen inte fortskrider. Med Rasmus så tog det ju nästan 3 dygn från att jag sattes igång tills han var ute, och det var väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Läkaren sa dock att hon tror att detta kommer gå mycket fortare. Hon sa att som andragångsföderska så kan jag nästan räkna med att om jag sätts igång på morgonen så kommer barnet på kvällen! Det känns ju helt otroligt, det låter för bra för att vara sant tycker jag... vi får se när vi är där helt enkelt!
torsdag 13 oktober 2011
Halvvägs
Så har jag då plötsligt gått halvvägs in i graviditeten. Bara hälften kvar. Hur gick det till? Känns läskigt att tiden går så fort, och om några veckor börjar jag jobba igen och då lär den väl gå ännu fortare... hjälp!
Efter ultraljuden har den sista oron över graviditeten släppt, men nu börjar nästa oro... förlossningen. Har börjat tänka mer och mer på den nu när jag kan slappna av lite i min graviditet. Igår träffade jag en mammaledig kollega som jag inte har träffat på länge. Vi pratade både hennes senaste förlossning och min förlossning med Rasmus. Det var jättejobbigt att prata om det kände jag, även om det var skönt också. Det har också hänt några gånger på sistone att jag har fått som flashbacks från förlossningen och fått lite halvpanik, så det känns sådär. Det är nog tur att jag ska träffa en förlossningsläkare och aurora på måndag, så jag kan prata om min rädsla.
Efter ultraljuden har den sista oron över graviditeten släppt, men nu börjar nästa oro... förlossningen. Har börjat tänka mer och mer på den nu när jag kan slappna av lite i min graviditet. Igår träffade jag en mammaledig kollega som jag inte har träffat på länge. Vi pratade både hennes senaste förlossning och min förlossning med Rasmus. Det var jättejobbigt att prata om det kände jag, även om det var skönt också. Det har också hänt några gånger på sistone att jag har fått som flashbacks från förlossningen och fått lite halvpanik, så det känns sådär. Det är nog tur att jag ska träffa en förlossningsläkare och aurora på måndag, så jag kan prata om min rädsla.
tisdag 24 maj 2011
33 snabba frågor och svar om förlossningen
1. När fick du reda på att du var gravid? 26 mars 2010
2. Hur gammal var du? Nästan 31, fyllde en månad senare
3. Hur tog din partner det? Han blev lika glad som jag, det var ju väldigt efterlängtat! =)
4. Mådde du mycket illa? Nope, inget alls!
5. Var du känslig? Inte så mycket värre än vanligt. Snarare så mådde jag bättre än vanligt, mer harmonisk.
6. När kände du bebisens första sparkar? Jag var bara i vecka 17 när jag kände första sparken, men sen dröjde det några veckor innan jag kände nästa och det blev mer regelbundet. Kände mer som en "puls" i magen. På slutet så sparkade han dock rejält, men det var bara mysigt! =)
7. Var du ofta orolig? Faktiskt bara mest i början, innan de kritiska veckorna var över.
8. Sparkade bebisen mycket? Ja det gjorde han. Speciellt på kvällar och nätter, en riktig nattuggla var han i magen!
9. När började du läcka bröstmjölk? Mot slutet av graviditeten upptäckte jag fläckar i behån ibland, men jag började inte läcka rejält förrän efter förlossningen.
10. Fick du bristningar? Oh ja, massor! =( Hela magen full, det är som bristningar på bristningarna... inte roligt alls. =(
11. Blödde du någon gång? Ja, jag fick två mindre blödningar. Det var runt vecka 8 och jag blev jätteorolig.
12. Hur många ultraljud gjorde du? 9 st! Ett tidigt i vecka 8, och ett till veckan efter då jag fick mina blödningar. Kub i vecka 12. RUL i vecka 18. Sen var det 5 tillväxtultraljud också, pga min graviditetsdiabetes.
13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Jag hade ingen riktig plan, jag visste bara att jag ville ha smärtlindring och att jag ville föda vaginalt om det var möjligt.
14. Hur började din förlossning? Jag blev igångsatt på 39+3 pga min diabetes. Klockan var runt 10 och vid 12 kom första värken.
15. Hur många timmar tog förlossningen? Usch, alldeles för länge... Nästan tre dygn från första värken.
16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt
17. Hur mycket var du öppen när du kom in? 1,5 cm när jag blev igångsatt, sen hände ingenting på 1,5 dygn...
18. Vilken smärtlindring tog du? TENS, epidural och lustgas
19. Dragen med sugklocka? Nej.
20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 1 h 20 min
21. Blev det komplikationer? Ja, mina värkar dog ut och Rasmus fastnade så de fick dra ut honom. När han kom ut så andades han inte utan fick intuberas och föras till intensiven på neonatalavdelningen.
22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag var tvungen att ligga kvar på förlossningen så länge. Jag skulle sys, kissa och äta innan jag fick gå över till Rasmus på neonatal. Oron över att han inte skulle klara sig var fruktansvärd.
23. Var du rädd för något? Nej, inte innan förlossningen. Efter förlossningen var jag rädd för att Rasmus inte skulle klara sig.
24. Skrek du? Ja, jag skrek när jag krystade.
25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Ingen aning, men det var många! Under större delen av förlossningen var det bara barnmorskan och min man, men mot slutet när han kom var rummet fullt av folk.
26. Hade du någon nära med dig? Min man, han var ett fantastiskt stöd!
27. Fick du sys? Ja, men bara några få stygn.
28. Vilken vecka födde du i? 39+6, dvs beräknat datum
29. Vad var vikt och längd på bebisen? 3315 gram och 51 cm
30. Ammar du? Nej, mjölken kom aldrig igång ordentligt så efter en veckas sondmatning gick vi över till flaska.
31. Hur gammal är bebisen nu? 5 ½ månad! =)
32. Vad tyckte du om förlossningen? Fruktansvärt jobbig, med ett ännu jobbigare slut. =(
33. När kommer nästa barn? Hmm... om ett år kanske? ;-)
onsdag 13 april 2011
Amerikanska förlossningar
Jag har blivit totalt besatt av förlossningsprogram. Jag kollar på En unge i minuten, Vi ska ha barn och Förlossningskliniken. Ett tag så vaknade Rasmus kl 4 varje natt, vilket var helt perfekt eftersom det är då Förlossningskliniken går på TV4 Fakta! =) Men nu har han börjat vakna senare och senare, så nu får jag spela in det istället... ;-) Min man tycker nog att jag är ganska knäpp, men jag är verkligen helt besatt av dessa program! Speciellt just Förlossningskliniken som visar allt utan en massa censur (förutom det smakfulla blurrandet av vissa kroppsdelar...). Vi ska ha barn å andra sidan är ju väldigt "fluffigt", det ligger ett rosa skimmer över det och alla kvinnor är perfekt sminkade och ja, precis så ser det ju ut i verkligheten! Not... Därför är det befriande att se Förlossningskliniken som visar det precis som det går till, utan en massa krusiduller, och som även vågar visa när det faktiskt tyvärr inte slutar bra och barnet dör. Vilket såklart är jättehemskt, det är ju inget man vill ska hända någon någonsin. Men det är ju tyvärr så som verkligheten kan se ut, hur hemskt och orättvist det än är. En unge i minuten känns som något mellanting, men ändå mer verklighetstrogen än Vi ska ha barn. Kul med ett svenskt förlossningsprogram! =)
En röd tråd genom de båda programmen är dock att hela tjocka släkten alltid är med vid förlossningen. Kanske inte alltid med i själva förlossningssalen (men förvånansvärt ofta ändå!) utan i något väntrum utanför, dock är de alltid med. Så är det ju inte i Sverige, där brukar ju nästan bara partnern vara med, eller någon annan anhörig. Men oftast bara en person känns det som. Hur kommer det sig, att det är så olika? Skulle jag själv vilja ha med någon annan på min förlossning? Har funderat på det och jag tror inte jag skulle vilja det, det är så himla privat. Men det är en klurig fråga. Kanske skulle jag vilja ha med mamma om jag var tvungen att välja någon. Eller min underbara vän Hanna, just för att jag tror hon med sin humor skulle kunna få mig att skratta mig genom värkarna, det vore ju nåt! ;-) Vad tycker ni? Vem skulle ni vilja ha med på er förlossning, förutom partner?
Jag är rätt säker på att min besatthet av förlossningsprogram har att göra med att jag själv hade en såpass traumatisk upplevelse själv och att det är ett sätt att bearbeta vad som hänt. Jag gråter vid varje program och jag märker att jag blir mer känslosam när det handlar om igångsättning som drar ut på tiden, när kvinnan har diabetes och när barnet hamnar på neonatalen. Det väcker fortfarande massor med känslor inom mig när jag tänker på förlossningen och när jag påminns av den. Har funderat på att boka en ny tid med kuratorn, vore skönt att träffa henne igen nu när det har gått en tid och jag har hunnit bearbeta vad som hänt. Tror jag ska försöka få kontakt med henne imorgon.
Nu blir det sängen här, börjar bli ganska trött... godnatt på er!
En röd tråd genom de båda programmen är dock att hela tjocka släkten alltid är med vid förlossningen. Kanske inte alltid med i själva förlossningssalen (men förvånansvärt ofta ändå!) utan i något väntrum utanför, dock är de alltid med. Så är det ju inte i Sverige, där brukar ju nästan bara partnern vara med, eller någon annan anhörig. Men oftast bara en person känns det som. Hur kommer det sig, att det är så olika? Skulle jag själv vilja ha med någon annan på min förlossning? Har funderat på det och jag tror inte jag skulle vilja det, det är så himla privat. Men det är en klurig fråga. Kanske skulle jag vilja ha med mamma om jag var tvungen att välja någon. Eller min underbara vän Hanna, just för att jag tror hon med sin humor skulle kunna få mig att skratta mig genom värkarna, det vore ju nåt! ;-) Vad tycker ni? Vem skulle ni vilja ha med på er förlossning, förutom partner?
Jag är rätt säker på att min besatthet av förlossningsprogram har att göra med att jag själv hade en såpass traumatisk upplevelse själv och att det är ett sätt att bearbeta vad som hänt. Jag gråter vid varje program och jag märker att jag blir mer känslosam när det handlar om igångsättning som drar ut på tiden, när kvinnan har diabetes och när barnet hamnar på neonatalen. Det väcker fortfarande massor med känslor inom mig när jag tänker på förlossningen och när jag påminns av den. Har funderat på att boka en ny tid med kuratorn, vore skönt att träffa henne igen nu när det har gått en tid och jag har hunnit bearbeta vad som hänt. Tror jag ska försöka få kontakt med henne imorgon.
Nu blir det sängen här, börjar bli ganska trött... godnatt på er!
torsdag 30 december 2010
Förlossningen
Eftersom jag vet att ni är nyfikna och jag ser att jag faktiskt fortfarande har några trogna besökare varje dag så tänkte jag skriva en lite mer kortfattad version av förlossningen, eftersom den långa versionen drar ut på tiden... Får se om jag lägger ut den långa versionen senasre eller om jag behåller den för mig själv. Här är i alla fall i stora drag vad som hände.
Jag blev som sagt var igångsatt på fredag förmiddag, och fick värkar vid lunch. Sedan hände inte så mycket mer. Jag hade värkar var 6-10 minut och fick morfin både fredag och lördag natt för att kunna sova lite. Först på söndag eftermiddag efter att de tagit hål på hinnorna - två gånger - så satte det fart med intensiva värkar. Jag fick EDA men den tog inte så de fick göra om det tre (!) gånger, och även den sista gången blev det fel, bedövningen tog bara på höger sida så jag var bortdomnad i höger lår ner till knät. Infarten för dropp var det också strul med och även den fick göras om tre gånger, dock funkade det tredje gången...
Då jag endast hade lustgasen till hjälp tyckte jag att det var riktigt jobbigt, hade hoppats på att få lindring av EDA. Vid 19-tiden var jag på väg att ge upp för att jag hade så ont, jag grät och ville ha en paus men värkarna kom utan pardon. När krystvärkarna kom fick jag veta att jag bara var öppen 9 cm så det var bara att försöka knipa och stå emot, vilket inte var det lättaste. När jag väl fick krysta var det en stor lättnad. Min kropp var dock helt utmattad efter den långa helgen och mitt under krystarbetet dog mina värkar ut och blev glesare och glesare. Barnmorskan märkte att hjärtljuden blev väldigt oregelbundna och pendlade mellan att vara väldigt höga och väldigt låga, så hon kallade på läkare. Rasmus hade kommit ut till näsan ungefär när han fastnade och mina värkar tog slut. Det hela slutade med att två barnmorskor fick trycka mig på magen medan den tredje fick dra ut Rasmus när jag lyckades få en allra sista värk. När han kom ut andades han inte så de la bara upp honom på magen för att klippa navelsträngen och sedan sprang de iväg med honom. P sprang såklart efter. Kvar låg jag, väldigt förvirrad. Jag kände mig helt tom. Jag frågade barnmorskan när han föddes och hon sa "19 över". "19 över vaddå?" frågade jag eftersom jag hade noll koll på tidsperspektivet pga lustgasen. 19 minuter över 3, fick jag till svar då. Så 03.19 kom han, 3315g och 51 cm lång.
Ett helt team av läkare och sköterskor tog hand om Rasmus för att få igång andningen. De fick intubera honom och först efter 20 min andades han på egen hand. Jag fick se honom lite snabbt innan de sprang iväg med honom till intensivavdelningen, de rullade in honom i en kuvös så jag fick åtminstone titta och känna lite på honom. I två timmar fick jag ligga kvar på förlossningen då jag först skulle sys, sedan äta en macka och dricka saft samt till slut var tvungen att kissa innan jag fick gå därifrån. När jag väl hade lyckats kissa rullade de över mig till Neonatal så jag fick se Rasmus igen. Det var jättejobbigt, han låg uppkopplad med en massa sladdar, slangar och elektroder och såg ut att må jättedåligt. Han skrek inte, men han låg och "boxades" och hade väldigt ryckiga rörelser. Det var helt overkligt. Det var ju inte så här det skulle vara! Vi skulle ju ligga och mysa på BB nu!
Vi fick vara kvar på neonatal i en vecka innan vi fick komma hem på permission, och sedan skrevs vi ut. Under tiden på neonatal tog de en massa prover och tester och allt verkar vara bra, så vi håller tummarna för det. Tiden på neonatal var hemsk. Vi var ju väldigt oroliga för Rasmus, och sedan var "schemat" man följde väldigt jobbigt. Rasmus skulle ha mat var tredje timme och för att han skulle få i sig näring och bli starkare så sondmatades han. Varje sondmatning skulle ta 25-30 min och gjordes före eller samtidigt som jag försökte amma. Efter matning låg han kvar en liten stund hos mig eftersom det var viktigt med hud-mot-hud-kontakt, det är en del av "behandlingen". Matning tog därför oftast runt en timme. Efter det skulle jag pumpa för att få igång bröstmjölksproduktionen. Efter det hade vi ca 1,5 timme till att sova, äta, duscha, gå på toaletten och höra av oss till oroliga anhöriga. Sedan började det om igen med matning, pumpning etc. Var tredje timme dygnet runt. Vi blev sönderstressade efter bara några dagar och min mjölk ville inte komma igång, hur mycket jag än pumpade fick jag bara några ynka ml per gång. Till slut gav vi upp och gick över till att mata med flaska. Det kändes jättejobbigt för mig eftersom jag verkligen ville amma, men jag mådde så himla dåligt psykiskt av pressen så jag orkade inte försöka längre. Mjölken kom igång lite mer sen när vi väl kom hem, men då var det försent, då ville han inte ha bröstet längre. Lite tråkigt, men så kan det tyvärr bli.
Huvudsaken är i alla fall att Rasmus mår bra, och enligt senaste kollen på bvc så växer han precis som han ska, på tre veckor har han gått upp till ståtliga 3810g och 54 cm! =) Kan inte fatta att han är här nu och att jag faktiskt är mamma, det är en helt otrolig känsla. Han är det finaste jag har och jag älskar honom så mycket!
Jag blev som sagt var igångsatt på fredag förmiddag, och fick värkar vid lunch. Sedan hände inte så mycket mer. Jag hade värkar var 6-10 minut och fick morfin både fredag och lördag natt för att kunna sova lite. Först på söndag eftermiddag efter att de tagit hål på hinnorna - två gånger - så satte det fart med intensiva värkar. Jag fick EDA men den tog inte så de fick göra om det tre (!) gånger, och även den sista gången blev det fel, bedövningen tog bara på höger sida så jag var bortdomnad i höger lår ner till knät. Infarten för dropp var det också strul med och även den fick göras om tre gånger, dock funkade det tredje gången...
Då jag endast hade lustgasen till hjälp tyckte jag att det var riktigt jobbigt, hade hoppats på att få lindring av EDA. Vid 19-tiden var jag på väg att ge upp för att jag hade så ont, jag grät och ville ha en paus men värkarna kom utan pardon. När krystvärkarna kom fick jag veta att jag bara var öppen 9 cm så det var bara att försöka knipa och stå emot, vilket inte var det lättaste. När jag väl fick krysta var det en stor lättnad. Min kropp var dock helt utmattad efter den långa helgen och mitt under krystarbetet dog mina värkar ut och blev glesare och glesare. Barnmorskan märkte att hjärtljuden blev väldigt oregelbundna och pendlade mellan att vara väldigt höga och väldigt låga, så hon kallade på läkare. Rasmus hade kommit ut till näsan ungefär när han fastnade och mina värkar tog slut. Det hela slutade med att två barnmorskor fick trycka mig på magen medan den tredje fick dra ut Rasmus när jag lyckades få en allra sista värk. När han kom ut andades han inte så de la bara upp honom på magen för att klippa navelsträngen och sedan sprang de iväg med honom. P sprang såklart efter. Kvar låg jag, väldigt förvirrad. Jag kände mig helt tom. Jag frågade barnmorskan när han föddes och hon sa "19 över". "19 över vaddå?" frågade jag eftersom jag hade noll koll på tidsperspektivet pga lustgasen. 19 minuter över 3, fick jag till svar då. Så 03.19 kom han, 3315g och 51 cm lång.
Ett helt team av läkare och sköterskor tog hand om Rasmus för att få igång andningen. De fick intubera honom och först efter 20 min andades han på egen hand. Jag fick se honom lite snabbt innan de sprang iväg med honom till intensivavdelningen, de rullade in honom i en kuvös så jag fick åtminstone titta och känna lite på honom. I två timmar fick jag ligga kvar på förlossningen då jag först skulle sys, sedan äta en macka och dricka saft samt till slut var tvungen att kissa innan jag fick gå därifrån. När jag väl hade lyckats kissa rullade de över mig till Neonatal så jag fick se Rasmus igen. Det var jättejobbigt, han låg uppkopplad med en massa sladdar, slangar och elektroder och såg ut att må jättedåligt. Han skrek inte, men han låg och "boxades" och hade väldigt ryckiga rörelser. Det var helt overkligt. Det var ju inte så här det skulle vara! Vi skulle ju ligga och mysa på BB nu!
Vi fick vara kvar på neonatal i en vecka innan vi fick komma hem på permission, och sedan skrevs vi ut. Under tiden på neonatal tog de en massa prover och tester och allt verkar vara bra, så vi håller tummarna för det. Tiden på neonatal var hemsk. Vi var ju väldigt oroliga för Rasmus, och sedan var "schemat" man följde väldigt jobbigt. Rasmus skulle ha mat var tredje timme och för att han skulle få i sig näring och bli starkare så sondmatades han. Varje sondmatning skulle ta 25-30 min och gjordes före eller samtidigt som jag försökte amma. Efter matning låg han kvar en liten stund hos mig eftersom det var viktigt med hud-mot-hud-kontakt, det är en del av "behandlingen". Matning tog därför oftast runt en timme. Efter det skulle jag pumpa för att få igång bröstmjölksproduktionen. Efter det hade vi ca 1,5 timme till att sova, äta, duscha, gå på toaletten och höra av oss till oroliga anhöriga. Sedan började det om igen med matning, pumpning etc. Var tredje timme dygnet runt. Vi blev sönderstressade efter bara några dagar och min mjölk ville inte komma igång, hur mycket jag än pumpade fick jag bara några ynka ml per gång. Till slut gav vi upp och gick över till att mata med flaska. Det kändes jättejobbigt för mig eftersom jag verkligen ville amma, men jag mådde så himla dåligt psykiskt av pressen så jag orkade inte försöka längre. Mjölken kom igång lite mer sen när vi väl kom hem, men då var det försent, då ville han inte ha bröstet längre. Lite tråkigt, men så kan det tyvärr bli.
Huvudsaken är i alla fall att Rasmus mår bra, och enligt senaste kollen på bvc så växer han precis som han ska, på tre veckor har han gått upp till ståtliga 3810g och 54 cm! =) Kan inte fatta att han är här nu och att jag faktiskt är mamma, det är en helt otrolig känsla. Han är det finaste jag har och jag älskar honom så mycket!
torsdag 9 december 2010
Välkommen, älskade Rasmus!
Måndag 6 december kl 03.19 kom äntligen vår älskade son till världen, 3315g och 51 cm lång. Det var en tuff förlossning och en ännu tuffare start för vår lilla kille, men nu verkar läget stabilt. Återkommer med förlossningeberättelse längre fram när allt har landat, till dess får ni nöja er med en bild på vårt lilla underverk. Välkommen till världen Rasmus! 
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)