PoPCOrn

Kramper och slemhosta

2012-02-15T22:17:00.002+01:00

Inte världens roligaste rubrik kanske... men igår var ingen rolig dag! Känner mig ganska förstoppad och har svårt att gå på toa, och igår hade jag problem hela dagen med kramper i magen så fort jag hade ätit... även om jag åt pyttelite så krampade hela magen och jag fick jätteont, och sedan fick jag ont i ryggen också för att jag försökte "parera" smärtan i magen... jättekul! eller inte... Som tur är så gick det över, idag har det varit okej igen. Däremot har jag åkt på en konstig slemhosta. Hostar ungefär varannan timme, och då hostar jag tills jag får upp slem och idag till och med kräktes jag. Men sen blir det lugnt igen. Och jag hostar INTE på natten, vilket jag annars alltid gör när jag har hosta, nej då är det lugnt... Jättekonstigt. Har dessutom en känsla som att något trycker åt runt halsen, alternativt samma känsla som när man har svalt något för stort och har känslan av att det fortfarande ligger kvar i halsen trots att man har fått ner det. Jätteskumt. Antar att det är för att jag är svullen, men det är väldigt irriterande... Har varit så i över en vecka nu.

Ska på kontroll imorgon bitti och göra CTG, får väl fråga barnmorskan då om mina små problem...

Status idag

2012-02-13T22:57:00.002+01:00

Nu var det ett tag sen jag skrev... status idag är att ryggen är mycket bättre och jag är mer rörlig. Jag får fortfarande ont ganska lätt om jag lyfter och om jag står för mycket, tex om jag ska diska, och att gå långa sträckor är inte att tala om utan kryckor... men det känns bättre, jag har inte konstant ont som jag hade för några veckor sen. Känns skönt!

Magen är stor som jag vet inte vad och jag har gått upp 17 kg... mot 10 kg totalt förra gången. Känner mig som en gigantisk flodhäst och vill bara att hon ska komma ut, NU! Nu har det gått 37 fulla veckor så nu är hon ju fullgången, så nu går det bra när som helst, gärna imorgon! ;-)

Alla kontroller visar på att hon mår bra i alla fall. Gjorde typ alla undersökningar som fanns i torsdags och allt var bra. CTG var finfint, hon rumlade runt som sjutton. Tillväxtultraljudet var till och med svårt för barnmorskan att göra då hon sparkade/slog bort ul-staven hela tiden! ;-) Men ul visade iaf på att hon låg på -3% på kurvan vilket var jättebra. Urinprov och blodtryck var bra på och mitt Hba1c hade gått upp till 40 men det var fortfarande jättebra det med. Så med lilla grodan är det bra, det är jag som tycker det är tungt... jag får bli igångsatt eller snittad tidigare om jag vill pga min foglossning, men jag vill ju hellre att det sätter igång naturligt... har dock haft en del förvärkar de senaste dagarna, som bara blir starkare och starkare så förhoppningen finns att hon kommer ganska snart i alla fall! =) Har slutat jobba nu så nu går man ju bara och väntar och väntar...

Ajajaj

2012-01-26T22:47:00.002+01:00

Ja, inte är det bättre idag heller...

Jobbade lite på förmiddagen och sedan åkte jag till sjukhuset för kontroll. Tror det tog mig nästan en kvart att gå från bilen till väntrummet, en promenad på kanske 100 meter plus sträckan inne i själva sjukhuset då. Fy fan... och i dagsläget har jag ungefär 3 läkartider i veckan, det känns hur kul som helst... eller inte.

Väl där så såg allt bra ut i alla fall. Grodan väger ca 2,7 kg och ligger på +3,6%, dvs normalstor. Känns skönt! Mitt Hba1c låg på 38, så det var ju också jättebra. Blodtrycket låg kvar på 140/85 och urinprovet var även det bra, så de hade inget att klaga på. Ska dit nästa vecka igen för ctg, och sen blir det diabeteskontroll om två veckor igen.

Hade tänkt åka förbi och köpa glidlakan när jag ändå var iväg, men jag orkade bara inte. Åkte hemifrån kvart över tolv och kom hem vid halv fem. Även om läkarbesöket inte tog lika lång tid som förra gången så tog det en evighet att ta sig till och från bilen, och sen var jag dessutom tvungen att åka förbi apoteket och hämta ut mer insulin, och där fick jag vänta en dryg timme. Typ halva stan var där idag... plus promenad till och från apoteket, som tog lika lång tid som när jag skulle på kontrollen. Blä.

Apropå apoteket så blev jag något irriterad på en ung kille som var där. Han hade lagt beslag på en av de få stolarna, trots att han inte verkade ha några fysiska hinder. Det var ganska många tanter och gubbar där som verkade ha svårt att gå, men han satt helt ogenerat kvar och pratade i mobilen och gnällde över att han fick vänta så länge på sin tur. När det sedan var hans tur studsade han upp och nästan sprang till luckan. Inga funktionshinder där inte, men ändå skulle han ta upp en plats! Jäkla snorunge... Jag hade tänkt ställa mig och stirra på honom men så fort jag närmade mig stolarna hoppade en snäll dam upp och gav mig sin plats, så jag orkade inte hetsa upp mig för mycket. Borde kanske ha gjort det ändå, tycker det är oförskämt att inte erbjuda sin plats till bättre behövande...

Kryckor

2012-01-25T22:20:00.002+01:00

Ryggen har inte blivit bättre utan snarare sämre dag för dag känns det som. I måndags var jag iväg och hämtade dator och telefon på jobbet, ska försöka jobba hemifrån 50% den sista tiden. Det var jättejobbigt att åka dit, trots att jag fick skjuts nästan till dörren. Det hugger som knivar i mig när jag försöker gå. Bröt ihop i bilen på väg hem sen, fy fan för denna smärta... =(

Igår var jag iväg och träffade en läkare och fick läkarintyg på min sjukskrivning. Hon var tveksam till att jag skulle jobba 50%, hon tror inte jag kommer klara av det. Men det var bara att höra av sig till henne igen om jag behövde nytt läkarintyg, så det känns skönt. Och idag var jag äntligen iväg till sjukgymnasten. Hon försedde mig med både kryckor och TENS, förhoppningsvis gör det lite skillnad. Ska se om jag ska köpa ett glidlakan också, eftersom det är ett helt företag att vända sig om i sängen på nätterna.

Imorgon är det dags för specialistmödravården igen, då blir det tillväxtultraljud, blodtryck, urinprov och Hba1c. Är lite orolig över hur mitt blodsocker ligger, det har skjutit i höjden på sistone tycker jag. Speciellt nu när jag i princip inte rör mig alls. Tycker jag har svullnat upp lite också, och har haft ont i huvudet idag. Har dock inte gått upp något enligt vågen, så det bådar ju gott i alla fall. Vill ju inte få havandeskapsförgiftning direkt... =/ Inatt fick jag lite förvärkar för första gången också, det var rejäla sammandragningar med molvärk nere i ryggslutet. De gjorde inte så ont direkt, men det var stor skillnad mot de andra sammandragningarna jag brukar få. De kom ganska regelbundet med typ fem minuters mellanrum i någon timme inatt, och sen har jag känt av det till och från under kvällen idag också. Tycker dock det känns skönt att kroppen "övar" lite, hoppas ju på en smidigare förlossning den här gången...

Nu blir det lite mer wordfeud och sedan sängen! Natti natti!

Specialistmödravården

2012-01-19T16:23:00.003+01:00

Det känns som om jag är på specialistmödravården hela tiden... Var där på kontroll idag igen, men först kanske jag ska berätta om förra veckans besök...

Det var i torsdags förra veckan. Först var jag där halv nio på Aurora-samtal. Det var jobbigt, men det kändes bra ändå. Vi gick igenom en förlossningsplan tillsammans och jag känner mig lite lugnare, även om förlossningen fortfarande känns jobbig. Känns skönt att bli tagen på allvar och lyssnad på, det blir jag lugnare och tryggare av. Hoppas bara jag inte får panikkänslor när det börjar närma sig...

På eftermiddagen var det dags för diabeteskontroll. Åkte dit så jag var där strax efter två, och åkte därifrån strax efter fem... det tog så sjukt jävla lång tid att vi alla var jätteirriterade och sura. Själva besöket tog väl ca 20 minuter totalt (tillväxtultraljud, blodtryck, urinprov + samtal med förlossningsläkare och diabetesläkare), resten var väntetid. Helt jävla galet och jag var så less på allting när jag åkte hem... Blev dessutom väldigt irriterad på barnmorskan jag träffade där. Har ju hängt på specialistmödravården ganska mycket de senaste åren så jag har lärt känna barnmorskorna väldigt bra. Den här är dock en som jag bara har träffat två gånger, en gång förra graviditeten och så nu idag då.

Förra graviditeten gjorde hon mig jätteorolig, då hon vid ett tillväxtultraljud sa att vi väntade ett stort barn. Allt vi hade hört fram till dess var att vårt barn var normalstort, så det var ju en chock att höra att det hade vänt så på bara några veckor. Det visade sig att hon hade blandat ihop mig med en annan patient som inte var lika långt gången, och att allt såg normalt ut. Tack för det...

Idag var det hon igen som gjorde TUL, och hon sa att allt såg bra ut och att barnet låg +1% mot normalkurvan, dvs helt perfekt egentligen. Sedan tog hon mitt blodtryck som låg på 140/75, också jättebra. Även urinprovet ser bra ut. Sen kommer jag då efter låååååång väntetid in till läkarsamtalet. Där får jag höra att barnet ligger på -1,8%, vilket inte är så stor skillnad mot vad hon sa, men ändå inte alls samma siffra. Vidare får jag höra att hon har skrivit att mitt blodtryck var 140/85, vilket de tycker är lite på gränsen då jag har diabetes. Öhh... varför sa hon nåt helt annat till mig då?? De tar mitt blodtryck igen och mäter två gånger, första gången får jag 140/90 och andra 140/82, så jag får en tid nästa vecka (dvs idag) för att mäta blodtryck och ctg. Jättebra att de kollar upp det om de är oroliga, men VARFÖR sa inte barnmorskan rätt till mig, hur virrig kan man vara?! Blir ju såklart lite orolig, vill ju att allt ska vara bra! Men jag blev ganska lugnad av förlossningsläkaren i alla fall, om de hade varit väldigt oroliga hade jag ju fått en tid tidigare, plus att urinprovet såg ju bra ut så det borde inte vara några problem. Men jag blir så less ändå... vill inte träffa den barnmorskan igen, känns inte alls bra, kommer ju inte kunna lita på nåt hon säger ju...

Idag var jag alltså där igen och fick mäta ctg och blodtryck samt lämna urinprov. Barnmorskan tyckte jag såg lite svullen ut i ansiktet så jag fick väga mig också, men inget nämnvärt hade hänt på vågen (hade även vägt mig hemma på morgonen). Ctg-kurvan såg jättefin ut, urinprovet var rent och blodtrycket var 140/85, dvs fortfarande lite på gränsen men ändå godkänt, så jag ska dit igen på min vanliga kontroll om en vecka. So far so good. Det som inte var så roligt var att promenaden från parkeringen till specialistmödravården tog knäcken på mig, fick så fruktansvärt ont att jag fick gå myrsteg. Väl hemma sen så bröt jag ihop. Har jätteont nu och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Naprapaten säger att det som kan hjälpa är bad i varmvattenbassäng och massage, men att det inte lär bli så mycket bättre förrän efter förlossningen. Sjukgymnasten ringde och bokade om mitt besök till onsdag nästa vecka då hon hade fått förhinder på måndag. Pissigt värre.

Känner mig riktigt deppig, vill bara att det ska ta slut nu men det är ju sex veckor kvar tills grodan ska titta ut så jag lär väl få ha det så här ett tag till... blä.

Smärta

2012-01-18T14:23:00.003+01:00

Efter en i stort sett problemfri graviditet så började problemen i torsdags. Kände att jag hade lite ont i ryggslutet och det var jobbigt att lyfta Rasmus, men annars gick det rätt bra. På fredagen kändes det ganska okej, då var jag ju på jobbet hela dagen och behövde inte lyfta Rasmus förrän på kvällen när jag kom hem igen. Sedan blev det ju helg, och blev gradvis värre.

På lördag eftermiddag åkte vi hem till några kompisar och hälsade på, de har en son som är 3 månader äldre än Rasmus och det var kul att se hur fascinerade de var av varandra. =) Det var väldigt trevligt att vara där, men jag kände mer och mer hur ont jag hade och började halta fram.

På söndagen hade jag bjudit hem hela mammagänget som jag lärde känna redan som gravid. Det var jättemysigt! =) Vi fikade och barnen fick busa med varandra. Det populäraste var tydligen att klättra upp och ner för de tre trappsteg vi har i hallen (vårt hus är 1,5-plans med källare), ett tag var det fyra barn samtidigt som försökte klättra där! Jättekul att se hur alla har växt och utvecklats sen de föddes, eller ja, sen de låg i magen helt enkelt! =) Alla barn utom Rasmus går redan, men han är på gång och går runt möbler så det blir nog förhoppningsvis snart. Rasmus är även minst av barnen, trots att han inte är yngst. Min lille plutt!

När alla hade åkt hem så åkte maken iväg för att repa med sitt band. Jag var lite nervös för hur det skulle gå att vara själv med Rasmus med tanke på lyft och så, men jag undvek att lyfta honom så gott det gick och det kändes ganska okej, även om jag hade ont. Fram tills det var dags att sova... Rasmus visade alla tecken på att han var trött, men varje gång jag försökte lägga honom var det hysterisk gråt och skrik. Efter fjärde försöket, när klockan var halv tio, ringde jag till maken och bara grät för att jag hade så ont. Han skyndade sig såklart hem. Rasmus blev jättegosig när han såg att jag var ledsen och försökte trösta mig genom att ge mig sin napp, lille sötungen! Jag tackade dock nej till erbjudandet... =) När maken kom hem så tog han Rasmus direkt och la honom och det var inte ett ljud från honom sen på resten av hela natten, och han sov till halv nio. Man kan ju bli knäckt för mindre...

På måndag morgon hade jag fortfarande ont, men inte lika ont som kvällen före så jag tänkte att det inte var några problem att ta sig till jobbet. Väl där så skulle det ju bli bättre, där är det ju inga lyft. Men redan innan jag kommit fram till busshållsplatsen (en promenad på kanske 500 meter) kände jag att det nog inte var så bra tänkt. Hade riktigt ont men klev på bussen i alla fall. Väl på jobbet hade jag fruktansvärt ont. Det gick bra att sitta ner och att stå en stund, men så fort jag försökte röra mig så gjorde det jätteont. Alla sa till mig att jag borde gå hem, och de hade väl rätt men nu var jag ju på plats så det var väl bara att gilla läget... Pratade med maken och vi bestämde att han skulle komma och hämta mig någon gång efter lunch.

Resten av dagen blev det bara värre och värre och peakade på kvällen, sen har det sakta men säkert blivit lite bättre, men jag har fortfarande väldigt ont när jag rör mig. Har fått tid hos en sjukgymnast på måndag och var hos en naprapat igår. Hoppas att det blir bättre snart. Helt bra förstår jag att jag antagligen inte kommer bli förrän efter förlossningen, men det vore ju skönt om det blir bättre än så här i alla fall... Planen som den ser ut nu är antagligen att jobba hemifrån de sista veckorna, för att ta mig till och från jobbet kommer jag nog inte klara av. Känns lite pissigt, men det är väl det bästa alternativet. Är dock sjukskriven veckan ut på heltid men har regelbunden kontakt med kollegor och chefen för att uppdatera om läget.

Jag får väl vara glad för att jag fick 33 hela veckor utan problem, men det känns såklart väldigt tråkigt att avsluta graviditeten på det här sättet. Men men, det är väl bara att gilla läget antar jag...

Läckande bröst och sammandragningar

2012-01-08T22:15:00.003+01:00

Det märks att det börjar närma sig... mina bröst har börjat läcka, inga stora mängder men bröstvårtorna är ömma och det kommer några droppar då och då under dagen. Sen har jag börjat få sammandragningar lite oftare, främst på kvällen och då får jag lite ont i ryggslutet också. Känns lovande! Det är ju fortfarande lite tidigt för grodan att kika ut, men om det fortsätter så här så kanske jag slipper igångsättning och det vore väldigt skönt...

Välkommen 2012!

2012-01-02T16:06:00.005+01:00

Så var då 2011 slut, och ett nytt år har börjat. Det har varit ett händelserikt år, med både glädje och oro. Mest glädje faktiskt.

Det har varit mitt första hela år som mamma, och det har varit helt fantastiskt! Tänk att jag har en liten underbar kille i mitt liv nu, det hade jag inte kunnat föreställa mig för några år sen. Skrev ett ganska hoppfullt inlägg i början av januari 2010 där jag önskade att jag skulle bli gravid snart, tänk om jag då hade vetat att jag bara två år senare skulle vara blivande tvåbarnsmor? Helt otroligt.

2010 bestod av graviditetsförsök, graviditet och så till slut förlossningen när Rasmus kom. 2011 har bestått av att hitta mig själv i mammarollen, och sen det oväntade beskedet att vi väntade barn nummer två. Denna graviditet har jag inte gått upp i lika mycket som den första, dels pga att jag har haft en liten kille att lägga koncentrationen på, och dels för att jag inte riktigt vågade känns glädje i början då allt kändes så overkligt och vi fick dåligt resultat på kuben. Nu njuter jag dock för fullt av min graviditet och bökandet i magen! =) Försöker klämma ut det mesta jag kan av det nu, då det antagligen är min sista graviditet. Tiden går så fort bara. Om bara drygt 8 veckor är hon här!

Den stundande förlossningen känns jobbig. Jag har fått börja gå på Aurorasamtal, var där första gången för några veckor sen och ska dit igen den 12:e. Det var ett bra första samtal, men väldigt jobbigt också. Fick en återbudstid kl 7.15 på morgonen, och det var verkligen jättejobbigt att komma dit då. Pga årstiden var det ju så mörkt så det kändes som mitt i natten, vilket bara förstärktes av att det var helt tomt på folk. Jag kände mig helt ensam och utlämnad och slungades tillbaka till natten när Rasmus föddes och jag inte visste om han levde eller var död. Fruktansvärt jobbig känsla.

Första samtalet koncentrerade vi oss på vad som har varit, för att få ett utgångsläge. Nästa samtal ska vi blicka framåt, och jag har fått som läxa att skriva om min "idealiska" förlossning, om jag fick välja själv, samt att läsa en bok som heter Att föda utan rädsla. Känns skönt att få gå på samtal, hoppas att det kommer göra att det känns bättre inför förlossningen. Om inte så har jag möjlighet att göra kejsarsnitt, vilket känns väldigt skönt. Läkarna är väldigt tydliga med det att jag utan problem får välja det. Känns bra när man har hört om många som har velat göra kejsarsnitt men inte fått för läkarna.

Senaste kontrollen visade att mitt Hba1c hade sjunkit ytterligare, till 38, och både blodtryck och urin såg bra ut. Grodan har redan lagt sig med huvudet neråt och de tror inte att hon kommer vända sig nåt mer. Tillväxtultraljudet visade att hon är helt normalstor, hon ligger på +0.9 från normalkurvan så det var så medel som det kunde bli tyckte dom. =) känns skönt! Det ökar väl chansen att jag ska få gå tiden ut och inte bli igångsatt före utsatt datum i alla fall.

Imorgon är det dags för barnmorskebesök igen, då blir det väl SF-mått och vägning. Huga. Ska bli intressant att se vad jul och nyår har åstadkommit på vågen! ;-)

Julstämning

2011-12-20T21:34:00.003+01:00

Vitt på marken och tomtar i hela huset, nu börjar julstämningen komma! Har länge känt det som om jag levt kvar i början av november, jag har tyckt att det har känts tidigt när de har spelat julmusik på radio och har liksom inte alls fattat att det faktiskt bara är några dagar kvar till jul... men nu börjar även jag fatta! ;-)

Dagarna springer iväg och nu är det bara drygt 10 veckor kvar tills grodan beräknas komma. Har även räknat arbetsdagar och kommit fram till att jag har 31 dagar kvar att jobba, en månad kvar i arbetsdagar alltså. Vad fort det har gått! Trivs jättebra med det jag gör nu och skulle gärna vilja fortsätta jobba med samma sak när jag kommer tillbaka, ska verkligen försöka se till att det blir så!

Tog äntligen tag i saken förra veckan och skaffade en gravidförsäkring. Förra gången fick vi ju faktiskt användning för den då vi blev inlagda på neo en vecka. Tio dagar var vi inskrivna, varav vi var hemma de sista dagarna på permission. För detta fick vi 200 kr per dag, dvs 2000 kr, och eftersom försäkringen kostar 1050 så har vi ju egentligen i princip tjänat in denna försäkring redan. Man får även ersättning vid akut kejsarsnitt och det kan det ju kanske bli, blir förlossningen långdragen så kommer jag kräva snitt. Så det känns skönt att äntligen ha tecknat försäkringen nu.

Grodan verkar må bra i alla fall, det bökas och stökas ordentligt därinne. Främst på kvällen, natten och morgonen, men även en hel del på dagen också. En livlig liten krabat! Rasmus var mycket lugnare i magen och är ju även lugn nu så jag är lite nervös för att få en riktig liten vilde den här gången... ;-)

Nu är det bara drygt två och en halv arbetsdag innan lite semester, ska bli skönt med ledighet i mellandagarna! Tänker mysa massor med min familj! =) Och nästa vecka är det dags för tillväxtultraljud igen, ska bli spännande att se vad grodan väger nu!

Min lilla ettåring

2011-12-12T22:03:00.002+01:00

Hade tänkt skriva ett inlägg på Rasmus ettårsdag, men tiden flyger som vanligt förbi... tänk att han är ett år nu, min lille kille! Världens sötaste, snällaste och goaste lilla unge, jag är så glad att du är här hos oss!

Första gången jag såg honom hade jag svårt att ta honom till mig. Det känns hemskt så här efteråt, men jag var så slut efter den långdragna förlossningen och jag trodde det värsta när han kom ut helt livlös så det var mitt sätt att skydda mig själv tror jag. Andra gången jag såg honom var några timmar senare, på intensiven på neo. Då kom alla känslorna över mig och jag ville bara skydda det stackars lilla pyret som låg där och inte mådde bra. Usch, det var så hemskt att se honom så, uppkopplad med en massa sladdar, se honom ha så ont. Börjar gråta nu när jag skriver... Men han var en riktig kämpe och tog sig igenom det.

För ett år sen var vi fortfarande inlagda på neo. Vi hade haft en tuff vecka men började nu må bättre alla tre. Rasmus hade fått flaska för första gången och slukade maten på tre röda, det var så skönt att han fick mat i sig på det sättet och inte genom sonden. Dagen efter fick vi för första gången komma hem på permission. Vilken känsla att äntligen få åka hem! Att få klä på honom kläer för första gången (på neo får de inte ha kläder utan bara blöja), bära ut honom i babyskyddet och sätta honom i bilen och sen åka hem. Så där som alla andra gör när de får barn, nu var det vår tur att ta med vår bebis hem! Lite läskig känsla var det också att få åka hem och bli ensamma med Rasmus, vi hade ju vant oss vid att vara omgivna av sjukhuspersonal hela tiden... Men allt gick bra, och två dagar senare blev vi äntligen utskrivna. Underbart!

Ett år har gått så fort och han har vuxit upp till en lugn och glad liten kille, och envis precis som sin mor. ;-) Han har en massa roliga saker för sig, som sättet han tar sig fram t ex. Vi trodde länge att han skulle börja krypa eftersom han ofta stod på alla fyra och gungade fram och tillbaka. Men han började åla istället och utvecklade en teknik där det ser ut som om han simmar, det ser jätteroligt ut! =) Sen började han gå längs med möbler så vi tänkte att han hoppar över det där med att krypa helt enkelt. Inte så konstigt, det är ju inte alla barn som kryper. Jag gjorde inte heller det. Men sen, några dagar innan han fyllde ett, så började han plötsligt krypa! Lille killen, vad rolig han är... så dags nu! ;-)

Det roligaste han vet är när han blir hissad i luften och när det blåser i håret på honom. Han blir hysteriskt glad om vi fläktar honom i ansiktet så att håret rör sig i luftdraget. Har aldrig sett något annat barn reagera så, det är så sött! =) Han ger oss så mycket glädje och vi är så lyckligt lottade som har honom. Älskade Rasmus, tack för att du finns och förgyller vårt liv!

Ettårskalas!

2011-12-05T21:25:00.005+01:00

Imorgon blir min älskade lille kille ett år, och det firade vi med kalas i helgen. Hela makens släkt kom igår, nästan i alla fall. Min familj var tyvärr sjuka så de kommer nästa helg istället, men det gör inte så mycket för det blev fullt hus! Tror vi var sexton personer som firade igår, så Rasmus hade fullt upp! =) Han fick flera jättefina presenter, och flera som lät ganska förskräckligt, precis som det ska vara antar jag... ;-) Han hade sovit ganska dåligt på dagen men var på strålande humör hela tiden gästerna var här, men så fort de hade åkt blev han så trött att han mest satt och skrek, stackarn... han slocknade totalt kl sju och sov till nästan tio över åtta imorse! Det är jobbigt att fylla år! ;-)

Dagen till ära hade vi beställt en tårta av en bekant som är helt fenomenal på att göra tårtor. Vi ville ha pirat-tema på tårtan eftersom Rasmus hade smeknamnet Piraten när han låg i magen. Först var det ju pyret, sen pirate (pyret på svengelska) och sen piraten! ;-) Vi är jättenöjda med den fina tårtan, som inte bara var fin att se på utan väldigt god också! =) Bilderna är tagna av Sophia som har gjort tårtan! =)

Jobbiga minnen

2011-12-05T20:53:00.001+01:00

Helgen har passerat i raketfart. Vi hade ettårskalas för Rasmus (mer om det senare) och innan dess var det städning på schemat. Men visst är det väl så att lördag och söndag alltid är mycket kortare än vardagarna? Det måste ju vara så, helgerna går ju alltid så otroligt fort!

Helgen har till och från varit ganska psykiskt jobbig för mig. I lördags var det ett år sedan vi åkte in till förlossningen för igångsättning. Det var starten på mitt livs längsta och jobbigaste helg, som fick ett ännu jobbigare slut när Rasmus väl kom ut eftersom han inte mådde bra. Nästan tre dygn tog förlossningen och även om allt ordnade sig till slut, så var det en fruktansvärt jobbig period och nu kommer alla minnen tillbaka. Fick nästan lite panikkänslor i lördags när jag tänkte på förlossningen, och så vill jag inte ha det. Har mailat kuratorn om att få en ny tid, men hon har inte svarat än. Själva förlossningen och smärtan i sig är jag inte så orolig för, det är väl inget jag direkt ser fram emot men det känns rätt okej. Jag är bara rädd för att förlossningen ska få samma slut som förra gången och att grodan ska fara illa. =( Hoppas på att få svar snart från kuratorn så vi kan boka en tid, det känns välbehövligt just nu…

Gårdagens kontroll

2011-12-02T22:56:00.001+01:00

Igår var det dags för kontroll igen. Fick komma in direkt och mäta Hba1c som låg på 4,7 (39 nya systemet) och sedan var det dags för tillväxtultraljud. Det kom som en överraskning, trodde det skulle vara först nästa gång. Allt såg bra ut i alla fall, hon sparkade lite när barnmorskan la på gelen och sen sparkade hon till och från under ultraljudet. Precis innan vi var klara så vinkade hon dessutom åt mig, lilla sötnosen! =) Det verkar vara en normalstor bebis, hon låg på 5,1 % över genomsnittet och allt som är 20% över eller under är normalt, dessutom är felmarginalen ca 10 % så det såg bra ut. Skönt att veta!

Är nu redan i vecka 27+2 och har mindre än 13 veckor kvar… jisses vad tiden går! Jobbar ju heltid nu och dagarna bara springer iväg. Hänger inte riktigt med… snart är det jul och efter det är det ju bara två månader kvar innan lilla grodan kommer, helt galet!

Tvåsiffrigt

2011-11-23T22:07:00.002+01:00

Idag är det 14 veckor kvar till beräknat datum och vi är nere på tvåsiffrigt... gaaaah! Tiden går så himla fort!

Jag mår bra, fortfarande lite foglossning men ingen större fara. Är rätt trött på dagarna men piggnar tyvärr till på kvällen, så jag har svårt att somna. Grodan är inne i en väldigt aktiv period och bökar runt som sjutton, ibland känns det nästan obehagligt. Men det är mysigt ändå! =)

Så trött...

2011-11-14T21:01:00.001+01:00

Idag har jag jobbat första dagen efter ett års mammaledighet. Det var jättekul att vara tillbaka faktiskt, men jag är såååå trött nu så det bara snurrar i skallen på mig... ska ta mig en macka och sen gå och lägga mig tror jag, så jag är utvilad för morgondagens utmaningar!

Ömma tuttar

2011-11-06T20:42:00.003+01:00

Idag har jag känt att det har "stuckit" i vänster bröst, det gjorde riktigt ont ett tag. Efter en stund såg jag att jag hade fläckar på min t-shirt och insåg att jag hade läckt bröstmjölk. Kändes skumt, och väldigt tidigt! Är fortfarande öm och svullen, men det har lättat lite. Hoppas det är bättre imorgon...

Vad gör vi om dagarna?

2011-11-04T13:21:00.002+01:00

Fick en kommentar från Anonym som undrade varför jag inte skriver så mycket om Rasmus i bloggen och vad vi gör om dagarna. Jag har medvetet låtit bli att skriva alltför mycket om Rasmus eftersom jag försöker hålla bloggen någorlunda anonym (även om en del av mina vänner läser ibland). Jag hade dock från början inte tänkt att utelämna honom helt, vilket jag inser att jag kanske har gjort. Det har bara blivit så.

Jag har varit hemma i snart ett år, jobbade sista dagen den 19 november förra året. Första två veckorna av ledighet var jag ju såklart själv, och sen när Rasmus kom var jag och maken hemma båda två de första 6 veckorna. En period i våras jobbade maken 80 procent och var ledig varannan tors-fre, annars var det jag och Rasmus själva. Jag har försökt att vara aktiv och träffa andra mammor när jag har varit hemma, antingen på öppna förskolan eller ute på stan eller hemma hos någon. Flera gånger har jag haft mamma-fika här hemma hos oss, det har varit kul! Det är alltid lite svårt att få till det med plats både för mammor och bebisar samt för barnvagnar, men det har funkat bra när vi har varit hemma hos oss då vagnarna har kunnat stå på altanen på baksidan. Ungefär 1-2 gånger i veckan i alla fall har jag träffat andra mammor, det har varit jättekul och stimulerande för Rasmus. Vi har även haft dagar då vi bara varit hemma och tagit det lugnt, väldigt mysigt det med. =)

I höstas började vi med babysim. Vi vill gärna vänja honom vid vatten så vi tänkte köra 10 ggr i alla fall och sen lägger vi väl av och kör på egen hand istället. Rasmus var inte så jätteglad de första tre gångerna, han tyckte att det var ganska läskigt, men den fjärde gången släppte det och nu verkar han tycka att det är kul! =) Vi har gått sju gånger nu tror jag det är, så vi kör några gånger till så får vi se hur vi gör sen.

Rasmus är en ganska försiktig och analyserande kille, redan vid den här åldern. Han gillar andra barn men har aldrig varit den där supersociala som direkt kryper fram till andra barn och vill leka, utan han är mer avvaktande först och läser in situationen. Precis som sin mor faktiskt! Han är ganska känslig men har blivit mycket mer orädd och framåt nu allt eftersom han har växt och utvecklats. Han senaste färdigheter innefattar att dra sig upp mot stående, vilket han lärde sig bara för nån vecka sen och nu ska han ju såklart klättra på allt! Han "pratar" mycket och pekar på allt, speciellt lampor, och säger "Dä!". Då vill han ofta att vi ska göra något, till exempel tända och släcka en lampa. Om vi inte lyssnar på vad han säger höjer han rösten, pekar ännu mer och säger "Dödödödödödödö" som förhoppningsvis inte är så allvarligt som det låter! ;-) Han kryper inte men ålar fram vart han än ska. Favorit-"leksaker" är telefoner och fjärrkontroller som han kan sitta och trycka på i evigheter. Senaste vägningen, som var för 1 månad sedan, vägde han 9100 gram och var 70 cm lång. Han blir 11 månader nu på söndag.

Det var lite om Rasmus det! =) Vår fina, lilla kille som är världens snällaste och goaste. Som började sova hela nätter när han bara var några månader gammal och som nu sover runt 12 (!) timmar per natt! Igår somnade han 19 och vaknade 08 imorse... vi är verkligen lyckligt lottade och älskar vår lille kille över allt annat! =)

17 veckor

2011-11-02T20:31:00.002+01:00

Tänk, om 17 veckor blir jag tvåbarnsmamma... jisses. Det är svårt att föreställa sig. Jag vet ju hur det är att ha ett barn, men hur blir det att ha två? Och så tätt? Det är många funderingar som kommer nu... men det blir väl som det blir helt enkelt! =)

Jag har tyvärr fortfarande ont till och från så det känns lite oroväckande. Hoppas jag kommer kunna jobba som det är tänkt. Får ta och maila imorgon och berätta att jag måste ha ett höj- och sänkbart skrivbord, det lär ju bli måttligt populärt... hade det innan jag gick hem, men nu har jag inte kvar mitt kontor längre och de har fullt sjå att ens hitta ett rum till mig. Lär som sagt inte bli populärt med mina "krav", men det är nog ett måste för att det ska funka...

Vet inte om jag har skrivit det i bloggen men jag börjar jobba väldigt snart faktiskt. Nästa vecka ska jag iväg på utbildning tre dagar och veckan efter, den 14:e november, börjar jag jobba heltid igen. Dock bara i tre månader, sen går jag hem igen... =) Men det känns faktiskt kul att få jobba igen, och bra att Rasmus och hans pappa får lite egentid tillsammans! =)

Ont!

2011-10-30T09:05:00.002+01:00

Som ni märker är det inte tätt mellan uppdateringarna, och det är för att det mest bara rullar på. Jag mår bra och grodan mår bra. Senaste diabeteskontrollen visade personbästa för mig hade 4.6 i Hba1c! =) Det var riktigt kul att höra, tycker jag har bra koll på blodsockret så det är kul att få en bekräftelse på det! =)

I förrgår när jag hade duschat och skulle klä på mig igen så högg det till rejält i båda ljumskarna samtidigt, det gjorde jätteont och jag fick svårt att röra mig. Det har tyvärr hållit i sig. Jag har inte ont hela tiden, men om jag har suttit en längre stund (speciellt hemma i soffan) så kan jag knappt förflytta mig efter det. Det gör inte ont när jag sitter eller när jag ställer mig upp, men sen när jag ska gå så är liksom hela bäckenet låst. Inte kul alls! =( Hoppas det går över snart. Om inte så antar jag att jag får vara glad att jag har gått 22 hela veckor utan problem i alla fall... =/

Men men, huvudsaken är att grodan mår bra! Det är full aktivitet i magen både morgon, kväll och natt så jag antar att hon mår bra! Dagtid är det väldigt lugnt, men nån gång måste hon ju sova... =P

En tur till förlossningen

2011-10-17T15:25:00.003+02:00

Idag har jag varit en sväng på förlossningen! Det var dock inte så allvarligt som det låter... =)

Jag hade tid idag kl 11 för att träffa förlossningsläkare och aurora och börja prata lite om den kommande förlossningen. Jag kom till smvc fem i elva, anmälde mig i receptionen och satte mig och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Frågade halv tolv om de visste hur länge till det skulle dröja, men det gjorde de inte. Väntade lite till. Och lite till. Strax före tolv kom läkaren ut, beklagade och sa att det skulle dröja ytterligare lite till. Då hade jag börjat känna mig hungrig och att blodsockret var på väg ner, så jag frågade hur länge till. Cirka 15-20 min svarade hon. Jag frågade om jag då hann gå iväg och köpa en frukt eller nåt, men då blev jag faktiskt erbjuden att få en smörgås! =) Jag antar att jag blev lite särbehandlad eftersom jag ändå är där typ varannan vecka, så liiiite VIP kände jag mig faktiskt! ;-) Fick följa med min favvo-barnmorska över till förlossningen där jag fick en macka och ett glas svartvinbärsdryck (som jag levde på när jag var på förlossningen förra gången...), väldigt gott! =) Kändes lite märkligt att vara på förlossningen igen, mina minnen därifrån är ju väldigt blandade... och det kändes både så nära och så långt bort sen jag var där sist, men det var ju faktiskt bara 10,5 månad sen jag var där.

Stannade bara i fem minuter på förlossningen innan jag gick tillbaka till smvc. Fick vänta ytterligare ett tag men till slut, halv ett, fick jag träffa läkaren. "Bara" 1,5 timme för sent... Det var ett bra möte i alla fall. Hon frågade mig hur jag mådde och hur jag kände inför förlossningen, och jag sa som det var, att nu när jag har slutat oroa mig för graviditeten så börjar oron inför förlossningen... Har ju gått mer än halva tiden nu, och denna första halva har ju gått otroligt fort! Vi gick igenom min förra förlossning, hon svarade på lite frågor som jag hade och sen la vi upp en första plan för förlossningen.

* Vi ska avvakta och se om vi kan skjuta upp ev igångsättning till några dagar efter beräknat datum. Vi ska följa bebisens tillväxt noga med tillväxtultraljud varannan vecka från vecka 27-28 och bestämma datum för igångsättning baserat på bebisens storlek.
* Jag kommer att tilldelas en erfaren barnmorska under förlossningen.
* Barnmorskan kommer vara hos mig och enbart mig i den mån det är möjligt, för att jag ska slippa oron med flera olika barnmorskor.
* Om förlossningen inte fortskrider i jämn takt får jag kejsarsnitt.

Jag känner mig nöjd med detta första samtal och vi kommer inte boka något nytt som det ser ut just nu, utan det gör vi om jag känner att det behövs längre fram. Känns jätteskönt att hon lyssnade på mig angående igångsättning. Jag vet att jag som diabetiker "ska" sättas igång om jag inte har fått barn till beräknat datum, men eventuellt kan vi gå över några dagar som det ser ut, så det känns jättebra. Känns också jättebra att jag kan få kejsarsnitt om förlossningen inte fortskrider. Med Rasmus så tog det ju nästan 3 dygn från att jag sattes igång tills han var ute, och det var väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Läkaren sa dock att hon tror att detta kommer gå mycket fortare. Hon sa att som andragångsföderska så kan jag nästan räkna med att om jag sätts igång på morgonen så kommer barnet på kvällen! Det känns ju helt otroligt, det låter för bra för att vara sant tycker jag... vi får se när vi är där helt enkelt!

Halvvägs

2011-10-13T19:54:00.002+02:00

Så har jag då plötsligt gått halvvägs in i graviditeten. Bara hälften kvar. Hur gick det till? Känns läskigt att tiden går så fort, och om några veckor börjar jag jobba igen och då lär den väl gå ännu fortare... hjälp!

Efter ultraljuden har den sista oron över graviditeten släppt, men nu börjar nästa oro... förlossningen. Har börjat tänka mer och mer på den nu när jag kan slappna av lite i min graviditet. Igår träffade jag en mammaledig kollega som jag inte har träffat på länge. Vi pratade både hennes senaste förlossning och min förlossning med Rasmus. Det var jättejobbigt att prata om det kände jag, även om det var skönt också. Det har också hänt några gånger på sistone att jag har fått som flashbacks från förlossningen och fått lite halvpanik, så det känns sådär. Det är nog tur att jag ska träffa en förlossningsläkare och aurora på måndag, så jag kan prata om min rädsla.

Ultraljuden

2011-10-12T15:34:00.003+02:00

Allt såg bra ut igår! Hjärtat tickade på bra, det var två armar och två ben och allt såg ut som det skulle! =) Även hjärtultraljudet såg bra ut, jätteskönt! Vår lilla groda var dock inte så samarbetsvillig så vi fick inte så jättebra kort den här gången heller, men vad gör det när allt såg så bra ut! =) Beräknat datum blev återigen 29 februari, men jag hoppas hon kommer före eller efter det... Barnmorskan sa dock att hon trodde på februaribebis med tanke på min diabetes. Vi får väl se helt enkelt! =)

Jag bad barnmorskan dubbelkolla om det var en tjej, så de inte kryssade i fel i brevet! ;-) Hon sa att det är ju alltid lättare att se om det är en kille, men om hon skulle gissa så skulle hon tro att det är en tjej, så det låter ju bra! ;-) Inte för att det spelar någon roll alls, men nu när vi ändå ville veta så känns det ju kul att det stämmer i alla fall! ;-)

Sjusovare

2011-10-11T09:04:00.003+02:00

Rasmus har sovit hela nätter sen han var väldigt liten. Första gången han sov riktigt länge var han bara 2,5 månad, då sov han från 20 till 04 och sen har det bara blivit bättre och bättre. Nu sover han 10-12 timmar per natt, plus 3 gånger på dagen. Duktig kille! =)

Igår sov han bara 2 gånger på dagen så han var riktigt, riktigt trött på kvällen. Han ville inte äta sin gröt utan satt bara och skrek, så jag värmde en flaska ersättning åt honom istället som han slukade. Sen satt han och babblade ett tag innan vi la honom vid kvart över sju. Vanligtvis lägger vi honom tidigast halv åtta, men snarare runt åtta eller senare, så jag tänkte för mig själv att nu vaknar han väl vid fem eller nåt. Annars brukar han vakna tidigast kl sex. Men nej då, han sov hela natten och vaknade till ordentligt först kvart över sju imorse! Lilla trötta killen, vilken sjusovare! Skönt för mig att få sova ut, även om jag fortfarande är väldigt trött. Tror hormonerna påverkar mig mycket nu, känner mig trött oavsett hur mycket jag sover. Blir lite nervös för hur det ska gå att jobba när jag känner mig så trött, men det löser sig väl.

Nu är det bara några timmar kvar till ultraljud, återkommer efter det!

Håll tummarna!

2011-10-10T21:47:00.001+02:00

Imorgon är det dags för både rutinultraljud och hjärt-ultraljud. Håll tummarna för att allt ser bra ut!

Fredag

2011-10-07T21:55:00.002+02:00

Jisses vad veckorna går fort... Och månaderna också för den delen! Rasmus blev 10 månader igår, stora killen! Hade möte inbokat på bvc för vägning och kontroll, men vi var iväg på kontroll på sjukhuset förra veckan så besöket igår var visst onödigt. Var inte säker på om vi skulle gå till bvc, men läkaren på sjukhuset sa att vi skulle göra det, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Men även sköterskan på bvc undrade lite varför vi var där, så det kändes ju lite onödigt. Rasmus är i alla fall numera 70 cm lång och väger 9100 gram. Lite skillnad mot när han föddes... =)

Jag mår bra och känner mer och mer sparkar, mysigt! =) Är lite trött, men sover bättre än på länge och slipper gå upp mitt i natten för att kissa, det är skönt! Detta i kombination med att Rasmus sovit 12 timmar de senaste två nätterna har gjort att jag i alla fall känner mig lite piggare...

Kan inte riktigt fatta att jag snart är halvvägs. Om drygt 20 veckor är jag tvåbarnsmamma. Oh. My. God. Hade nån sagt det till mig när vi påbörjade behandlingen, att det skulle gå så fort att få två barn efter varandra, så hade jag nog inte trott på det. Det känns helt overkligt.

En kompis till maken var på besök ikväll och hade med sig flera kassar med kläder som vi fick välja och vraka från. Jättegulligt av honom! Det var mest en massa flickiga kläder såklart eftersom han har en dotter, men några plagg var mer neutrala och i storlek 80 och uppåt så att Rasmus snart kan ha dem. Men det slutade med att jag tog nästan alla kläderna han hade med sig, det gäller ju att passa på att ta emot gratis kläder när man har möjlighet och vi väntar ju faktiskt en liten flicka nu! =) Så nu har vi en hel garderob till henne! ;-) Visserligen i storlek 80 och uppåt, men de växer ju fortare än man kan tro...

I helgen står städning på schemat, vi ska nämligen ha lite fika här för släkten på söndag eftersom maken fyllde år igår. Så jag antar att den här helgen kommer swischa förbi... Kan någon stoppa tiden, jag hänger inte riktigt med!

Sent omsider

2011-10-01T22:08:00.005+02:00

Jahapp, som vanligt blev det ett längre uppehåll mellan inläggen, igen... Antar att det är för att det inte händer så mycket just nu, det knallar på helt enkelt. Fast när jag tänker efter så har det ju hänt lite grejer ändå.

Jag var på diabeteskontroll på smvc i torsdags. Var tre veckor sen jag var där sist och nu hade mitt Hba1c sjunkit från 5,6 till 4,9 så de var supernöjda med mig! =) Fick tid om tre veckor igen, jag som trodde att det skulle bli varannan vecka igen... men glad är jag förstås! =) Inte kul att springa där i tid och otid liksom...

Har en hel del möten inplanerat på smvc den närmaste framtiden. 11 oktober ska jag ju på både RUL och hjärt-ul, den 17 oktober ska jag ha ett möte med förlossningsläkare och aurora för att prata om den kommande förlossningen (som fortfarande känns lååååångt bort... är ju inte ens halvvägs ju!) och så den 20 oktober så är det dags för nästa diabetes-kontroll. Så nog blir det mycket spring på sjukhuset ändå...

Nåt annat som har hänt är att jag hoppade av distanskursen jag läste. Den var faktiskt riktigt intressant, men väldigt krävande och jag kände att det inte var vad jag ville prioritera just nu. Jag får läsa den vid ett senare tillfälle helt enkelt.

En tredje sak som har hänt är att vi har bestämt att jag ska gå tillbaka och jobba den 14 november. Kommer jobba i lite drygt tre månader innan det är dags att gå hem igen. Och i veckan blev det klart att jag inte ska gå tillbaka till mina ordinarie arbetsuppgifter under den här tiden utan istället jobba i ett aktuellt projekt på jobbet, och det känns såååå skönt! Jag kommer jobba på en annan avdelning som jag är intresserad av att jobba på, så jag hoppas att jag genom detta får visa vad jag går för och har en större chans till att få en tjänst där i framtiden! Känns superbra! =) Känner mig riktigt taggad till att gå tillbaka till jobbet nu. Det är klart det kommer kännas tråkigt att lämna Rasmus hemma, men han kommer ju få det superbra med sin pappa, det vet jag ju. =) Det blir nog nyttigt för dem båda att få mer tid tillsammans.

Så nu är det bara 6 veckor kvar som jag är ledig, sen börjar allvaret igen! När jag går tillbaka har jag varit ledig i nästan exakt ett år. Jisses, vad tiden går fort... Och fortare lär den nästan gå när jag börjar jobba igen, så snart är vår lilla tjej här helt enkelt! ;-) Känns overkligt att jag kommer vara tvåbarnsmamma om bara några månader... Hjälp! Har börjat känna lite sparkar nu i alla fall, det är mysigt! =) Men jag har ändå svårt att fatta att det är någon därinne... kommer kanske inte sjunka in förrän jag får se henne på riktigt!

Brevet

2011-09-19T18:03:00.003+02:00

Det blev visst en längre bloggpaus än jag hade tänkt mig, ber om ursäkt för det! Jag var så himla glad i fredags att jag inte hade ro att sätta mig ner och skriva något inlägg! ;-)

Under dagen hade jag sprungit ut flera gånger för att kolla om posten hade kommit. Jag hade inga större förhoppningar egentligen, men jag tänkte att chansen fanns ju i alla fall, även om den var liten. Vid tre var jag glad över att klockan närmade sig fem så jag inte behövde oroa mig över helgen, ingen skulle ju ringa då i alla fall. Jag skulle åka till stan vid halv fyra och träffa en kompis så jag tänkte att jag tar en sväng till ut till brevlådan innan det blir för stressigt. Och där låg det! Ett enda brev fick vi den dagen, men det var det bästa av allt! =) Det stod att allt såg bra ut och att vi väntar en liten flicka! =) Blev väldigt överraskad, var övertygad även denna gång att det var en pojke, men tydligen inte! ;-) Så nu får vi tydligen en av varje, det känns lite häftigt! =)

Helgen har sen bara sprungit förbi. Vi var på fest i lördags och det var trevligt, men jag blev rätt trött på kvällen så vi åkte hem vid halv tolv. Kanske skulle passat på att vara borta längre när vi ändå hade barnvakt, men det var rätt skönt att åka hem då. Det hade inte gått någon nöd på Rasmus i mormor och morfars vård, men det trodde jag inte heller! ;-) Han hade varit så nöjd så. Han är så go vår lilla kille!

Trots att jag självklart var nykter under festen så kände jag mig rätt bakis igår, det är inte rättvist ju... Hmpf. Är fortfarande trött idag, men hoppas på att en god natts sömn ska reda bot på det.

Vi har fått post!!!

2011-09-16T15:23:00.003+02:00

Ett enda brev låg i brevlådan idag, men det var det enda vi behövde! Allt såg bra ut, och jag är såååå glad och lättad!

Ska ner på stan nu och fika med en kompis, skriver mer senare! Kram till er alla som hållit tummar och en extra varm kram till dig Anonym som fortfarande väntar på ditt svar!

Jag har bara...

2011-09-16T14:21:00.002+02:00

...kollat brevlådan två gånger idag, och fler lär det nog bli innan posten har kommit! Inget samtal har jag fått heller, och snart är klockan fem och jag kan slappna av i några dagar. Skönt.

Tystnad

2011-09-15T21:23:00.003+02:00

Inget brev och inget telefonsamtal idag. En bra dag med andra ord! ;-)

Träffade kuratorn idag och det kändes bra. Jag sa att jag känner mig ganska positiv trots allt och att jag är mycket lugnare nu, och det märktes sa hon. Jag hade med mig Rasmus denna gång och hon blev väldigt förtjust i honom, sa flera gånger att han var så söt, "och jag är ju neutral, men tycker det ändå! Han är verkligen jättesöt!" Gissa om mamma blev stolt? ;-)

Hon frågade om jag ville boka upp en ny tid nu men jag sa att jag hör av mig istället. Känner inget behov just nu, men kanske längre fram när vi börjar prata förlossning, eller såklart om vi får ett negativt besked. Hon sa att hon inte hade några tider nästa vecka egentligen, men att hon hade några möten inplanerade "som inte var så viktiga" och som hon kunde boka av i nödfall. Jättegulligt av henne! Känns skönt att veta i alla fall.

Nu är det snart dags för sängen. Håll tummarna för att det blir tyst på telefonen även imorgon! Natti natti!

Ge mig helg nu!!!

2011-09-15T11:33:00.002+02:00

Känner mig fortfarande positiv, men vill att helgen ska komma NU!!! En tyst telefon och fredag kväll är vad jag vill ha, då kan jag åtminstone koppla av utan att vara rädd för att det ska ringa, de lär ju inte ringa på helgen... hur ska man göra för att få tiden att gå fortare? Blä.

Just ja

2011-09-14T21:59:00.002+02:00

Rekryteraren ringde faktiskt igår och berättade att de valt att gå vidare med andra sökanden. Trist, men väntat. Skönt att slippa gå och fundera på det.

Bra känsla

2011-09-14T15:35:00.004+02:00

Jag har en bra känsla i kroppen. Inte för att de inte har ringt om resultatet än, det har jag räknat med att de skulle göra tidigast imorgon ändå, det tar väl några dagar innan analysen är klar. Utan jag har bara en bra känsla i kroppen, känner mig positiv och tror att allt kommer gå bra. Hoppas innerligt att jag har rätt.

Tror det vände under själva provtagningen för mig. När jag såg bebisen på ultraljudsskärmen och såg hur hon/han förde ena handen till ansiktet, det var som att DÅ, först då, förstod jag att jag är gravid och har ett barn i magen. Det var först då jag kände att jag började få lite känslor för det lilla livet. Innan har jag inte riktigt kunnat ta till mig graviditeten. De senaste dagarna har jag känt lite bubbel i magen också, tror det är bebisen jag känner. Det gör att jag vågar känna mig lite mer positiv. Det är någon där inne, någon som vill leva och komma ut och vara syskon till Rasmus!

Hoppas verkligen att telefonen fortsätter vara tyst under resten av veckan...

Fostervattenprovet

2011-09-12T21:58:00.004+02:00

Då var det gjort. Jag var känslosam hela förmiddagen, grät mycket och var nervös. Grät en skvätt i väntrummet också. Kändes ovanligt tomt på specialistmödravården idag, är van vid att det är fullt med folk när jag är där. Men då är det ju diabetesmottagning också, idag var väl bara en "vanlig" dag.

Läkaren tog emot oss och jag fick lägga mig på sängen direkt. Ännu fler tårar. Läkaren var väldigt saklig hela tiden, kändes nästan som en robot. Jag vet att det är deras jobb, de ska inte visa känslor, speciellt inte i en sån här situation. Men jag som är en känslomänniska, och dessutom i en väldigt känslomässig situation, tyckte det kändes ganska konstigt. Det blev lite av en krock.

Han frågade hur vi ville göra, och vi förstod inte riktigt vad han menade. Vi var ju där för att göra fostervattenprov? Han sa att han ville dubbelkolla med oss, berättade om missfallsrisken och sa att vi hade rätt att ändra oss om vi ville. Men vi hade ju redan bestämt oss, så vi sa att vi kör.

Jag hade såklart googlat en del innan på fostervattenprov, kub-test och bred nackuppklarning, men ville ända höra vad läkaren sa. Jag frågade därför om det kunde finnas andra orsaker till nackuppklarningen. Läkaren sa att det finns en svag koppling mellan bred nackuppklarning och hjärtfel, så de kommer följa upp mig om 4 veckor med ett utökat ultraljud då de undersöker enbart hjärtat.

Sen var det dags för provet. Först gjorde han ultraljud för att säkerställa att jag verkligen hade gått 15 fulla veckor. Först var han tveksam, för huvudmåttet visade på dryga 14 veckor. Måtten på lårbenet indikerade dock dryga 16 veckor, så genomsnittet blev 15+2 och nytt beräknat datum är 3 mars istället för 29 februari. Det var godkänt sa han, så då var det dags.

Jag var jättenervös och låg och stirrade i taket. Ville varken se nålen eller titta på ultraljudsskärmen, det kändes så läskigt. En undersköterska hade kommit in och hon torkade av magen med sprit, läkaren kollade med ultraljudet och sen förde han in nålen. Det gick fort och kändes knappt, det var ett litet stick och sen stramade det lite. De tappade lite vätska och sen var det klart. Istället för vanligt plåster fick jag spray-plåster. Läkaren frågade om vi ville veta könet på barnet, och vi sa ja. Vi kollade aldrig kön när jag var gravid med Rasmus, men den här graviditeten har vi varit nyfikna och det kändes som att det var ett sätt att få nåt roligt ut av fostervattenprovet.

Jag låg kvar tills de sa att jag kunde resa på mig och sen var det dags att åka hem igen. Läkaren sa att det är bra om jag tar det lugnt resten av dagen och att jag undviker samlag och bad de närmaste dagarna, annars var det inte så mycket att tänka på. Maken hade dock redan tagit ledigt både imorgon och på onsdag, så jag ska bosätta mig i soffan under de närmaste dagarna, allt för att minska risken för missfall.

Innan vi gick berättade läkaren att provet skickas till Uppsala för analys. Om vi får ett negativt besked så kommer han få meddelande om det och då kommer han att ringa oss, förhoppningsvis denna vecka. Om vi inte har hört nåt till helgen så är det en indikation, men ingen garanti, för att det ser bra ut sa han. Om vi får ett positivt besked så meddelas det med ett brev, som borde komma på onsdag nästa vecka. Onsdag! Det är ju 1,5 vecka dit! Jag som trodde att vi skulle ha ett svar om en vecka... nu hoppas jag nästan att vi inte har svar då, eftersom det då antagligen betyder något negativt...

Så nu är det bara att vänta. Gissa om jag kommer hoppa högt varje gång telefonen ringer... Hoppas tiden går lika fort nu som den har gjort de senaste veckorna!

Nervös, ledsen, rädd

2011-09-12T11:41:00.000+02:00

Om två timmar är det dags.

Imorgon

2011-09-11T21:37:00.003+02:00

Imorgon är det dags för fostervattenprovet. Börjar bli lite nervös. Hoppas att det inte kommer vara alltför obehagligt och att inga komplikationer uppstår. Håll tummarna för mig!

Full rulle idag!

2011-09-08T21:35:00.003+02:00

Idag var det en fullbokad eftermiddag... kl 14 hade jag diabeteskontroll på smvc. Allt såg bra ut och de var så nöjda med mig att jag fick en tid om 3 veckor istället för om 2 veckor, kändes bra. När jag var på väg därifrån kom två av barnmorskorna fram och frågade hur det var med mig, det var gulligt tycker jag. Mina söta små tanter på smvc, de gör det lättare att gå dit!

Kl 15 var det dags för föräldragruppsträff. Vi var bara tre sällskap där, men det var trevligt. Rasmus lekte motorbåt nästan hela tiden, vilket brukar indikera att han är nöjd... ;-)

Kl 17 mötte jag tre fd kollegor på stan för en fika, det var också väldigt trevligt. Det visade sig att en av dem är gravid med sitt andra barn och är planerad till mitten av mars! Lite lustigt, speciellt med tanke på att jag och en annan av dessa kollegor fick barn i samma veva (hennes dotter kom en vecka efter Rasmus) förra gången, och nu är vi två som ska ha samtidigt igen!

Som sagt, en ganska intensiv dag, eller eftermiddag i alla fall, så nu sitter jag lite halvdöd i soffan... Ska ta mig en knäckemacka och sen gå till sängs tänkte jag. Nu är det bara fredag, lördag, söndag och halva måndag kvar, hoppas tiden går fort...

Ringde själv

2011-09-07T15:40:00.003+02:00

Idag tog jag tag i saken och ringde själv angående jobbet. Hon lät faktiskt riktigt generad när hon hörde att det var jag och bad tusen gånger om ursäkt att det har dragit ut på tiden. Hon sa att det fortfarande var 2 kandidater kvar att intervjua och att hon skulle ringa mig på tisdag. "Jag ringer till dig, men hör du inget ifrån mig får du gärna ringa". Så det låter ju lovande. Not. Känns lite trist, men inget att göra något åt.

Så, det är väl bara att släppa det för resten av veckan och försöka lägga fokus på något annat.

Nähäpp

2011-09-06T17:35:00.002+02:00

Inget samtal angående jobbet idag heller... Får ta och ringa dom imorgon och fråga vad de håller på med. Över två veckor sen jag var på intervju, och ingen återkoppling alls. Jag gjorde ju ett personlighetstest inför intervjun som de skulle ringa och ge mig feedback på, eftersom det inte hanns med vid intervjun. Även om de kanske fortfarande inte har bestämt sig vilka de ska gå vidare med så kan de väl åtminstone ge mig återkoppling om testet, eller visade det kanske att jag är ett psycho som ingen vill ta i med tång? Hmm...

Kuratorn

2011-09-03T14:24:00.002+02:00

Träffade kuratorn i torsdags. Det var riktigt skönt faktiskt. Hon hade gjort sin läxa och gått igenom vad vi pratade om sist (vilket ju var typ 1,5 år sedan...) så det kändes som att vi tog vid där vi slutade, med lite annan inriktning nu då förstås.

Jag gillar henne, hon förstår mig samtidigt som hon får mig att tänka till lite. Jag sa att jag har svårt att glädjas för graviditeten just nu, och även om jag vet att det egentligen är 62 chanser på 63 att allt är bra så vågar jag inte tänka så för jag vill inte få upp mina förhoppningar. Hon förstod det, men sa samtidigt att om det visar sig att barnet är denna 1 på 63 så tror hon inte att jag kommer bli mer ledsen för att jag har varit glad innan. Ledsen blir jag ju ändå, och då är det väl bättre att försöka vara lite glad nu? Istället för att förlänga lidandet. Och det har hon ju rätt i, även om jag har svårt att tänka så. Men jag börjar se lite mer positivt på det hela, och försöker tänka att det är ju ändå 98,5 % chans att allt är bra.

En dryg vecka kvar till fostervattenprovet nu, tiden har gått fort. OM det nu skulle visa sig att barnet är sjukt så borde vi veta det om två veckor eftersom de ringer så snart de kan om det är ett negativt besked. Och har vi inte hört något om två veckor så borde det ju se bra ut, då är det bara att vänta lite till på att få ett brev hem i brevlådan. Så på ett sätt kan man säga att om två veckor så vet vi hur läget är, och det känns skönt.

Det är snart två veckor sen jag var på KUB, och därmed också snart två veckor sen jag var på intervju. Inte ett pip har jag hört. Jag ringde ju i onsdags och kollade läget, och då sa hon att hon skulle ringa upp mig imorgon igen, dvs torsdag. Men nej, inget samtal. Börjar fundera på om jag hörde fel, om hon sa "på måndag" istället för "imorgon", säger man det snabbt och lite sluddrigt så låter det ju lika! ;-) Än så länge så försöker jag att inte tolka det som något negativt att jag inte har hört nåt, eftersom hon sa att de inte hade hunnit diskutera än. Men vi får väl se. Ni kan väl hålla tummarna för att de ringer i början på nästa vecka i alla fall? Trist att ha två saker att vänta på, även om det känns rätt skönt att det eventuella blivande jobbet tar upp en del av tankarna istället för andra mindre roliga saker...

Besök hos bm

2011-08-31T15:10:00.003+02:00

Träffade barnmorskan idag och slutförde det vi påbörjade förra gången. Vi hann inte riktigt klart då eftersom jag hade fått en tid som egentligen inte fanns som hon sa, så vi fick ta det lite snabbt.

Förra gången var det blodtryck, urinprov och en massa blodprover, den här gången var det bara frågor. Hon frågade om alkoholvanor, om jag varit utsatt för våld av någon som stod mig nära och sjukdomar i familjen. Sen pratade vi en del om mina tankar kring KUB-resultatet och det kommande fostervattenprovet. Hon frågade om jag hade några funderingar och det har jag väl, men inget som någon annan kan svara på. Jag vill ju veta vad vi får för resultat, och det vet vi ju inte förrän om några veckor.

Jag var väl där i en halvtimme eller nåt och sen åkte jag hem igen. Jag skulle höra av mig efter RUL och boka en ny tid då, eller tidigare om jag kände behov för det. Vi får väl se hur det känns efter fostervattenprovet, om jag känner nåt behov av att träffas då.

När jag kom hem ringde jag faktiskt till rekryteraren angående jobbet och hon svarade att chefen (min blivande chef alltså ;-)) hade varit bortrest på utbildning och att de därför inte hade hunnit prata igenom allt, men att hon skulle ringa mig under morgondagen. Skönt att få lite återkoppling i alla fall, även om jag kände mig lite tjatig... Vi får se vad hon säger imorgon! Håll tummarna för mig!

På jobbfronten intet nytt

2011-08-30T21:54:00.003+02:00

Nope, inget samtal idag heller... De skulle ju ringa i början på veckan! Imorgon är det ju faktiskt mitten på veckan, så det så! Får se om jag slår en signal imorgon eftermiddag, vill ju ha besked ju...

Var förresten på mitt ordinarie jobb idag och hälsade på, det var kul! Skönt att kunna gå dit och ta en lunch, snacka lite skit och sen gå hem igen! ;-) Saknar vissa kollegor en del, så på så vis ska det bli kul att börja jobba igen sen, även om jag hellre skulle vilja vara hemma med min lille plutt...

Ring ring, bara du slog en signal...

2011-08-29T13:58:00.003+02:00

Nu är det två veckor kvar till fostervattenprovet, veckan har gått rätt fort ändå! Två veckor kvar, och tre veckor tills vi får resultatet. Hoppas det går fort!

Om två veckor kommer jag INTE vilja att telefonen ringer, då det i så fall skulle kunna vara läkaren som ringer om ett dåligt resultat... men just nu, när jag väntar på besked om jag går vidare till nästa intervju eller inte, så vill jag att telefonen ska ringa. Jag vill ju veta! Jobbigt att gå och vänta på besked... försöker ställa in mig på att det inte blir nåt nytt jobb, men det vore ju skönt att få veta i alla fall. Och det vore ju kul att gå vidare till nästa intervju i alla fall, så man har gjort sitt bästa för att få jobbet. Trist att bli sågad efter första intervjun liksom.

Telefonen har faktiskt ringt, tre gånger idag. Först var det maken, men då jag har en speciell ringsignal för honom så visste jag ju det direkt. De andra gångerna hoppade jag till. Först var det en kollega som ringde för att fråga om jag hade hört nåt om jobbet. Nej, så sluta ring! =P Och andra gången var det faktiskt försäkringskassan som hade lite frågetecken. Det hade jag med, så det var ju bra att vi fick reda ut det.

Men, sen har det varit tyst. På telefonen vill säga. Rasmus har inte varit så tyst. Stackarn har varit förkyld i helgen och är väl i princip frisk nu, men fortfarande lite snuvig och väldigt, väldigt trött. Han har svårt att komma till ro fast han är så trött så det blir långa pass att söva honom, det är jag inte van vid. Men han sov tolv timmar inatt, så det var skönt att ta igen lite sömn. Natten till lördagen vaknade han nämligen en gång i timmen, lagom roligt för mamma. Jag hoppas den sista snuvan ger med sig snart också, tror det är den som gör att han har lite svårt att komma till ro också, det är svårt för honom att ta nappen när han är täppt. Stackarn.

Nähä, om man skulle ta och försöka göra nåt vettigt medan lillkillen fortfarande ligger och sover... Måste ju fördriva tiden på något sätt! =) Håll tummarna för att telefonen ringer snart!

Kontroll

2011-08-25T15:39:00.003+02:00

Var på kontroll på specialistmödravården idag. Mitt Hba1c hade gått upp lite, från 45 (5,3) till 48 (5,6). Trots det var de nöjda med mig, förutom mina fastevärden på morgonen. Det förstod jag dock att de skulle anmärka på. Det enda de sa till mig var att öka Insulatarden (nattdosen) tills jag landade på bra nivåer, och det är ju det jag har gjort hittills så det är väl bara att fortsätta på samma vis...

Barnmorskan som tog provet frågade hur det var med mig, och jag bröt ihop lite. Men det känns faktiskt bättre nu när jag har landat lite. Jag kan ju liksom inte göra så mycket mer än att vänta nu, så jag försöker att inte tänka på det. Och även när jag tänker på det så känns det lättare, men när jag får frågor om det så känns det jobbigt.

Diabetesläkaren för dagen träffade jag många gånger under min förra graviditet, och han var även den jag träffade några dagar efter förlossningen. Han tittade på mig och sa "Jahaja, du hann väl knappt härifrån innan det var dags igen?" Hehe, nä, nästan typ... ;-) Och den andra läkaren var surtanten som jag inte gillar alls, men hon hade visst tappat rösten och satt bara och viskade och skrev lappar. "Jättefin gosse" skrev hon bland annat, hade ju Rasmus med mig. =) Sen skrev hon att de skulle boka upp en tid runt vecka 20 för samtal med läkare och Aurora, känns skönt.

När jag kom hem hade jag fått kallelse till både fostervattenprov och till RUL. Hoppas tiden går fort nu...

Drömmar

2011-08-25T08:53:00.002+02:00

Drömde mycket även inatt. Inga mardrömmar den här gången, men inga jätteroliga drömmar heller. Sprang och letade även denna gång, men inte efter Rasmus utan efter min man. Jag hittade honom till slut i alla fall.

Drömde även att vi fick svaret på fostervattenprovet, och vi väntar en frisk pojke! Det var en rolig dröm i alla fall...

Idag ska jag till specialistmödravården för diabeteskontroll. Tycker jag får höja insulindosen hela tiden, samtidigt som jag får rejäla blodsockerfall till och från. Får se vad de tycker att jag ska göra.

Bokat tid

2011-08-24T18:52:00.002+02:00

Nu har jag bokat tid både hos barnmorskan, hos kurator och för fostervattenprov. Fvp blir den 12 september. Hoppas tiden går fort...

Många känslor

2011-08-23T08:45:00.004+02:00

Det var en jobbig dag igår. Många känslor, många tårar. Av de två saker jag hade inbokade igår trodde jag väl kanske att intervjun var det som inte skulle gå bra, men det var tvärtom. Intervjun kändes jättebra. Däremot var det KUBen som gick åt skogen.

När jag väntade Rasmus fick vi en riskbedömning på 1:20 000. Igår var siffrorna 1:63. Hög risk. Det kom som en chock. Fast ändå inte.

Ända sen jag upptäckte att jag var gravid har jag känt mig distansierad till magen. Jag har svårt att tro att jag faktiskt blev gravid spontant när vi försökte så länge förra gången utan resultat. Jag känner ju dessutom knappt några symtom, precis som med Rasmus. Jag har haft lite av känslan att "det är för bra för att vara sant". Igår var det som om jag fick den känslan bekräftad.

Vi har pratat mycket här hemma och kommit fram till att göra fostervattenprov. Det får man göra tidigast efter 15 fulla veckor, och sedan tar det en vecka till innan man får resultatet, så nu börjar den låååånga väntan på besked. Känns riktigt tufft.

Drömde mardrömmar inatt. Drömde att jag var iväg på konferens med jobbet och vaknade upp i en sovsal och insåg att Rasmus inte var där. Jag hade hört honom rapa i sömnen (i drömmen) och det brukar indikera att han är hungrig. Jag letade helt hysteriskt efter honom, sprang runt som en galning på hela hotellet. Jag hann inte hitta honom innan jag vaknade, men det var skönt att vakna igen i alla fall. Förstår inte riktigt varför man har med sig sitt barn på en konferens, men tydligen så hade jag det. Läskig dröm var det i alla fall.

Men gårdagen var ju inte helt åt skogen ändå eftersom intervjun kändes bra. Fick en bra känsla och mådde rätt bra när jag gick därifrån, tills jag satte mig i bilen på väg hem och verkligheten kom ikapp. Men jag lyckades i alla fall förtränga allt under intervjun. Nästa vecka får jag besked om jag går vidare eller inte. Ännu mer väntan. Får se till att fylla dagarna med mycket bus med Rasmus så kanske tiden går fortare.

Nu har han vaknat efter sin tupplur så nu ska jag gå och krama om honom ordentligt!

Stor dag imorgon

2011-08-21T21:12:00.003+02:00

Nu börjar magen pirra ordentligt... det är ju en stor dag imorgon! Både KUB och en viktig jobbintervju! Känns läskigt värre... vill så gärna ha jobbet, men vågar inte hoppas för mycket, situationen är ju som den är med min växande mage... hoppas att de kan se bortom det och erbjuda mig tjänsten ändå.

Har suttit och tragglat lite intervjufrågor nu på kvällen, men det har gått lite sådär eftersom Rasmus har varit ganska gnällig. Nu sover han dock men nu är det jag som är trött och inte riktigt orkar ta tag i det... Sitter och funderar på det där med lön också. Jag tror ju inte de kommer be om löneanspråk imorgon, men det vet man ju inte. Lönen jag har tänkt att begära är 5000 mer än vad jag har idag, hur läskigt känns inte det?! Men om jag landar på 3000 över vad jag har idag så blir jag nog ändå mer än nöjd. Borde i alla fall få mer än vad jag har idag tycker jag eftersom den nya tjänsten innebär mycket mer ansvar.

Usch, egentligen vill jag bara att morgondagen ska vara över. Kan det inte bara bli tisdag direkt? =) Fast sen kommer ju den långa väntan på besked om jobbet också, om jag förstod det hela rätt så har de inte valt ut några andra kandidater än så de intervjuerna kanske dröjer, och sen ska de ju fatta beslutet också... så det lär väl dröja ett tag. Suck.

Nä, om man skulle ta och "plugga" lite till och sen gå och lägga sig kanske... Håll tummarna för mig imorgon!

Intervju bokad

2011-08-18T16:48:00.002+02:00

På måndag eftermiddag ska jag på intervjun. Före det, halv tolv, ska jag göra KUB-test. Spännande dag! Efter det är det väl dags att ringa chefen och berätta läget, tror inte hon kommer bli glad... hon tycker nog att jag borde ha berättat tidigare men jag vill göra KUB först och se hur allt ser ut då. Och om allt går bra på intervjun och jag får jobbet till slut, graviditet till trots, så blir det ju ett roligt andra samtal till chefen sen. "Jo förresten, nu har läget förändrats igen..." Det vore nåt! =)

Grubbleri grubblera...

2011-08-13T18:10:00.002+02:00

Dagarna bara springer iväg, nu har maken endast en vecka kvar av sin semester... fast eftersom han är ledig även måndagen så har han ju faktiskt 1,5 vecka kvar, positivt tänkande här!

Måndagen den 22 augusti är det även dags för KUB. Ser fram emot det samtidigt som jag är lite nervös. Vi fick ju ett friskt barn förra gången, hoppas verkligen vi får det den här gången också...

Jag känner inte direkt av graviditeten. Jag har fått lite mage men det skulle lika gärna kunna vara bebismagen som är kvar från förra graviditeten. Det enda som jag märker av är att jag är lite tröttare än vanligt, och en liten blä-känsla vissa kvällar. Inget direkt illamående, men som sagt, en blä-känsla, det är nog bästa sättet att beskriva det! ;-)

Går fortfarande och grubblar lite på framtiden, med jobb och så. Nu blev ju framtiden lite annorlunda i och med denna lite oväntade men högst välkomna graviditet, men ändå ligger tankarna kvar på vad jag vill jobba med. Jag vet ju att jag inte vill vara kvar på mitt nuvarande jobb på sikt, inte den tjänsten i alla fall. Kan däremot tänka mig andra tjänster, beroende på vad som dyker upp. Men apropå dyka upp så fick jag ett oväntat samtal igår, ett tillfälle dök upp helt enkelt. Det var en rekryterare som hade hittat min profil i deras databas och hon ville att jag skulle söka en tjänst och eventuellt komma på intervju nästa vecka när de var i stan. Det är en tjänst som jag har sett legat ute men tänkt dels att tajmingen inte var riktigt rätt och dels att det kanske inte var helt rätt tjänst för mig. Det vet jag fortfarande inte om det är, men efter att hon berättade mer om tjänsten så blev jag intresserad. Det kommer innebära liknande arbetsuppgifter som idag, men jag kommer slippa flera av de jobbiga momenten som gör att jag vill byta tjänst. Däremot kommer jag få större ansvar, vilket känns både utmanande och skrämmande. Rekryteraren sa att hon gärna vill att jag söker tjänsten och kommer på intervju, och om jag inte har sökt tjänsten nästa vecka så kommer hon ringa mig igen. Det låter ju helt klart som att de är intresserade i alla fall!

Men, och det är ju ett stort men, jag nämnde ingenting om min graviditet. Frågan är hur de kommer att se på det? Det är ett stort och välkänt företag så förhoppningsvis sköter de det snyggt, men det handlar å andra sidan om en bransch där jag förstår att detta kan bli ett problem. Jag har i alla fall bestämt mig för att söka tjänsten och hoppas på att allt går bra, sedan kommer jag berätta om graviditeten om eller när jag blir erbjuden tjänsten. Jag vill inte skriva på några papper utan att lägga alla kort på bordet, jag vill ju inte få en provanställning och sedan bli uppsagd med en gång... Jag är för trygghetssökande för det, jag skulle bli alldeles för nervös. Som det ser ut nu så kommer jag bara hinna jobba max 4 månader på jobbet (oavsett om det blir det gamla eller ett nytt) innan det är dags att gå hem igen. Jag är ju beräknad i början på mars, och rekryteringen blir förhoppningsvis klar nu under augusti. Sedan har jag två månaders uppsägningstid, något som visserligen kanske kan diskuteras med min chef eftersom jag ändå är mammaledig för tillfället. Men oavsett så lär nog min man behöva ge 2 månaders varsel till sin chef om han ska gå hem på pappaledighet, så då är vi i samma båt ändå. Det skulle i så fall innebära att jag kan börja jobba tidigast 1 november, och då har jag november, december, januari och förhoppningsvis hela februari kvar innan det är dags. Sen vet man ju inte hur jag kommer må heller, bara för att jag mår bra nu och mådde bra förra graviditeten, vet vi ju inte hur jag kommer må i slutet av denna graviditet.

Hmm, som ni kanske märker så snurrar tankarna rätt rejält här... Hur skulle ni tänka om ni var i samma situation? Jag vet att rent arbetsrättsmässigt så ska inte min graviditet hindra att jag får ett nytt jobb, men jag vet ju att verkligheten kan se lite annorlunda ut...

Inskrivning

2011-08-04T21:36:00.003+02:00

Imorse var jag på inskrivning på vårdcentralen. Barnmorskan är själv just nu (de är tre i vanliga fall) så vi hade lite ont om tid, hon hade klämt in mig där hon kunde i princip. Vi pratade lite om mina tankar kring graviditeten, min föregående förlossning och hur jag kände inför att föda igen och lite annat smått och gott. Hon frågade hur det hade gått med amningen och jag berättade att det inte hade funkat alls men att jag ville försöka igen med nästa barn. Däremot kommer jag inte stånga mig blodig för att få det att funka. Hon tyckte det var en bra inställning att ta det som det kommer, det var dumt att lägga för mycket press på sig själv tyckte hon. Jag gillar henne redan! =)

Jag blev tappad på blod, hela fem rör blev det! Alla mina värden såg bra ut förutom blodsockret, men det var ju väntat och jag skulle ju till specialistmödravården senare på eftermiddagen. Mitt blodtryck låg på 130/75, järnvärdet låg på 135 (allt över 115 var tydligen bra, så guldstjärna till mig! ;-)) och urinprovet såg också bra ut. Vikten kommenterade hon också som något positivt, eftersom jag väger några kilo mindre nu än när jag var gravid i samma vecka med Rasmus. Skönt att få några positiva kommentarer kring det, eftersom jag vet att jag väger för mycket...

På eftermiddagen var det som sagt dags för en tur till specialistmödravården igen, men innan dess tog jag en lunch med fina J på stan, mycket trevligt! =) Fick vänta en bra stund på smvc, det var mycket folk där idag... När det var min tur så tyckte de att det såg ganska bra ut, men att jag skulle justera insulinet lite grann, vilket var väntat. Jag fick även byta vecka (går ju dit varannan vecka) för att "grupperna" skulle fördelas lite bättre, men eftersom mina värden såg okej ut så behövde jag inte komma tillbaka förrän om tre veckor igen. Mycket trevligt, det innebar en sak mindre som är bokad under resten av makens semester! =) Skönt att få "ledigt", det blir ju ändå en stund man är där...

Imorgon tänkte jag om jag skulle ringa till Fertilitetsenheten och berätta att jag inte behövde deras hjälp den här gången... =) Känns så skumt. Jag har tänkt en del på det där. Jag har fortfarande inte fattat att jag är gravid igen, och jag tror att det delvis beror på sättet jag blev gravid på. Jag vet ju att de allra flesta blir gravida av egen ägglossning, men eftersom jag blev gravid efter hormonbehandling förra gången så känns det "fel" att bli gravid utan hjälp. Eller inte fel, men jag tror ni förstår vad jag menar. Det känns overkligt helt enkelt. Tänkte även på det här med min förra förlossning. Jag blev ju igångsatt, fick en väldigt utdragen förlossning och komplikationer uppstod med Rasmus så vi fick tillbringa en vecka på neonatal. Det var skitjobbigt, men det är ju den verklighet som jag känner till. Jag vill självklart inte uppleva samma sak igen, men samtidigt skulle det kännas mysko om min förlossning startade av sig själv och allting flöt på bra, utan komplikationer. Det är ju så jag vill ha det såklart, men det känns som "nåt som inte händer mig". Jag måste vara knäpp... ;-)

Semester

2011-08-01T10:48:00.003+02:00

Maken har semester så det blir inte så mycket uppdaterat just nu då vi är på resande fot. Jag har märkt att jag är lite tröttare den här graviditeten och att jag har mått lite illa på kvällarna, det gjorde jag inte med Rasmus. Dessutom verkar mitt blodsocker väldigt oförutsägbart, trots att jag insulinbehandlar nu. Har redan höjt insulindoserna på eget bevåg, får se vad de säger när jag ska dit på kontroll på torsdag... men trots detta så ligger jag fortfarande väldigt högt till och från. Känns sådär.

Men vad fort man kommer in i sprutandet igen känner jag... var ju visserligen bara 8 månader sen sist, men nu känns det som om jag aldrig gjort annat! ;-)

Nä, nu ska lillkillen få lite mat, och sen ska vi ut på dagsutflykt! =) Kanske till och med blir ett dopp i sjön i eftermiddag, tog ju årets första dopp igår... Bättre sent än aldrig! ;-)

Uppdateringar om den senaste veckan...

2011-07-26T22:24:00.003+02:00

Det har hänt lite saker den senaste veckan, det tydligaste tecknet på det ser ni kanske här till höger... *vink vink* Har skrivit några blogginlägg i smyg som jag lagt publicerat nu, de finns att läsa här nedan! =)

Ringt barnmorskan

2011-07-22T13:16:00.006+02:00

På specialistmödravården ville de att jag skulle skriva in mig så fort som möjligt så jag ringde idag för att boka tid för inskrivning. Barnmorskan som jobbade (inte min ordinarie) sa att hon var själv i två veckor och inte hade några tider, men hon lyckades klämma in mig den 4 augusti kl 8.15. Skönt att ha en tid bokad.

Idag har jag gått 8 fulla veckor och är alltså i vecka 9. Jisses....

Vi tänkte berätta för närmaste släkt och vänner redan nu, men om det är någon som läser här som känner mig på Facebook så är jag tacksam om ni inte skriver något om det där, då vi vill vara hemliga ett tag till...

Crazy days...

2011-07-22T08:54:00.011+02:00

Ojojoj, vilka dagar det har varit!

Den senaste tiden har jag känt vissa symtom som jag inte riktigt velat kännas vid utan förnekat in i det sista. Jag har varit lite trög i magen, jag har fått akuta hungerattacker, varit känslig för dofter och kanske lite, lite tröttare än vanligt. Mitt blodsocker har också varit lite svajigt. Maken har sagt vid flera tillfällen att han tror jag är gravid, men jag har bara viftat bort det. Vi var ju på ultraljud i juni och då såg det ju ut som vanligt! Så det kändes inte som om det var möjligt.

I tisdags när jag blev sjuk gick jag och la mig ganska tidigt för att få en god natts sömn. En timme senare kände jag hur pulsen bara dunkade och ville kolla blodsockret, så jag bad maken hämta min mätare. Mitt blodsocker landade på 12 någonting, så det var inte så konstigt att jag kände som jag gjorde. P tyckte att det kanske var dags att jag tog ett graviditetstest, och jag hade faktiskt bara minutrarna innan tänkt samma sak. Eftersom jag vet att det är bäst att testa med morgonurin så beslöt jag mig för att göra det nästa dag.

Hela natten sov jag dåligt, jag började gå igenom alla mina symtom och började inse att det faktiskt kanske var så att jag var gravid. Eftersom jag är den jag är så började jag genast grubbla på hur vi skulle lägga upp allting, skulle jag gå tillbaka tidigare till jobbet nu så P kan vara hemma lite med Rasmus, eller hur ska vi göra? Sen blev jag arg på mig själv som antog att jag var gravid, jag ville ju inte bli besviken om jag testade minus.

Jag hade ställt klockan på åtta för att ringa och avbeställa tiden för fasteprovet, så jag vaknade då och ringde dem, sen somnade jag om igen. Halv tio gick jag upp och gick på toaletten. Kissade i en mugg, stoppade i testet i 5 sekunder och TJOFF! så var det ett stort plus på stickan! What?! Det var liksom ingen tvekan där inte, visst var jag gravid!

Jag var helt chockad, det trodde jag verkligen inte. En förutsättning för att bli gravid är ju ägglossning, och det trodde jag ju inte att jag hade! Eftersom senaste mens jag hade var i april så hade vi ingen aning om hur långt gången jag var, så P åkte iväg och köpte ett test med veckoindikator. Här ser ni resultatet:

3+, det skulle betyda att jag är i vecka 5 eller mer. Jag ringde diabetessköterskan och förklarade läget, hon gratulerade och sa att då är det ju specialistmödravården jag ska till och inte henne. Hon pratade med barnmorskan som ringde upp mig och fixade en tid för ultraljud dagen efter.

Så igår var vi iväg till specialistmödravården. Jag skulle få göra ett vanligt ultraljud och blev lite förvånad, jag måste ju ändå vara tidigt gravid så då kan man väl inte se något via magen, då måste man väl göra ett vaginalt ultraljud? Men nej då, direkt hon satte staven på magen så såg jag det, en mörk fläck med något i sig.

Barnmorskan zoomade in och vi fick se det lilla hjärtat slå. Herregud, jag är gravid!!! Och sen kom nästa chock, enligt barnmorskans beräkning var jag i vecka 7+6, dvs idag har jag gått in i vecka 9! Jisses! Jag var helt omtumlad och visste inte riktigt vad jag skulle tro. Beräknat datum för förlossning är 2 mars, så det blir ganska exakt 15 månader emellan Rasmus och hans syskon. Ojojoj... Nog för att vi hade tänkt börja försöka snart, men jag hade ju trott att det skulle ta några försök. Istället blev jag spontant gravid utan behandling, helt otroligt! Vi har ju kört utan skydd för vi tänkte att blir det så blir det, chansen är ju ändå inte så stor. Men det blev! =)

Nästa steg var att kolla Hba1c och träffa diabetesläkare. Mitt Hba1c hade faktiskt sjunkit till 5,3 så det kändes ju jättebra, men jag ligger högt i mina blodsockervärden så jag fick börja med insulin direkt. Så nu är jag igång med sprutor och allt sånt igen. Det känns helt galet, hur gick det här till?

Jag är gravid, helt spontant utan behandling. Rasmus ska få ett syskon! Det kommer nog ta ett tag att smälta...

Kors i taket!

2011-07-20T15:37:00.003+02:00

Diabetessköterskan ringde redan i måndags, första dagen tillbaka från semestern! Hon ifrågasatte starkt att jag skulle göra en till glukosbelastning eftersom jag redan hade så höga värden på den första. Tack, det är ju precis det jag har sagt hela tiden! Hon ville att jag skulle komma in på onsdagen, dvs idag, och lämna ett fasteprov och sen ta ett Hba1c så vi såg hur allt låg till. Åh, så skönt att äntligen få prata med en vettig människa! =)

Så imorse skulle jag alltså åkt iväg och tagit lite prover, men igår kväll fick jag huvudvärk och hög feber så det blev inget med det... Lite trist, men jag får åka dit nästa vecka istället. Något annat som är trist är att jag hade en hel grupp med andra mammor + tillhörande bebisar hemma hos mig igår, så jag hoppas verkligen inte att någon av dem blir smittade, det vore ju inte alls kul. =( Men peppar peppar, idag mår jag ganska bra och jag blev feberfri redan imorse, så det verkar ju inte ha varit något allvarligt i alla fall. Skönt det!

En riktig följetong...

2011-07-08T12:42:00.004+02:00

Självklart missade jag telefontiden på specialistmödravården och fick ringa igår istället. När jag väl kom fram så var det kalla handen där, de tar bara emot gravida och hänvisade mig till vårdcentralen. Där var telefontiderna så klart slut så jag fick ringa idag istället. Och på vårdcentralen säger man bara att diabetespersonalen har semester så jag får vänta tills de är tillbaka. Tydligen har de bara semester i en vecka till så det är ju bra, problemet är ju att jag fattar ju att jag inte kommer få tid direkt i alla fall, det vet man ju hur det brukar se ut när man kommer tillbaka från semestern, allt ligger ju på hög då... och jag vill inte vänta en månad till på att ta ett ynka litet prov! Vill ju egentligen bara mäta Hba1c så jag vet hur mitt långtidsvärde ligger nu, så jag vet om det ser okej ut. Sköterskan på vårdcentralen sa att de inte vill göra ett test eftersom de inte kan förhålla sig till resultatet. Om jag ligger för högt måste de ju göra något åt det, och det kan de inte eftersom diabetespersonalen är på semester. Jag försökte få fram att JAG kan förhålla mig till resultatet, om det är för högt så vet jag att det inte är läge att påbörja syskonförsök, men det funkade inte riktigt så sa hon. Blir så frustrerad! =( Gjorde ju första glukosbelastningen för snart 1,5 månad sedan, och ännu har inget hänt, ingen behandling eller plan för framtiden. Jag vet att det är semestertider nu men tycker ändå att det är riktigt dåligt...

Något annat som är väldigt dåligt är också det här med att få tag på rätt folk. Ringde ju som sagt barnmorskan i onsdags, och fick en telefontid då jag skulle bli uppringd. Blev uppringd halv tolv, och hon hänvisade mig vidare till specialistmödravården. Jag frågade om det var någon speciell telefontid dit men det var bara att ringa sa hon. Ringde kl 13 eftersom jag tänkte att de öppnar efter lunch då, men se då var telefontiden 10.30-12.00 så den hade jag missat. Ringde 10.30 på torsdagen, upptaget. Ringde och ringde och ringde och kom fram kvart över elva. Fick höra att de bara tar emot gravida, och att jag skulle vända mig till vårdcentralen. Ringde dit, telefontiderna för dagen var slut. Ringde imorse och fick en tid 09.15. Blev uppringd av en sköterska som var så färsk att hon fortfarande gick sin introduktion (berättade hon själv), så hon visste ingenting och fick dubbelkolla allt med sin chef. Totalt tre samtal blev det med henne idag, som ändå slutade med att jag får vänta på att diabetessköterskan kommer tillbaka från semestern. Allt detta hade ju varit trevligt att få avklarat redan på onsdagen när jag ringde första samtalet, men det är svenska sjukvården i ett nötskal...

Pratat med barnmorskan

2011-07-06T12:23:00.001+02:00

Nu har barnmorskan ringt upp och hon tyckte jag skulle prata med specialistmödravården direkt... så jag får väl slå en signal dit när de öppnar igen efter lunch. Jag frågade lite försiktigt när hon har semester så jag får försöka ringa när hon är borta och se om jag kan byta...

Blev inget

2011-07-06T10:12:00.003+02:00

Jag hamnade på 8.8 i fastevärde och fick inte göra glukosbelastningen, det skulle bli för jobbigt för min kropp om jag förstod dem rätt. Däremot ska jag göra den igen när jag har ett lägre fastevärde? Jaha? Förstår ingenting, har jag diabetes så borde inte fastevärdet gå ner, och jag kan inte springa där i tid och otid. Man får inte ha barn med sig eftersom man ska sitta blick stilla i 2 timmar, och ska jag då boka in en ny tid, fixa barnvakt (som inte är det lättaste!) och sen inte få göra det igen om jag har för högt värde, hur smidigt är det på en skala? Första läkaren sa att man fick diagnosen efter två fastevärden på över 7.0 och det har jag ju fått nu. Det är klart jag inte vill ha diabetes men nu verkar det ju som att jag har det och då vill jag få hjälp med det istället för att göra dumma tester som ändå inte ger någonting eftersom A) man borde redan ha ställt diagnosen och B) jag får ändå inte göra testet?!

Blir så trött... jag vill ju få hjälp nu och gå på regelbundna kontroller så jag vet hur mitt blodsocker ligger om vi ska försöka bli gravida igen, eftersom det är viktigt att man har blodsockret under kontroll då. Känner mig lite motarbetad... Ringde dock till vårdcentralen idag och bokade telefontid med barnmorska för att förklara läget. Läste nämligen på en sida om diabetes och graviditet att man ska kontakta barnmorskan redan när man planerar att bli gravid just pga det här med blodsocker. Om jag förklarar läget för barnmorskan så kanske jag kan komma in i rullarna lite tidigare. Man kan ju hoppas i alla fall... Hon ska ringa upp vid halv tolv, får se vad hon säger då.

Det där med barnmorska är ju en annan sak... jag antar att jag fortfarande kommer träffa samma barnmorska som jag hade under förra graviditeten. Det känns lite sådär. Egentligen är det inga fel på henne och jag tyckte bra om henne när jag träffade henne första gången, men jag har även träffat de två andra barnmorskorna och tycker det känns bättre med dem. Den som jag har är så "mesig", svårt att förklara på ett annat sätt. När jag var orolig över saker under min förra graviditet (som missfall, min diabetes etc) och försökte prata med henne fick jag ingen direkt respons utan hon la bara huvudet på sned och såg medlidande ut. Det är ju snällt, men samtidigt vill jag ju ha någon jag kan få utbyte av. Vill försöka byta barnmorska men som sagt så är det ju inga direkt fel på henne så hur motiverar man det? Tycker det är svårt... Förhoppningsvis har hon semester nu och jag blir uppringd av någon av de andra två, i så fall kommer jag fråga dem direkt om jag kan byta, annars får jag väl vänta lite och klura på vad jag sak säga... hmm.

Glukosbelastning igen

2011-06-28T22:38:00.003+02:00

Imorgon är det dags för glukosbelastning igen... har inga större förhoppningar om att få bra värden utan räknar med att jag får min diagnos efter detta. Dock inte imorgon, för imorgon är det väl bara själva belastningen jag ska göra, sen får jag väl träffa läkare om några veckor igen. Känns inte kul att ha fått diabetes men det är inte så mycket jag kan göra åt det mer än att äta bra, gå ner i vikt och röra på mig mer. Det är ju det jag har påbörjat så jag får helt enkelt fortsätta på den banan! Eftersom jag ändå är såpass säker på att jag kommer få dåliga värden imorgon så hoppas jag nästan att mitt fastevärde är tillräckligt dåligt för att jag ska slippa dricka den där äckliga sockersörjan... vore skönt att slippa. Sist mådde jag illa i flera timmar efteråt och sen fick jag ett rejält blodsockerfall på eftermiddagen. Mindre kul...

Jaja, får se vad de säger imorgon. Wish me luck!

Underbar dag!

2011-06-27T22:19:00.003+02:00

Idag har varit en riktigt underbar dag! Den började med sovmorgon; jag vaknade tjugo i åtta och kom på att jag inte hade hört nåt från Rasmus. Jag gick upp och kollade och jo, han var vaken men låg och begrundade sin napp med en koncentrerad min. Så jag fixade mat åt honom och lagom när den var klar så deklarerade han att han var vaken! =) Matade honom och hade en mysig stund i soffan innan han ville sova igen. Då var klockan strax före nio. Jag gick och la mig igen jag med, inte för att sova utan för att få krypa tätt intill min käre make och bara mysa. =) En stund senare gick vi upp och älskade maken bakade scones som vi åt ute på altanen medan vi löste korsord tillsammans. Rasmus satt i sin stol och gjorde små glada utrop varje gång det kom en vindpust. En helt underbar start på dagen! =)

Dagen fortsatte med fika med svärmor, också det på altanen, och sedan åkte vi till Ikea och spontanshoppade för några tusenlappar, ooops! ;-) Senare på kvällen åkte jag in till stan och träffade en kompis för lite kvällsfika, och nu sitter jag i soffan och slötittar lite på teven samtidigt som jag bloggar. En riktigt, riktigt bra dag! =)

På't igen!

2011-06-20T21:37:00.006+02:00

I onsdags var vi iväg till Fertilitetsenheten för att diskutera syskonförsök. Rasmus är ju dryga 6 månader nu och vi har inte bråttom att sätta igång för att försöka få syskon, men vi vill ändå påbörja processen med läkarbesök och sånt så att vi kan börja när det känns rätt. Vi räknar inte med att det går lika fort den här gången. Förra gången tog det sig på andra behandlingen och första ägglossningen, och det känns som en ren lyckoträff. Jag räknar med att det tar minst några månader denna gång, om vi ens lyckas alls, men det hoppas och tror vi på! Men eftersom vi inte blir yngre (även om jag inte direkt skulle kalla oss lastgamla!) så känns det bra att sätta igång till hösten ifall det skulle ta tid.

Vi träffade samma läkare som vi gjorde när vi först kom dit, i december 2009. Jisses, känns som en hel evighet sen... Hon var lika torr och korrekt denna gång, så det kändes tryggt på något vis! ;-) Hon påpekade att jag borde gå ner i vikt, vilket jag var förberedd på och redan jobbar på, men annars sa hon inte så mycket utan skrev ut Provera och dubbelkur Pergotime direkt eftersom det var det som gav resultat förra gången. Fick även göra ett vul och det visade inte några större förändringar sen förut, så min graviditet och förlossning har inte påverkat min pco. Ganska väntat med tanke på att min menscykel fortfarande är väldigt oregelbunden.

Så nu är det egentligen bara att invänta mens och se vad som händer! FE har dock stängt i juli så om mensen kommer innan de öppnar så får vi vänta tills nästa gång, annars kan vi inte gå på vul och få koll på om det blir någon ägglossning eller inte. Så tidigast i augusti kan vi börja. Men det känns helt okej, vi har ju inte jättebråttom direkt. Jag vill försöka gå ner några kilo till och få koll på mitt blodsocker. Jag var ju iväg i måndags och träffade en läkare angående min (troliga) diabetes. Gjorde ett Hba1c (långtidsvärde på blodsocker) då och fick svaret i onsdags att jag låg på 5,5. Det är lite högt och tyder nog även det på diabetes, men det var inte skyhögt i alla fall. Rekommendationen om man vill bli gravid är att man ska hålla sig under 6.0 och det har jag ju lite marginal till så det känns skönt.

Känns lite pirrigt att snart sätta igång igen. Spännande och läskigt på samma gång! =) Jag hade ju dock en helt underbar graviditet så jag längtar efter att få uppleva det igen. Hoppas bara jag mår lika bra nästa gång, så jag inte spyr mig igenom hela graviditeten... eller får foglossning from hell och blir sängliggande eller får sitta i rullstol... ;-) Äsch, ingen idé att oroa sig än, det blir som det blir! =)

Ingen diagnos än

2011-06-13T21:38:00.002+02:00

Läkarbesöket idag gick bra. Jag kom dit fem i ett, anmälde mig i kassan och gick på toaletten. När jag satt där inne blev jag uppropad så jag skyndade mig ut och sprang efter sköterskan. Jag fick väga mig och sedan fick jag vänta hela 3 (!) minuter i ett annat väntrum innan läkaren kom och ropade upp mig. Jag fick alltså träffa läkaren på utsatt tid, halleluja!

Läkaren var en ung tjej, väldigt trevlig. Hon frågade mig lite hur graviditeten hade varit och hur jag hade upplevt min diabetes då. Sedan frågade hon mig om ärftlighet, ifall någon i släkten hade diabetes. Och så är det ju. Både morfar och pappa hade typ 2-diabetes, och min bror fick sin diagnos i höstas. Då sa hon att då var det antagligen därför jag hade fått höga värden på min glukosbelastning, för jag var ju inte "extremt överviktig" (!). Nej tack, överviktig vet jag att jag är, men extremt överviktig är väl att ta i...

Hon sa att mina värden tydde på diabetes, men att de inte ville ställa en diagnos efter enbart ett fastevärde. Jag kommer därför bli kallad igen, av min vårdcentral denna gång. Hon sa att gränsvärdet för att man skulle ställa diagnosen diabetes var ett fastevärde på över 7.0 och ett värde på över 14 efter glukosbelastningen. Jag hade ett fastevärde på 7,1 och efter glukosbelastningen låg det på 15, så hon sa att jag låg väldigt nära gränsen, vilket hon såg som något positivt. Hon trodde att en viktnedgång skulle påverka mina värden väldigt positivt, och det är ju det jag försöker göra, gå ner i vikt alltså. Så överlag var det ett ganska positivt möte ändå. Mitt blodtryck såg också bra ut tydligen, så det var skönt att höra. Jag tjatade till mig ett Hba1c (långtidsvärde), så efter läkarbesöket fick jag träffa sköterskan igen för att lämna blodprov. Jag ska ringa imorgon och få resultatet över telefon. Ska bli intressant att höra hur jag ligger i långtidsvärde, känns lite nervöst men jag tror jag ligger ganska bra ändå.

Så det var dagens läkarbesök. Ingen diagnos än som sagt, men det lutar åt diabetes så jag är inställd på det. Får se när vårdcentralen behagar höra av sig då...

Läkarbesök imorgon

2011-06-12T22:33:00.004+02:00

Som vanligt är det långt mellan uppdateringarna... För två veckor sen var jag iväg på kontroll av blodsockret för att se hur det har utvecklat sig efter graviditeten. Mitt blodsocker normaliserades efter förlossningen men jag har märkt att det har stigit på sistone och som ett brev på posten (bokstavligen!) så kom en kallelse till att göra glukosbelastning. Jag fick fasta från kl 22 kvällen innan och sedan infinna mig kl 8 för att mäta blodsocker och dricka den äckliga sockersörjan. Huga! Två timmar senare mättes blodsockret igen. Jag hamnade såpass högt att jag säkerligen får diagnosen diabetes, även om sköterskorna på medicinmottagningen inte ville uttala sig om något... Jag hade en riktig deppig dag efter det, men nu när det har sjunkit in så känns det ganska okej. Eller ja, det känns väl sådär, men vad kan jag göra åt saken liksom? Bara att gilla läget...

Imorgon ska jag i alla fall träffa läkare för att diskutera min diabetes. Får se om det blir medicinering eller om hon vill att jag ska kostbehandla först. Jag hoppas i alla fall på att få en remiss till dietist igen, för jag vill få svar på lite kostfrågor jag funderar på. Hoppas det går bra.

Har försökt tänka på vad jag äter den senaste tiden men det har varit lite svårt när jag har varit på resande fot. Den senaste veckan har nämligen maken roat sig på Sweden Rock och jag har fått leka ensamstående mamma! ;-) Tog en sväng till en av mina bästa vänner i Stockholm och hälsade på där i några dagar, sedan åkte jag hem för en liten mellanlandning innan jag åkte vidare och hälsade på min mor över helgen. Det var roligt att träffa mamma och skönt att få lite avlastning, hon tog gärna Rasmus när jag var trött och ville vila lite... ;-) Det funkar jättebra med både mamma och hennes gubbe, Rasmus trivs med dem. De var barnvakt förra helgen när vi var på bröllop och det var inga problem alls! =) Skönt att få lite egentid tillsammans utan barn, även om han är det finaste som finns!

Rasmus är så himla snäll, jag har åkt en massa bil den här veckan och han har inte sagt ett knyst. På resan till Stockholm sov han halva sträckan, sedan roade han sig med att leka med sina leksaker och började gnälla först när det var 1,5 mil kvar. På vägen hem var han lugn hela tiden, och likaså när jag åkte hem till mamma. Han är alltid så glad och nöjd, han är inte svår att lägga på kvällen och han sover hela nätter. Min fina lilla Rasmus, kunde inte fått en bättre kille! =)

Ofrivilligt barnlösas dag

2011-05-28T23:17:00.003+02:00

Idag, 28 maj, är det ofrivilligt barnlösas dag. En jätteviktig dag att uppmärksamma då vi är många där ute i Sverige, i världen, som har svårt att bli gravida.

Jag blir så ledsen när jag hör om andra där ute som får kämpa år efter år, missfall efter missfall i resan på vägen till ett barn. Min och min makes resa blev inte lika lång, även om det kändes så när vi var mitt uppe i det. Vi hade ingen aning när jag slängde mina p-piller att resan skulle ta längre tid än vad vi trodde. Det var en jobbig tid innan vi fick hjälp, men det var så värt det när vi fick plus på stickan. Jag önskar så av hela mitt hjärta att alla som vill får uppleva detsamma som vi!

Satt idag bredvid Rasmus i babygymmet och bara tittade på honom. Smekte hans helt perfekta fötter, killade honom lite på magen, strök honom över huvudet. Översvämmades av kärlek när han log mot mig. Underbara lilla kille, mammas hjärta. Älskar dig så! Alla besvikelser längs vägen var värt det, och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Han är det finaste jag har och jag är så tacksam över att han är här. Men alla har tyvärr inte sådan tur som jag har utan kämpar fortfarande för att få barn. Därför är denna dag otroligt viktig att uppmärksamma, för alla de som lider i tysthet. Hoppas att er dröm snart går i uppfyllelse!

Funderingar kring jobb och framtiden

2011-05-25T16:52:00.002+02:00

Den senaste tiden har jag grubblat ganska mycket över framtiden. Jag börjar mer och mer fundera över om jag har valt rätt yrkesväg. Jag trivdes bra under utbildningen och trodde att det var något jag ville arbeta med, men nu är jag inte riktigt lika säker. Ju längre tid jag är borta från jobbet desto svårare känns det att komma tillbaka.

Jag är utbildad personalvetare och ska alltså jobba med personalfrågor. I mitt jobb idag så ingår även andra delar som jag inte är nöjd med, och jag vet inte om det är därför jag börjar tvivla på mitt yrkesval. Jag skulle kanske trivas mycket bättre med ett annat jobb som var ett "rent" personaljobb. Men jag vet inte riktigt. Jag träffade några gamla kollegor från mitt förra jobb igår, och det slår mig varje gång hur olika vi är som personer. De tre har någorlunda lika personligheter, medan jag "står ut" från gruppen. De är alla tre säkra på att de har valt rätt utbildning, även om två av dem tycker att de är på fel arbetsplats just nu . När jag tog upp mina funderingar med dem och även nämnde vad jag funderar på att läsa så tyckte alla tre att det skulle vara något som passade mig. Jag har sökt efter utbildningar på nätet och hittat distansutbildningar på deltid utan obligatoriska träffar, det skulle ju kanske kunna funka. Dock kommer det ta 4-6 år innan jag är klar, vilket känns som väldigt länge... speciellt i småbarnsåldern. Å andra sidan ska jag ju jobba över 30 år till innan jag går i pension... Åh, det är så svårt! Dock har jag ju lite tid på mig att fundera, kommer inte läsa någon utbildning till hösten så det blir tidigast om ett år. Får ta mig en rejäl funderare tror jag...

33 snabba frågor och svar om förlossningen

2011-05-24T09:20:00.004+02:00

1. När fick du reda på att du var gravid? 26 mars 2010

2. Hur gammal var du? Nästan 31, fyllde en månad senare

3. Hur tog din partner det? Han blev lika glad som jag, det var ju väldigt efterlängtat! =)

4. Mådde du mycket illa? Nope, inget alls!

5. Var du känslig? Inte så mycket värre än vanligt. Snarare så mådde jag bättre än vanligt, mer harmonisk.

6. När kände du bebisens första sparkar? Jag var bara i vecka 17 när jag kände första sparken, men sen dröjde det några veckor innan jag kände nästa och det blev mer regelbundet. Kände mer som en "puls" i magen. På slutet så sparkade han dock rejält, men det var bara mysigt! =)

7. Var du ofta orolig? Faktiskt bara mest i början, innan de kritiska veckorna var över.

8. Sparkade bebisen mycket? Ja det gjorde han. Speciellt på kvällar och nätter, en riktig nattuggla var han i magen!

9. När började du läcka bröstmjölk? Mot slutet av graviditeten upptäckte jag fläckar i behån ibland, men jag började inte läcka rejält förrän efter förlossningen.

10. Fick du bristningar? Oh ja, massor! =( Hela magen full, det är som bristningar på bristningarna... inte roligt alls. =(

11. Blödde du någon gång? Ja, jag fick två mindre blödningar. Det var runt vecka 8 och jag blev jätteorolig.

12. Hur många ultraljud gjorde du? 9 st! Ett tidigt i vecka 8, och ett till veckan efter då jag fick mina blödningar. Kub i vecka 12. RUL i vecka 18. Sen var det 5 tillväxtultraljud också, pga min graviditetsdiabetes.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Jag hade ingen riktig plan, jag visste bara att jag ville ha smärtlindring och att jag ville föda vaginalt om det var möjligt.

14. Hur började din förlossning? Jag blev igångsatt på 39+3 pga min diabetes. Klockan var runt 10 och vid 12 kom första värken.

15. Hur många timmar tog förlossningen? Usch, alldeles för länge... Nästan tre dygn från första värken.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt

17. Hur mycket var du öppen när du kom in? 1,5 cm när jag blev igångsatt, sen hände ingenting på 1,5 dygn...

18. Vilken smärtlindring tog du? TENS, epidural och lustgas

19. Dragen med sugklocka? Nej.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 1 h 20 min

21. Blev det komplikationer? Ja, mina värkar dog ut och Rasmus fastnade så de fick dra ut honom. När han kom ut så andades han inte utan fick intuberas och föras till intensiven på neonatalavdelningen.

22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag var tvungen att ligga kvar på förlossningen så länge. Jag skulle sys, kissa och äta innan jag fick gå över till Rasmus på neonatal. Oron över att han inte skulle klara sig var fruktansvärd.

23. Var du rädd för något? Nej, inte innan förlossningen. Efter förlossningen var jag rädd för att Rasmus inte skulle klara sig.

24. Skrek du? Ja, jag skrek när jag krystade.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Ingen aning, men det var många! Under större delen av förlossningen var det bara barnmorskan och min man, men mot slutet när han kom var rummet fullt av folk.

26. Hade du någon nära med dig? Min man, han var ett fantastiskt stöd!

27. Fick du sys? Ja, men bara några få stygn.

28. Vilken vecka födde du i? 39+6, dvs beräknat datum

29. Vad var vikt och längd på bebisen? 3315 gram och 51 cm

30. Ammar du? Nej, mjölken kom aldrig igång ordentligt så efter en veckas sondmatning gick vi över till flaska.

31. Hur gammal är bebisen nu? 5 ½ månad! =)

32. Vad tyckte du om förlossningen? Fruktansvärt jobbig, med ett ännu jobbigare slut. =(

33. När kommer nästa barn? Hmm... om ett år kanske? ;-)

Blogg-torka

2011-05-10T10:32:00.003+02:00

Ja, som ni märker så är inläggen väldigt sporadiska nuförtiden. Jag har väl inte gett upp bloggandet helt, men jag har en liten kille här hemma som jag hellre lägger tid på än bloggandet! ;-) Just nu ligger han bredvid mig i soffan och sover, han är så söt! Vi var på bvc igår och gjorde 5-månaderskontroll samt vaccinerade honom, så han var ganska gnällig igår och hade förhöjd temp i morse. Det kanske förklarar varför han sov så länge imorse, jag fick plocka upp honom kvart över åtta för att byta blöja, annars hade han nog legat ett tag till. Han var vaken då och låg och bökade runt med sin mjukis-krokodil, men hade inte ögonen öppna. Jag hade väl kunnat låta honom ligga ett tag till men med tanke på att han bajsade inatt så ville jag inte låta honom ligga längre med blöjan, det kändes inte så bra. Lilla plutten! Eller ja, lilla och lilla, igår vägde han 7180 gram och var 63,5 cm lång! =)

Min egen vikt ska vi inte prata om, jag och vågen är i krig med varandra. Jag blev ganska less när jag räknade kalorier och tränade varannan dag, men bara gick ner 0,4 kg på 3 veckor... så nu tar jag till lite andra metoder för att få en skjuts neråt. Jag har börjat med Cambridgekuren igen och tänkte köra i två veckor. Är inne på dag tre och har redan sett goda resultat på vågen, det känns skönt!

Annars är det som vanligt. Livet rullar på här hemma, jag trivs bra med att vara mammaledig och träffar andra mammor minst en gång i veckan. Rasmus är väldigt lätt så det är ganska glassigt just nu. Det blir väl värre när han börjar krypa antar jag! ;-)

Nu ska jag väl fixa lite här medan han sover. Ha en underbar dag i solen alla mina vänner!

Åldre och klokare...

2011-04-25T22:39:00.002+02:00

...eller nåt! ;-) Annan dag påsk var i år även min födelsedag, som vi har firat med stort pompa och ståt! Eller snarare lugnt och stilla hemma på altanen, vilket i mitt tycke var en mycket bättre lösning! =) En kompis kom förbi och hjälpte mig att äta upp marängsvissen, mycket trevligt! Rasmus var på gott humör hela dagen men passade på att sova nästan hela tiden som hon var här, tråkmånsen! ;-)

Rasmus har varit lite gnällig den senaste veckan men nu under påsk har han varit en riktig solstråle. Vi firade påsken hemma i de värmländska skogarna tillsammans med vänner och min familj, det var väldigt trevligt. Och vilket underbart väder vi har haft! Helt otroligt! Kan inte minnas att det har varit så här fint väder på min födelsedag de senaste åren i alla fall... nu kommer sommaren med stormsteg!

Amerikanska förlossningar

2011-04-13T22:10:00.003+02:00

Jag har blivit totalt besatt av förlossningsprogram. Jag kollar på En unge i minuten, Vi ska ha barn och Förlossningskliniken. Ett tag så vaknade Rasmus kl 4 varje natt, vilket var helt perfekt eftersom det är då Förlossningskliniken går på TV4 Fakta! =) Men nu har han börjat vakna senare och senare, så nu får jag spela in det istället... ;-) Min man tycker nog att jag är ganska knäpp, men jag är verkligen helt besatt av dessa program! Speciellt just Förlossningskliniken som visar allt utan en massa censur (förutom det smakfulla blurrandet av vissa kroppsdelar...). Vi ska ha barn å andra sidan är ju väldigt "fluffigt", det ligger ett rosa skimmer över det och alla kvinnor är perfekt sminkade och ja, precis så ser det ju ut i verkligheten! Not... Därför är det befriande att se Förlossningskliniken som visar det precis som det går till, utan en massa krusiduller, och som även vågar visa när det faktiskt tyvärr inte slutar bra och barnet dör. Vilket såklart är jättehemskt, det är ju inget man vill ska hända någon någonsin. Men det är ju tyvärr så som verkligheten kan se ut, hur hemskt och orättvist det än är. En unge i minuten känns som något mellanting, men ändå mer verklighetstrogen än Vi ska ha barn. Kul med ett svenskt förlossningsprogram! =)

En röd tråd genom de båda programmen är dock att hela tjocka släkten alltid är med vid förlossningen. Kanske inte alltid med i själva förlossningssalen (men förvånansvärt ofta ändå!) utan i något väntrum utanför, dock är de alltid med. Så är det ju inte i Sverige, där brukar ju nästan bara partnern vara med, eller någon annan anhörig. Men oftast bara en person känns det som. Hur kommer det sig, att det är så olika? Skulle jag själv vilja ha med någon annan på min förlossning? Har funderat på det och jag tror inte jag skulle vilja det, det är så himla privat. Men det är en klurig fråga. Kanske skulle jag vilja ha med mamma om jag var tvungen att välja någon. Eller min underbara vän Hanna, just för att jag tror hon med sin humor skulle kunna få mig att skratta mig genom värkarna, det vore ju nåt! ;-) Vad tycker ni? Vem skulle ni vilja ha med på er förlossning, förutom partner?

Jag är rätt säker på att min besatthet av förlossningsprogram har att göra med att jag själv hade en såpass traumatisk upplevelse själv och att det är ett sätt att bearbeta vad som hänt. Jag gråter vid varje program och jag märker att jag blir mer känslosam när det handlar om igångsättning som drar ut på tiden, när kvinnan har diabetes och när barnet hamnar på neonatalen. Det väcker fortfarande massor med känslor inom mig när jag tänker på förlossningen och när jag påminns av den. Har funderat på att boka en ny tid med kuratorn, vore skönt att träffa henne igen nu när det har gått en tid och jag har hunnit bearbeta vad som hänt. Tror jag ska försöka få kontakt med henne imorgon.

Nu blir det sängen här, börjar bli ganska trött... godnatt på er!

Gnälligt

2011-04-13T13:49:00.002+02:00

Idag har det varit gnälligt, så den planerade turen till Familjecentralen ställdes in. Han har varit jättetrött idag, det är väl därför det är så gnälligt... han sover för fjärde gången idag tror jag det är, det är inte likt honom. Han sov dessutom bra inatt, han somnade vid 20 och sen vaknade han till vid två, fick nappen och somnade om, vaknade vid halv fyra och jag testade med nappen igen och han somnade om och vaknade vid sex! =) Så han borde inte vara trött efter natten i alla fall... Men jag antar att han växer mycket just nu, det skulle jag också bli trött av! ;-)

Han har nu hunnit bli 4 månader och har på den tiden dubblat sin vikt! Vid senaste kollen vägde han 6640 gram (3315 när han föddes) och var 63 cm lång (51 när han föddes). Jag sa på skämt till bvc-sköterskan att vi siktar på 6630 gram, men det blev 10 gram extra! ;-)

Min egen vikt har det gått sådär med, gick upp 0,4 förra veckan. Beror väl antagligen på en mammafika med mycket fikabröd samt fest i lördags, men känns väldigt surt ändå eftersom jag har tränat bra och vågen faktiskt var jättesnäll i fredags morse... Så lite besviken blev jag. Men bara några timmar senare sa en tjej i föräldragruppen att hon tyckte att jag verkade ha gått ner jättemycket, så då sträckte jag på mig! =) Tror faktiskt jag har minskat mina mått pga träningen, för jag känner mig faktiskt smalare. Det blir väl bättre resultat nästa vecka i alla fall, det ser redan bättre ut på vågen! ;-)

Nu vaknade han så nu ska han få mat!

Sovit en hel natt!

2011-04-04T21:50:00.002+02:00

Glömde skriva i det föregående inlägget att Rasmus sov hela natten inatt! =) Mellan 20 och 06, helt otroligt! Tyvärr så sov inte jag så bra, jag tror jag låg och väntade på att han skulle vakna så från tre och framåt så slumrade jag bara... lite trist, men skönt att han sov bra i alla fall! Hoppas det håller i sig! =) Han har varit ganska trött idag trots natten, och somnade kl 19 idag. Får se hur natten artar sig!

Själv är jag riktigt trött nu och lite halvillamående, känner mig typ åksjuk... ska gå och lägga mig nu och hoppas jag mår bättre imorgon!

Måndag

2011-04-04T08:53:00.003+02:00

Morgonens vägning gick inte så bra som jag hade hoppats, men egentligen ändå bättre än väntat med tanke på helgens frosserier... 79,6 stannade vågen på, vilket innebär -0,6 kg på en vecka. Hade hoppats på att knipa både delmål 1 och 2 men jag får skylla mig själv. Delmål 1 nådde jag ju i alla fall! Får väl vara godkänt helt enkelt, men jag hoppas på bättre resultat nästa vecka! =)

Idag bär det av till Familjecentralen för babymassage, sista tillfället. Ska bli mysigt!

Bättre

2011-04-02T17:40:00.001+02:00

Efter att ha gråtit en skvätt och tagit en promenad så känns det mycket bättre. Skönt. Ikväll blir det lördagsmys! =)

Pms

2011-04-02T14:43:00.003+02:00

Ja, så måste det vara. 27 dagar sen jag hade mens, och jag är sur, grinig och känner för att börja grina närsomhelst. Och bitter är jag också. Bitter över att Rasmus sovit jättebra två nätter i rad när min man hade natten, och krånglade inatt när jag hade natten. Bitter över att Rasmus har varit grinig nästan hela dagen men nu när min man snart ska ta över så har han somnat så snällt i sin säng. Tack för den.

Hoppas mensen kommer snart så jag slipper eländet.

Veckan so far

2011-04-01T22:18:00.002+02:00

Jag har varit riktigt duktig den här veckan, har rört på mig varje dag och ätit någorlunda efter planen. I måndags åkte jag och simmade, i tisdags var jag på spinning, i onsdags gick jag en barnvagnspromenad, igår simmade jag och idag gick jag hem från stan, vilket tog runt 50 minuter. Inte dåligt för en soffpotatis som jag! ;-) Vågen var väldigt snäll imorse men det är ju en hel helg mellan idag och vägningsdag, så mycket kan hända, åt båda hållen. Vet ju med mig att jag svävar ut lite mer på helgerna... ;-) Men det känns bra, jag känner mig riktigt på g! =)

Första april idag och jag funderade på att lägga ut ett aprilskämt om att jag var gravid, men det blev inte så. Lite elakt tänkte jag! Har inte själv gått på något aprilskämt så vitt jag vet, men har inte läst så mycket på nyhetssidorna idag så det är väl en stor anledning till det, jag är ganska lättlurad... ;-)

Nu är det nog snart dags för sängen, börjar bli lite tung i ögonlocken...

Aj, min rumpa!

2011-03-29T22:01:00.003+02:00

Idag var jag iväg på mitt första spinningpass på flera år. Jisses, vad ont jag hade i rumpan i slutet av passet! Det värsta är ju att det inte direkt kommer bli bättre de närmaste dagarna, det vet jag av tidigare erfarenhet... men det är bara att ge sig upp i sadeln igen (haha) och köra på, så går det över efter några gånger!

Det var i alla fall riktigt kul (och jobbigt) att spinna, det ska jag verkligen fortsätta med! =) Annars går jag promenader eller simmar vilket också är skönt, men det känns som om spinningen ger mer resultat. Så, dagens träning var bra och maten gick okej idag, men kunde ha blivit bättre. Vi grillade hamburgare till middag och jag hade faktiskt ingen aning om hur onyttigt det är, så det blir det väl inte igen på ett tag tror jag, varken jag eller maken tyckte att det var värt kalorierna även om det var väldigt gott. Men då har man lärt sig något idag i alla fall! =)

Imorgon blir det nog bara en promenad till familjecentralen för babycafé, men torsdag eller fredag tänkte jag åka iväg och simma igen! =) Känner mig riktigt på g nu!

Nystart!

2011-03-28T18:40:00.005+02:00

Jag blir så trött på mig själv, min kropp och min vikt... jag gick upp 10 kg under graviditeten och de kilona är borta, däremot hade jag ju redan sedan innan en övervikt att ta itu med... Det känns som om jag vet allt om att äta rätt och träna, men ändå så gör jag det inte. Suck. Har i alla fall bestämt mig för att ta itu med vikten återigen, av hälsoskäl. Jag ligger ju i riskzonen att få diabetes, och skulle jag dessutom bli gravid igen så kommer jag få graviditetsdiabetes igen, utan tvekan. Men alla kilon jag går ner innan dess kommer förhoppningsvis bidra till att den dyker upp senare, precis som alla kilon jag tappar antagligen kommer senarelägga min diabetesdebut. För så är det, även om jag går ner 20 kg och tränar massor så kommer jag inte komma undan mitt arv, så diabetes lär jag nog få ändå... men det vore ju skönt att skjuta på det så länge som möjligt!

Med start idag (eller igår faktiskt, men vi säger idag ändå!) så kör jag min egenkomponerade diet, som går ut på att äta ca 1300 kcal per dag, registrera all mat jag äter på Viktklubb.se samt träna så mycket som jag hinner och orkar. För att sätta lite press på mig tänkte jag skriva ut mina resultat här, vilket känns lite halvläskigt. Men jag är så trött på min vikt nu så nåt måste ju göras!

Så, here we go...

Startvikt 28/3: 80,2 kg (BMI 32.5)

Jag har en del delmål, och de är som följer:

Delmål 1: 79,9 (komma under 80-strecket)
Delmål 2: 79,4 (komma under min vikt jag hade när jag blev gravid)
Delmål 3: 77,2 (tappa 3 kg)
Delmål 4: 74,0 (bmi 30)
Delmål 5: 72,2 (tappa 8 kg)
Delmål 6: 69,9 (komma under 70-strecket)
Delmål 7: 67,2 (tappa 13 kg)
Slutmål: 65,2 kg

Jag ska alltså försöka tappa 15 kg, och då ligger jag fortfarande på ett bmi över 25. Känner jag att jag orkar så ska jag försöka tappa lite till, men det är mitt slutmål som det ser ut just nu i alla fall.

Så, då var det gjort, då är det väl bara att sätta fart! ;-) Kan tillägga att dagen idag har sett bra ut, har fått i mig 1625 kcal (inklusive kvällsmålet jag har planerat) men motionerat bort 508 kcal så idag landar jag på 1117 kcal, det är jag nöjd med! =)

Ett år sen!

2011-03-27T17:16:00.004+02:00

Glömde skriva det viktigaste i gårdagens inlägg... igår var det ett år sedan jag testade och fick ett plus på stickan! Ett år sedan vår lille Rasmus började växa i min mage. Underbara älskade lilla sötnos!

Fyra månader

2011-03-26T14:29:00.005+01:00

Ja, så länge har jag varit mammaledig nu. Helt sjukt vad tiden går fort. Kollegorna frågar vad jag gör på dagarna, och ja, vad ska jag svara på det? Gosar med Rasmus, går till familjecentralen, fikar... lever glassigt helt enkelt! =) Rasmus är väldigt lätt egentligen, han är nöjd för det mesta och han sover ju bra på nätterna. Igår var han vaken nästan hela dagen, sov bara i 15-20 min per gång innan han somnade för natten kl 20. Strax före 5 vaknade han, åt och somnade om och vaknade igen kl 8. Då blev mamma glad minsann! =)

Jag kan inte förstå vilken tur vi har haft som blev gravida och fick denna underbara lilla pojke. Han smälter mitt hjärta med sitt leende och sina skratt och förgyller mitt liv. Jag är så glad för vår lilla familj! =) Jag är redan sugen på att börja försöka med nummer två, speciellt eftersom det tog tid att få till honom. Fast med behandling gick det ju fort, då kom han på andra försöket. Jag har ringt och pratat med Fertilitetsenheten och de sa att jag kunde få boka en tid till augusti för samtal med läkare om hur vi går vidare. Om läkaren bedömer att vi ska köra med Pergotime igen (vilket jag antar att vi ska göra eftersom det funkade så bra förra gången) så kostar det inte mer än vanliga läkarbesök om jag förstod det rätt, om de däremot anser att det bästa vore ivf så kostar det ju desto mer... Jag hoppas pergotime räcker för jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till ivf när vi redan har ett barn. Jag är däremot förberedd på att det kommer ta längre tid med pergotime denna gång, känns som att det var ett lyckokast att det tog sig redan på andra försöket. För medelsvensson (som blir gravida på vanlig väg) tar det ju i genomsnitt 7 månader att bli gravida. Det är väl mycket därför jag vill komma igång redan i augusti så att inte tiden springer iväg alltför mycket. Även åldern tickar ju på, jag fyller 32 om en månad. Nu gäller väl bara operation övertalning här hemma så att vi kan köra igång! ;-)

Trött...

2011-03-12T06:37:00.003+01:00

Jag har en son som sover väldigt bra på nätterna. Han somnar av sig själv mellan 19 och 20, och sedan sover han till 3-4, vaknar och äter och sedan somnar han om och sover två timmar till, oftast till 6-7 någon gång. Han sover bra, så jag ska verkligen inte klaga. Men idag är jag trött. Han vaknade till vid 3 inatt så jag gick upp och värmde mat, men då hade han somnat om. Jag sov i 45 min till, då vaknade han igen och ville ha mat, vilket han självklart fick. Han var vaken i 1,5 timme och somnade om halv sex ungefär, för mig tog det ytterligare en stund innan jag somnade. Precis när jag hade somnat så vaknade han, då var klockan sex. Jag stoppade in nappen igen och det funkade i några minuter. Upprepade processen några gånger till innan jag gav upp och gick upp tjugo över sex. Så nu sitter jag här.

Jag ska verkligen inte klaga, jag vet det, men när jag nu har vant mig vid att få sova några timmar i sträck per gång så blir det ganska jobbigt när sömnen blir upphackad. Visst, han sov ända till tre, men efter det så har det inte blivit så mycket sömn för mig och nu är jag trööööött... suck. Själv sitter han så nöjd och glad i sin babysitter och pratar med figurerna framför sig, lilla skitungen! ;-) Får vänta någon timme till innan jag drar upp hans far så att vi kan bytas av och jag får sova lite...

Jag vill ha vår!

2011-03-08T09:35:00.003+01:00

Äntligen har det blivit varmare ute och snön börjar smälta, hoppas det fortsätter så för jag vill ha vår!!!

Återträffen i torsdags var riktigt trevlig. Nästan alla i gruppen kom, och P var inte den enda pappan där, vilket jag faktiskt trodde att han skulle vara. Det var kul att höra alla andras berättelser om deras förlossningar, men det var tufft att berätta om vår egen. Det blev väldigt känslosamt, vi började gråta båda två och jag såg att några andra föräldrar blev berörda. Men trots att det var jobbigt att prata om det så var det skönt, varje gång vi gör det så bearbetar vi ju det som har hänt och det är nödvändigt för att man ska kunna gå vidare. Det var i alla fall väldigt kul att se allas bebisar tycker jag, alla såg så olika ut och hade redan egna personligheter, det är så häftigt! =) Tanken är att föräldragruppen ska fortsätta träffas fyra gånger till och då ska vi lära oss babymassage, det ska bli kul! Tyvärr en väldigt dum tid, måndagar kl 11, så det blir svårt för papporna att vara med... lite trist.

På återträffen fick jag även tips av en tjej som jobbar på familjecentralen att jag borde testa att gå till prenatal-gruppen. Rasmus är ju inte för tidigt född egentligen, han är ju född på beräknat datum, men hon sa att mycket av det vi berättade om vår förlossning, våra känslor och tankar, påminner om hur de andra i den gruppen uttrycker sig så hon tror att vi skulle passa bra in ändå. Jag tror jag ska testa att gå någon gång och se hur det känns.

Jag tycker det känns som om jag har bearbetat förlossningen riktigt bra ändå, så det känns skönt. Kroppsligt känner jag mig helt återhämtad, och i söndags kom min första mens så jag antar att kroppen håller med mig! ;-)

Nu ska jag göra mig i ordning, idag väntar promenad i det fina vädret med två andra mammor och sedan 3-månaderskoll för Rasmus med tillhörande vaccinationer, läskigt tycker hans mamma!

Återträff

2011-03-03T11:59:00.003+01:00

Idag ska vi på återträff med föräldragruppen, ska bli kul att se vilka bebisar som har gömt sig i magarna! =)

Livet här hemma rullar på, dagarna går så fort, så fort... Rasmus blir tre månader på söndag, stora killen! Han är stadig i nacken nu och gillar att stå i famnen på mig. Visserligen klarar han bara att stå i några sekunder innan benen viker sig, men ändå! Mamma är så stolt! ;-) Han är en ganska glad bebis och ler mycket. Han har till och med skrattat med ljud några gånger, sååå mysigt! En av gångerna fångade jag på video med min mobil, det var roligt! =)

Jag trivs ganska bra med att vara föräldraledig. Jag försöker träffa lite andra mammor någon gång i veckan, och kommer försöka gå fler promenader så fort vädret tillåter. Just nu är vi dock hemma ganska mycket. Rasmus har även varit förkyld en sväng den lilla stackaren, då var det inte heller läge att gå ut. Jag längtar till vår och bättre väder!

2 månader

2011-02-16T21:32:00.004+01:00

Så länge, och mer därtill, har vi haft Rasmus i vårt liv nu. Dagarna springer fortfarande iväg, det är därför uppdateringarna inte är lika frekventa längre. Rasmus fick för sig att han skulle sova en kvart i taget på dagtid, så när jag väl hade tid att sitta framför datorn så läste jag andras bloggar istället för att uppdatera min egen. För en och en halv vecka sen blev han dock förkyld och i samband med det började han sova jättemycket, och har fortsatt sova ganska mycket även efteråt, så jag hoppas det håller i sig! ;-) Det var dock inte roligt när han blev förkyld, jag vaknade mitt i natten av att han hade panik för att han inte kunde andas, stackarn! =( Då skar det i hjärtat på mig vill jag lova! Med näsdroppar och snorsug blev det dock bättre, och nu är han nästan helt frisk, bara lite snorig då och då. Skönt!

Det är så häftigt att se hur han växer och utvecklas. I fredags hade vi vägning på bvc och då hade han gått upp till 5310 gram och 57 cm, nästan på grammet 2 kg mer än han föddes, och 6 cm längre. Jisses! Tyckte väl att han började bli tung... ;-) Han har börjat le jättemycket också, och nu kan man föra konversationer med honom när han är glad. Han börjar med att jollra, jag härmar honom och han svarar igen, och så håller vi på! =) En massa joller och gurglande blir det, inte för att jag har någon aning om vad vi pratar om, men mysigt är det! =)

Det är fortfarande svårt att fatta att han är här nu, att jag har ett barn, att jag är mamma. Det är så stort. Tänk att vi har skapat honom, jag och min man. Vårt barn. Helt otroligt egentligen. Jag blir helt varm i hjärtat när jag tittar på honom, vårt lilla underverk.

Dagarna springer iväg...

2011-01-16T20:11:00.003+01:00

Imorgon blir Rasmus 6 veckor. Vart tog tiden vägen? Hänger inte riktigt med... När man kollar på kort så ser man hur han har växt och hur hans ansikte har förändrats, det är häftigt! Nu har han börjat le lite grann och det är helt underbart! Han har även gått igenom sin första utvecklingsfas och varit grinig i flera dagar, det var mindre underbart... ;-) Först förstod vi inte vad det var, han var grinig mest hela tiden och ingenting hjälpte. Vi gav honom mat, bytte blöja och höll om honom, men han var bara grinig och gnällde åt allt. Jag skrev ett inlägg på familjeliv och frågade vad det kunde bero på och fick till svar att det nog var en utvecklingsfas, och det verkar stämma. Denna tråd på Familjeliv beskriver det ganska bra, om någon vill veta mer! =)

Imorgon börjar mitt liv som ensam föräldraledig eftersom P ska gå tillbaka till jobbet. Vi har haft det väldigt lyxigt som har varit lediga tillsammans så länge (även om sista veckan dock var sjukskrivning för P) och jag börjar bli lite nervös för hur jag ska klara det på egen hand. Jag är ju van vid att ha P i närheten hela tiden. Rasmus har dessutom inte sovit mycket alls på dagtid på sistone, han tar några powernaps på 10-15 minuter och sedan vaknar han igen, och när han är vaken vill han helst bli buren och sitta i knät hela tiden, annars skriker han. Det är det som oroar mig mest, jag vill ju gärna hinna göra lite andra saker och framför allt ta igen sömnen på dagen, men det är svårt när han är vaken... Hoppas att det löser sig och att han sover någon längre stund i alla fall...

Ska försöka uppdatera bloggen lite oftare, men som sagt, när han är vaken hela dagarna blir det svårt att hinna med annat! =)

Förlossningen

2010-12-30T16:39:00.004+01:00

Eftersom jag vet att ni är nyfikna och jag ser att jag faktiskt fortfarande har några trogna besökare varje dag så tänkte jag skriva en lite mer kortfattad version av förlossningen, eftersom den långa versionen drar ut på tiden... Får se om jag lägger ut den långa versionen senasre eller om jag behåller den för mig själv. Här är i alla fall i stora drag vad som hände.

Jag blev som sagt var igångsatt på fredag förmiddag, och fick värkar vid lunch. Sedan hände inte så mycket mer. Jag hade värkar var 6-10 minut och fick morfin både fredag och lördag natt för att kunna sova lite. Först på söndag eftermiddag efter att de tagit hål på hinnorna - två gånger - så satte det fart med intensiva värkar. Jag fick EDA men den tog inte så de fick göra om det tre (!) gånger, och även den sista gången blev det fel, bedövningen tog bara på höger sida så jag var bortdomnad i höger lår ner till knät. Infarten för dropp var det också strul med och även den fick göras om tre gånger, dock funkade det tredje gången...

Då jag endast hade lustgasen till hjälp tyckte jag att det var riktigt jobbigt, hade hoppats på att få lindring av EDA. Vid 19-tiden var jag på väg att ge upp för att jag hade så ont, jag grät och ville ha en paus men värkarna kom utan pardon. När krystvärkarna kom fick jag veta att jag bara var öppen 9 cm så det var bara att försöka knipa och stå emot, vilket inte var det lättaste. När jag väl fick krysta var det en stor lättnad. Min kropp var dock helt utmattad efter den långa helgen och mitt under krystarbetet dog mina värkar ut och blev glesare och glesare. Barnmorskan märkte att hjärtljuden blev väldigt oregelbundna och pendlade mellan att vara väldigt höga och väldigt låga, så hon kallade på läkare. Rasmus hade kommit ut till näsan ungefär när han fastnade och mina värkar tog slut. Det hela slutade med att två barnmorskor fick trycka mig på magen medan den tredje fick dra ut Rasmus när jag lyckades få en allra sista värk. När han kom ut andades han inte så de la bara upp honom på magen för att klippa navelsträngen och sedan sprang de iväg med honom. P sprang såklart efter. Kvar låg jag, väldigt förvirrad. Jag kände mig helt tom. Jag frågade barnmorskan när han föddes och hon sa "19 över". "19 över vaddå?" frågade jag eftersom jag hade noll koll på tidsperspektivet pga lustgasen. 19 minuter över 3, fick jag till svar då. Så 03.19 kom han, 3315g och 51 cm lång.

Ett helt team av läkare och sköterskor tog hand om Rasmus för att få igång andningen. De fick intubera honom och först efter 20 min andades han på egen hand. Jag fick se honom lite snabbt innan de sprang iväg med honom till intensivavdelningen, de rullade in honom i en kuvös så jag fick åtminstone titta och känna lite på honom. I två timmar fick jag ligga kvar på förlossningen då jag först skulle sys, sedan äta en macka och dricka saft samt till slut var tvungen att kissa innan jag fick gå därifrån. När jag väl hade lyckats kissa rullade de över mig till Neonatal så jag fick se Rasmus igen. Det var jättejobbigt, han låg uppkopplad med en massa sladdar, slangar och elektroder och såg ut att må jättedåligt. Han skrek inte, men han låg och "boxades" och hade väldigt ryckiga rörelser. Det var helt overkligt. Det var ju inte så här det skulle vara! Vi skulle ju ligga och mysa på BB nu!

Vi fick vara kvar på neonatal i en vecka innan vi fick komma hem på permission, och sedan skrevs vi ut. Under tiden på neonatal tog de en massa prover och tester och allt verkar vara bra, så vi håller tummarna för det. Tiden på neonatal var hemsk. Vi var ju väldigt oroliga för Rasmus, och sedan var "schemat" man följde väldigt jobbigt. Rasmus skulle ha mat var tredje timme och för att han skulle få i sig näring och bli starkare så sondmatades han. Varje sondmatning skulle ta 25-30 min och gjordes före eller samtidigt som jag försökte amma. Efter matning låg han kvar en liten stund hos mig eftersom det var viktigt med hud-mot-hud-kontakt, det är en del av "behandlingen". Matning tog därför oftast runt en timme. Efter det skulle jag pumpa för att få igång bröstmjölksproduktionen. Efter det hade vi ca 1,5 timme till att sova, äta, duscha, gå på toaletten och höra av oss till oroliga anhöriga. Sedan började det om igen med matning, pumpning etc. Var tredje timme dygnet runt. Vi blev sönderstressade efter bara några dagar och min mjölk ville inte komma igång, hur mycket jag än pumpade fick jag bara några ynka ml per gång. Till slut gav vi upp och gick över till att mata med flaska. Det kändes jättejobbigt för mig eftersom jag verkligen ville amma, men jag mådde så himla dåligt psykiskt av pressen så jag orkade inte försöka längre. Mjölken kom igång lite mer sen när vi väl kom hem, men då var det försent, då ville han inte ha bröstet längre. Lite tråkigt, men så kan det tyvärr bli.

Huvudsaken är i alla fall att Rasmus mår bra, och enligt senaste kollen på bvc så växer han precis som han ska, på tre veckor har han gått upp till ståtliga 3810g och 54 cm! =) Kan inte fatta att han är här nu och att jag faktiskt är mamma, det är en helt otrolig känsla. Han är det finaste jag har och jag älskar honom så mycket!

God jul! =)

2010-12-24T10:41:00.002+01:00

Tänk om jag hade vetat för ett år sedan att vi skulle fira jul såhär. Massa snö, fin gran, eld i brasan, min familj på besök och det viktigaste av allt, att vi skulle ha Rasmus här! Är så lycklig att jag blir tårögd bara jag tänker på det.

God jul allesammans! Hoppas ni får en underbar jul tillsammans med nära och kära!

Jag lever!

2010-12-19T21:44:00.002+01:00

Jag ville bara höra av mig och berätta att jag lever. Tiden räcker bara inte riktigt till för att blogga just nu. Jag har börjat skriva ner förlossningsberättelsen och vad som hände under Rasmus första vecka i livet, men det tar tid så jag hoppas ni kan ge er till tåls lite till. Vi mår i alla fall bra nu hela familjen och det är så mysigt att få vara just det, en riktig liten familj! Rasmus ligger just nu och sover i pappas famn framför teven, de är så söta ihop! Jag älskar det lilla pyret så fruktansvärt mycket och är så glad att han äntligen är här!

Välkommen, älskade Rasmus!

2010-12-09T23:04:00.005+01:00

Måndag 6 december kl 03.19 kom äntligen vår älskade son till världen, 3315g och 51 cm lång. Det var en tuff förlossning och en ännu tuffare start för vår lilla kille, men nu verkar läget stabilt. Återkommer med förlossningeberättelse längre fram när allt har landat, till dess får ni nöja er med en bild på vårt lilla underverk. Välkommen till världen Rasmus!

Igångsatt

2010-12-05T06:14:00.001+01:00

Befinner mig sedan i fredags förmiddag på förlossningen. Besked togs om igångsättning men kroppen vill inte riktigt hänga med så det har inte hänt så mycket sen dess. Har gått från att vara öppen 1.5 cm i onsdags till ca 3 igår kväll, men livmodertappen är fortfarande ganska omogen. Så just nu känns det ganska frustrerande, eftersom jag har ganska onda värkar samtidigt som det känns som att inget händer. Har iaf fått morfin i två nätter för att kunna sova, vilket har hjälpt bra. Dock blev jag väldigt illamående igår och spydde upp frukosten, vilket förstås var mindre kul. Så nu har jag precis ätit några skorpor och en banan utan att kliva ur sängen, och hoppas jag får behålla dem. Ska slumra lite till nu och hoppas att nästa undersökning visar på större framsteg och att lilla pyret vill titta ut idag! Håll tummarna för mig!

Det närmar sig...

2010-12-01T19:50:00.003+01:00

Idag åkte jag och maken iväg till specialistmödravården för ctg och diabeteskontroll. Till min stora förvåning fick vi komma in på en gång, trots att vi var en kvart tidiga. Vi började med att mäta Hba1c eftersom det tar en stund för det att bli klart. Barnmorskan stack mig rejält i fingret så blodet bara rann, hmm...

Efter det var det dags för ctg. Lilla pyret var dock inte så samarbetsvillig idag... Jag fick ingen "godkänd" ctg-kurva, för det var allt eller inget. Antingen sparkade han hela, hela tiden, eller så var han kolugn. Under tiden kom även barnmorskan in för att mäta Hba1c igen, eftersom maskinen strejkade. Så ett nytt stick i fingret, och likadant den här gången, det bara rann. Kände mig nästan lite misshandlad! ;-) Läkarna tyckte att det drog ut på tiden med ctg så de kom in till mig istället! Så vi hade vårt lilla möte där inne. Jag hade ett Hba1c på 5,2 och de tyckte att mina värden såg bra ut och att det rullade på fint.

Efter en dryg timme så var maskinen fortfarande inte nöjd, men då avbröt vi. De sa att de tyckte att pulsen var lite väl hög, men sa att det var nog för att han bökade omkring så mycket så de sa att det var okej ändå. Skönt det, det började bli lite väl tråkigt. Tur att jag inte var själv i alla fall! Barnmorskan mätte blodtryck (130/85) och tog urinprov, båda såg bra ut. Efter det var det dags för gynundersökning.

Den läkare som skulle göra gynundersökningen var tyvärr den läkare jag tycker sämst om, det var bland annat hon som inte ville skriva läkarintyg inför resan eftersom det var "slöseri med läkartid". Jag tyckte hon var ganska brutal, hon bara körde in handen och grävde runt utan att direkt förklara vad hon gjorde. Det hade säkert gjort ont om någon annan hade gjort det också, men jag spände mig nog extra för att det var just hon. Hon sa att jag nog kunde blöda en del så jag fick en binda och mycket riktigt har jag haft lite blödningar efteråt, samt lite mensvärk som inte gick över förrän efter några timmar. Så kanske satte hon fart på nåt, man kan ju hoppas! =)

Gynundersökningen visade i alla fall att jag var öppen ca 1,5 cm, så jag är inte riktigt på gång än. Jag låg på gränsen sa hon, men utvecklade inte sitt uttalande mer så jag vet inte riktigt vad hon menade med det. Hon sa i alla fall att jag inte var riktigt mogen än så jag ska dit på fredag igen för att göra nytt ctg och ny gynundersökning, och då tar de ställning till om det blir igångsättning på fredag eller nästa vecka. Senast på tisdag blir det i alla fall. Hon sa dock att det lutar åt igångsättning på fredag, så hon tyckte vi skulle ta med oss alla grejer utifall att. Jag fick en tid kl 8.15 så vi har hela dagen på oss.

När vi gick därifrån kom alla känslor över mig och jag började gråta. Känns helt overkligt, jag kanske är mamma redan i helgen! Jisses! Det går knappt att ta in, det är för stort. Hela jag kom i gungning. Jag är glad att jag hade P med mig, det kändes skönt att ha honom där. Vi försöker att ta en dag i taget och inte ta för givet att det blir nu på fredag, men samtidigt vill vi ju vara förberedda så nu är bb-väskan packad och klar och P har förvarnat på jobbet att han är borta åtminstone på fredag morgon, men kanske hela dagen. Och blir det så att barnet kommer i helgen så går han inte tillbaka till jobbet förrän i januari! =)

Som sagt, det är många känslor just nu och jag försöker förstå det ofattbara, att jag ska bli mamma och att vi ska bli en familj! Helt fantastiskt! Hoppas jag kommer kunna sova inatt... =)

Pyret trivs bra där inne...

2010-11-30T22:03:00.002+01:00

Har nu gått in i vecka 40 (39+0) och pyret trivs fortfarande bra där inne... mindre än en vecka kvar till beräknad förlossning och jag har börjat få lite förvärkar, men har tyvärr inga större förhoppningar om att det startar snart. Suck.

Var iväg igår på ctg och allt såg bra ut. Ska iväg imorgon igen för min vanliga torsdags-kontroll, som den här veckan har blivit flyttad till onsdag pga överbokning. Då ska jag träffa läkarna för sista diabeteskollen, göra ctg och sen ska vi bestämma datum för igångsättning. De sa senast att vi får se om det blir före eller efter helgen. Jag hoppas på efter, så att pyret får några dagar till på sig att komma ut självmant. Jag har ju som sagt lite förvärkar, så med lite tur så kanske det sätter igång av sig självt? Håll tummarna för mig! Har tyvärr läst lite för mycket om igångsättning på familjeliv, så jag har blivit lite uppskrämd... snälla pyret, kan du inte kika ut snart?

Vecka fyrtio

2010-11-30T22:00:00.002+01:00

Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 0 fulla dagar (v39+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 6 dagar kvar till beräknad förlossning.

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

Mina symtom: Ja, nu är det dags för pyret att titta ut! Kom igen pyret, you can do it!!!

Vecka trettionio

2010-11-27T22:10:00.003+01:00

Du är i vecka 39.
Du har gått 38 fulla veckor och 4 fulla dagar (v38+4).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 9 dagar kvar till beräknad förlossning.

Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.

Mina symtom: Nu har jag faktiskt kommit till det läget att jag känner att det är dags, nu vill jag att pyret tittar ut snart. Så jag är väl så redo som jag kan bli, även om jag säkert kommer bli riktigt nervös när det väl sätter igång... Jag har en del sammandragningar på kvällarna, men annars är det ganska lugnt på den fronten, dock är det inte lugnt i magen eftersom pyret lever om rejält! =) Imorgon ska vi träffa en bebis på några månader, vissa säger att sånt kan sätta igång förlossningen men det återstår väl att se! ;-) Min förhoppning är i alla fall att han vill titta ut av sig själv under nästa vecka så jag slipper igångsättning. Håll tummarna för mig! =)

Mammaledig! =)

2010-11-26T11:59:00.002+01:00

Sedan i måndags är jag mammaledig och det känns såååå skönt! Det gick bra att jobba tiden ut som jag gjorde, men så fort jag blev ledig så nästan kraschade jag ihop. Jag har ont i kroppen och är jättetrött, tar tupplur typ två gånger om dagen... så jag är verkligen så himla glad över att jag är ledig nu!

Igår var jag iväg till specialistmödravården igen för att mäta ctg. Det tog ca 20 min den här gången men allt såg bra ut, som vanligt. Hjärtljuden gick i princip aldrig ner under 140, kanske är det en tjej där inne ändå?! Vi får väl se, svaret kommer om några veckor! ;-)

Även urinprov och blodtryck såg bra ut, så det tuffar på. Blodtrycket låg på 130/70 så det var jättebra sa barnmorskan. Efteråt fick jag vara kvar en stund för barnmorskan ville kolla så jag inte skulle undersökas och få datum för igångsättning, men som jag trodde så avvaktar de till nästa vecka. Ska dit på måndag nästa gång. På torsdag var det tänkt att vara sista diabeteskontrollen men de ringde idag och bokade om till onsdag för att det var så många som skulle komma på torsdagen. Inga problem för mig, det ökar chansen att de sätter igång mig före helgen! =)

Jag trodde knappt jag skulle komma till den gränsen att jag kände att jag bara ville att pyret skulle kika ut, men nu efter några dagar som jag har haft riktigt ont i rygg, höfter och ljumskar så känner jag att det är dags... har svårt att röra mig på kvällarna och sover inte så bra heller. Vill att han ska komma nu! Humörsvängningarna har också fått ett uppsving de senaste veckorna, från att ha legat i dvala i princip hela graviditeten. Igår kollade jag på förra säsongens sista avsnitt av Private Practice och grät och hulkade så hela magen guppade, så när jag pratade med mamma i telefon en stund senare var jag helt hormonell och grinade även då. Hoppas inte mamma blev orolig för mig, var ju inte meningen...

Idag blir det en sväng till Willys och till Ikea. Kanske inte det bästa dagen efter löning, men det känns ändå bättre idag än att åka i helgen... Lönehelg på Ikea är inte direkt en tidpunkt då jag vill vara där! ;-)

Växer så det knakar!

2010-11-24T22:23:00.005+01:00

Nu är det som vanligt dåligt med uppdateringar igen...

I torsdags var jag iväg till smvc igen. Det var hela köret, både ultraljud, ctg och diabeteskontroll, så det tog sin lilla tid... Ultraljudet visade att pyret hade ökat ett halvt kilo i vikt på två veckor! Uppskattad vikt var 2803 gram, vilket är -8,2% mot kurvan. Barnmorskan kommenterade att jag hade en stor mage, hmm...

Något som var väldigt roligt dock var att hon tog sig tid och zoomade in ansiktet och ville verkligen att jag skulle se. Hon sa att pyret sög på pekfingret och visade flera gånger tills jag också såg. Plötsligt gapade pyret stort och sekunden efter började det hicka i magen! =) Han måste ha svalt en massa vatten stackarn! =) Supermysigt!

Efter ultraljudet var det dags för ctg. Det var nu full rulle i magen så barnmorskan kom in efter en stund och frågade om han verkligen sparkade så mycket som det såg ut? Jajemen, det gjorde han! Dock så var det som att trycka på en stoppknapp direkt hon hade gått, för då slutade all aktivitet där inne. Om jag inte hade hört hjärtljuden hade jag blivit jätteorolig för att han hade svimmat av eller nåt därinne! Nu blev han ju istället för lugn, så det drog ut på tiden, satt i över 30 minuter mot 10 minuter förra gången, allt för att de ville få en normal och stabil kurva.

Till sist var det dags för diabeteskontrollen och att träffa läkarna igen. De sa att jag hade finast blodsockervärden för dagen! =) Även blodtryck och urinprov såg bra ut. De frågade om jag hade några frågor, och jag frågade när jag ska åka in om det sätter igång, om det är något som skiljer mig mot andra som inte har diabetes. De sa att jag skulle ringa till förlossningen när det sätter igång och rådgöra med barnmorskan, men generellt sett ska jag åka in lite tidigare än andra eftersom de vill ha koll på både mig och bebisen. Det är ju bra att veta. Jag frågade även om tid för igångsättning, och de sa att om han inte har kommit om två veckor (eller en vecka blir det ju nu då) när jag ska dit på diabeteskontroll igen så gör de en undersökning för att se hur mogen jag är och tar ställning till om igångsättning ska ske före eller efter helgen (är ju beräknad till en måndag). Så inget datum än, men ändå lite riktlinjer! =)

Planen nu är att åka in och mäta ctg imorgon, på måndag och sedan ctg + diabeteskontroll på torsdag nästa vecka. Oavsett vad som händer så är jag antagligen mamma om två veckor, helt galet! =)

Vecka trettioåtta

2010-11-21T21:35:00.004+01:00

Du är i vecka 38.
Du har gått 37 fulla veckor och 5 fulla dagar (v37+5).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 15 dagar kvar till beräknad förlossning.

Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

Barnet: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.

Mina symtom: Shit, vecka 38!! Hur gick det till?! Har fått lite förvärkar, men inget direkt jobbigt. Har känt lite molvärk men det har inte gjort så ont alls faktiskt. Många sammandragningar till och från, främst på kvällarna. Det trycker lite neråt. Tänk att det snart är dags!

Mvc + ctg

2010-11-17T21:19:00.003+01:00

Som vanligt är det långt mellan uppdateringarna... För en vecka sen var jag iväg på dubbla kontroller, först en date med barnmorskan och sedan iväg till sjukhuset för att mäta ctg. Besöket hos barnmorskan gick bra, både blodtryck och urinprov var bra. Hon frågade mig lite hur jag tänkte mig förlossningen och vad jag hade för önskemål om smärtlindring, och jag sa att jag inte känner mig så nervös och att jag är öppen för förslag vad gäller smärtlindring. Det är inget speciellt jag har fastnat för eller inte vill prova, utan jag tar gärna hjälp av personalen att bestämma det på plats. Lustgas känner jag dock att jag vill prova, det är väl det enda jag har fastnat för. Och jag vill INTE testa sterila kvaddlar, det verkar lite läskigt...

Efter barnmorskan var det som sagt dags för ett besök även på sjukhuset, för att mäta ctg för första gången. Jag frågade hur lång tid det skulle ta, och barnmorskan på plats sa att det tar allt mellan tio minuter och en timme, beroende på hur aktivt barnet är. Jag hade dock tur och blev klar på tio minuter, det var nämligen väldigt livligt i magen! =) Det var mysigt att höra hjärtljuden under så lång tid, och se hur hjärtslagen förändrades. Hjärtat slog allt mellan 110 och 170 slag, så det var stor variation! Han verkade i alla fall må väldigt bra där inne, och barnmorskan sa att det såg jättebra ut.

Från och med nu verkar det som om det kommer bli ännu tätare besök på sjukhuset, och jag behöver inte gå tillbaka till barnmorskan något mer pga det, känns onödigt med dubbla kontroller. Imorgon är det dags för sjukhusbesök igen, denna gång med både ultraljud, ctg och blodsockerkontroll. Känns bra att de har koll på mig! =)

Vecka trettiosju

2010-11-14T22:10:00.002+01:00

Du är i vecka 37.
Du har gått 36 fulla veckor och 5 fulla dagar (v36+5).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum: Mån 6 dec 2010
Du har 22 dagar kvar till beräknad förlossning.

Kroppen: Livmodern sjunker nu något och ger mer plats åt magen och lungorna. I gengäld kan trycket på urinblåsan bli starkare och man måste kanske kissa oftare. Barnmorskan mäter tillväxten och lyssnar på barnets hjärtljud. Normalkurvan för symfys-fundusmåttet ligger vid denna tidpunkt mellan 31-37.
Hos förstföderskor brukar huvudet snart fixera sig i bäckeningången. Ligger barnet med stjärten neråt kommer man att vilja göra ett försök att vända barnet. Hos omföderskor är det vanligt att huvudet förblir mer rörligt innan det slutligen fixeras.
Gå gärna igenom förlossningsbrevet du har skrivit med din barnmorska och gör en avstämning.

Barnet: Barnet fortsätter att lägga på sig hull, vikten kan variera mer nu, i början av den sista graviditetsmånaden är det vanligt att barnet väger omkring 2750 gram och huvudet är cirka nio centimeter i diameter. De resterande veckorna fram till födseln ökar vikten vanligtvis till 3000-3500 gram och barnets längd brukar hamna på mellan 47-50 centimeter. Av någon anledning brukar pojkar väga mer än flickor och det andra barnet likaså.

Mina symtom: Pyret har legat med huvudet neråt mer än en månad nu, så jag hoppas han inte får för sig att vända sig! ;-) Jag mår bra, men det är ganska tungt. Har fått ganska mycket sammandragningar, som känns mer och mer. De pressar på lungorna, men gör inte ont. Idag har jag börjat få "mensvärk" och för några dagar sedan började jag få lite ont i ryggslutet. Får se vart det här tar vägen... ;-)

Pojke eller flicka?

2010-11-07T22:38:00.005+01:00

Vi har ju fått för oss att det är en pojke jag har i magen, men jag tänkte ändå göra detta oerhört vetenskapliga test för att få reda på vad vi kommer att få!

pojke i magen:
(x) Koppen lyfter du i örat för att dricka
( ) Du har ofta huvudvärk
( ) Du gillar inte citrus eller apelsinjuice
( ) Bebisens hjärtslag är 140 eller färre
(x) Du är sugen på kött och ost
(x) Du har svårt att andas och är ofta snuvig
( ) Brösten har blivit mycket större
(x) Du var knappt illamående i början
( ) Du och din mammas relation är sämre
( ) Pappan går inte upp under graviditeten
( ) På mackan äter du helst kanten
( ) Dina fötter är kallare än vanligt
(?) Du sover med kudden mot norr
(x) Bebisen ligger högt i magen
(x) Håret på dina ben växer ut fortare
(x) Din mage står ut
(x) Magen är klotrund och toppig
( ) Din pigmentrand är stark och markerad
(x) Du visar handryggen när du visar händerna
(x) Ditt hår är tjockt och glansigt
(x) Du sover helst på din vänstra sida
( ) Du känner dig ofta ledsen
( ) Det är synd om dej
( ) Du gick upp lite i början
(x) Tandköttet blöder inte eller bara lite
(x) Du har ingen svamp eller urinvägsinfektion
(x) Bebisen sparkar hårt och ofta (ofta i alla fall än så länge)
( ) Bebisen har hicka sällan / aldrig
( ) Du har enorm utstrålning som gravid
(x) Du känner dig bekväm i din mammakropp
( ) Du har mycket halsbränna

Flicka i magen:
(x) Lite eller ingen halsbränna
( ) Du känner dej oattraktiv
(x) Babyn hickar mycket
( ) Babyn sparkar mindre, bökar gärna
( ) Du har lättare att få urinvägsinfektion
( ) Du har större risk att få svampinfektion
( ) Tandköttet blöder mycket
(x) Vikten går upp mycket i början
( ) Du är ofta irriterad
( ) Du är ofta arg
( ) Du sover helst på din höger sida
( ) Ditt hår är tunnt och matt
( ) Du visar händerna med handflatan upp
(x) Du har en svag pigment rand/ ingen alls
( ) Din mage är bred
( ) Du har en platå på magen
( ) Håret växer som vanligt på benen
( ) Bebisen ligger lågt i magen
(? ) Du sover med kudden åt söder
(x) Fötterna känns som vanligt
(x) Du äter gärna mackans mitt
(x) Pappan går upp under graviditeten
(x) Du o din mammas relation är oförändrad
( ) Du var illamående i början
(x) Brösten har blivit lite större
( ) Du kan andas som vanligt
(x) Du är sugen på frukt och sallad
(x) Bebisens hjärtslag ligger över 140
(x) Du älskar citrus frukt och apelsinjuice
(x) Koppen greppar du runt om för att lyfta

Pojke: 15
Flicka: 13

Hmm, nästan 50/50, men svag lutning åt pojke... Blev nog inte så mycket klokare änd, så vi får se vad det blir! =)